du är
vacker
smicker är glittret på vattnets yta djupnar in
jag ser smickret skölja skuggmolnen
sakta skingras
skuggmantel
lämnar
sjö
en mild vind rör vid sjööga
dunlätt är din smekning
detta är icke
knottras
detta är
en lätt krusning
solögons
dans
i sjöhänder
och jag svalde
en dröm vilken aldrig blev
drömmen vred sig
trasslade in
sig
i täcket
täcket var av tagelskjortans
ostrukna
veck
kanter
skar in
trådarna gled isär
trasslade in
sig
i varandra
ju mer drömmen vilken ej blev
vred sig
desto
ytterligare
växte den
till demonisk art
de talade till mig om förbannelser lagda
jag svalde djupt
skräcken
in
jag väcks ur drömmens vandring
en vandring däri jag andas frid
jag väcks av inträngande skarpljud
söker vandra i friden
signalerna
skär
sönder
drömmen
drömmen rinner ur mina fingrar
och jag saknar drömmens milda ljus
den
dröm
jag svalde
knyter händerna runt halsen
strupen
fräser
tyst
vad är flygsanden vilken tystar
en flisa av den vackra drömmen viskar
ser du kristallbergen
hör du tonerna
ser du
spegelhuset
i
oktavform
sätt dig
i dess mitt
skrik
ända tills speglarna spricker
möt dig i ditt rena ljus
du har andats ut
drömmen vilken aldrig blev
tolv tonande segel böljar
drömstigar
jag frågar dig moder
varför drömstigarna i natten är så tysta
så fylldtysta
är det för att vi skall höra hjärtat tala
ditt hjärta moder. är det så att i den stund vi sluter ögonen
upptas vi i dina hjärtströmmar
är det i den stunden du sitter vid oss allas
var och ens eld och vakar.
så vakar varje moder vid barnets bädd.
i det barnet drömmer stilla - vandrar rofyllda drömstigar är
hennes ögon nynnande glädjemed
i det barnet vandrar stormstigar är
hennes hand glaset i lyktan är
hennes hand kupad runt lågan
brinn
brinn vackra låga
hon nynnar stormen stilla.
sakta leder hon barnet in i kroppen
strör gryningsmjöl – gryningspollen i ögonskålar.
hon ser in i ögonen
i ögonen sitter ett barn
slagen haglade
barnet kryper ihop
det är mitt fel det var mitt fel
hon viskar jag håller din hand
nej
det var inte ditt fel barnet mitt
i ögonen sitter en
skadeskjuten fågel
med en
pil
i sitt bröst
hon nynnar stormen stilla. sakta leder hon barnet in i kroppen, strör gryningsmjöl – gryningspollen i ögonskålar. varsamt sluter hon kammarens dörrar med hennes sånger – dagsånger med.
och drömstigarna är i natten himlastäderna vari varje smedjkas klanger ljuder
vi måste tala så nu
ovan och nedan
ovanför och nedanför
ty dessa städer lever i markerna jordemarkerna
hur skall vi annars kunna måla dem tydliga
ty dessa städer lever i markerna jordemarkerna vari varje smedjas klang ljuder
kvint ters sekund prim moll dur
allt i harmonisk balans
nona bär
silverskimrande skrud
silverfjärilar
följer
hennes
rörelse
nio klöver bär hon
i ögonäng
och varje moder vet att hon ej kan ingripa
utanför barnets handrop
för utan barnets handrop
det finns ett ovan för
det finns ett nedan för
ett utan för
ett innan för
vi har talat förs ord
förs mening
mantran är upprepande sånger
så låt oss upprepa
.en för kan vara en stäv, stäv ligger nära strävan, för är en slags riktning vilken förtäljer en orsak
ibland lockas vi in i riktiga trasselnystan i våra för – sök att för – klara för klarnings intervaller, ser du detta för i alla dessa sammanstrålande ord för – täljer det dig att det finns ett ovan där – för att det är gott med tak över huvudet ibland, ett nedan – för där – för att det är gott med grund under fötterna, det finns ett utan – för där – för att det är gott med möten, med frisk luft respiration, det finns ett innan – för där – för att det är gott med inspiration
alla dessa riktningar ger möjlighet till för upp – lev – ande av kroppslig tillvaro.
ur sorgekorgen
stiger
månvinden
höljer kvinnan i smärtregnsskogen
se jag mildrar
din smärta
bjuder dig
smultronens vita
blom
till ögontröst
vad är flygsanden vilken tystar den stegrande dromedaren vilken kastar av ryggens barlast vattnar öknarnas brännheta sol liljeängarna lyser upp ögonens spända pupiller och sanden samlar sina korn stig in vackra bi i nektargömma tvaga dig i stillhetens källa
de sju vita gryningsaplarna i dalen av månsilver
andas vita blad av silver av frostad guld
sakta skrider sju aplar i stjärna
uppför dessas pelare växer vit murgröna
vita rosor doftar
stjärnnät bärs av tolv
lägger öppnat tak över
tvenne vita pilar skrider fram
väktare till inre
länge har de vävt denna slöja av
grynings av skymningsgräsets dagg
slöjan böljar
mjukt
i detta tempel
i tempelgården
i månsilverdalen
finns en ögongrotta
i ögonen sitter en
skadeskjuten fågel
med en
pil
i sitt bröst
kom barn
tag min hand låt oss vandra
ser du denna slöja denna skiljevägg
är den är den ej
ser du alla gångar
hålor
panna silben
ostium
tvenne vägar
i
en
kom
barnet
mitt
templet lyfter slöjan
barnet
stiger
in
fågel flyger
rödbröstad
ut
du är vacker i ditt tempel
och jag i dig
ur stjärnskålens ädelstensblad bjuder hon dig att dricka hon leder dig till trädets mitt i cirkeln hon bjuder dig silverbladens instämmande hon vaggar dig i bröstkällans korg hon bjuder dig stjärnmjölk och honungsdroppar viskar mjukt stig in i dagens morgonstigar
tiger vackra tiger
i solvända åkrar
skådar
öknars skepp
bringar vissnade stänglar myrrah
i stäppsalvians blå
doft
av humlors
ur
ide
vaknande
syrener
vilka lyfter de förlista
ur dyningarnas
nu
skummande
vrede
de rör vid mattade pannor
stålbanden
släpper
grå skimrande silverfåglar
väcker
åskans dundrande puka
regnbågskrigare
spänner seglen vida
mantlar piskar smäller
av vindars styrka
ögon stråla
blixtar viner
albatrossen
omfamnar deras möte
kondoren örnen
i cirkelns
mitt
ser du
spegelhuset
i
oktavform
sätt dig
i dess mitt
skrik
ända tills speglarna spricker
möt dig i ditt rena ljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar