det står ett träd
det är ej så
att detta träd
är
det enda trädet
det ensamma trädet
detta träd stiger fram
trädet står i skogen
i den vida skogen
däri allt tillåts andas
i sin egen takt
vilken är gemensamtakt
vilken är gemensam samklang
samklangs
rytm
i den vida skogen däri
allt tillåts andas
utan bromsar
utan klossar utan störar
det vackra är att betydelsen överrösta rullade sig samman i jämnmod
och lapade solmjölk
solmjölken gavs av mångahanda stjälkar
maskros
rallarros kaktus
och varför indela dem alla
detta träd stiger fram i beundran
till ängen
ängen den vida med stenön
i så många dagar
i så många nätter
hade trädets ögon sett strålande
lysande
det var inte de där märkliga vilket lös i
dessa märkliga – vad kallas det
människoboningar
det var och är i ena stunden
vad
hade kattugglan berättat
i ena stunden röd
i ena stunden blå
i ena stunden grön
i ena stunden gul
så
är
det
borta
i en blink är det borta
vad är det borta är
vad förtalte mig vinden
borta
jag måste se vad detta är
hej sade haren
haren sätter sig vid trädets närhet
vad är det du ser
ljuspunkter
kattugglan förtalte mig
ljuspunkter
hoppar i ängen
är det du
nej sa haren och mumsade harsyra
harsyra vilken den fann i stenskreva i snöveck
det är väl snö kanhända
kan
hända
hermelinen kom ålandes
mården och illern studsade
lekande pälsbollar dansar i ring runt trädet
och alla sjunger de
sjunger om det märkliga
trädet inte visste vad det är
nu får det vara nog
sa trädet
och skred fram
solen stiger fram och hela ängen är gnistregn hav
det trädet ej vet är att hela dess krona är gnistrande
och hur
skall
trädet veta
hela skogens spegel vilar inbäddad i snö
de plägade spegla sig i varandra
lägga lösa ändar
tillrätta
solen har börjat värma dagarna
tvenne snöblad
smälter
i trädets krona
sitter
tvenne droppar
skall vi
hoppa
vet du vad som händer
om du hoppar
först måste du veta
veta att du vill
att det är din vilja att svara till hoppet
och är hoppet sant
eller är hoppet fiktion
eller dina tankefriktioner
hur skall jag veta vad som händer
nej det är sant det vet du ej
jamen jag vet att intet av ondo
har vederfarits
mig oss i
alla
skeenden
det är väldigt högt
hur vet du att det är ditt hopp
det kanske är
är hoppet sant
eller en gnista vilken flämtar
för att du är rädd
jag kan väl inte veta allt
du vet väldigt mycket
vi vet
vilka resor vi har gjort
och ser du
ser du
havet tindra där framme
dropparna sitter i trädets krona och samtalar
trädet upplever röstnärvaro
kanske
vet ni vad det är
i ängen
allt det vackra
ädelstenar
ädelstenar
så sa ugglemor
illern mården hermelinen och haren
följde trädets syn
bävern kom farandes i kanot
uttern glänste
du har ju ädelstenar i hela din päls
sa trädet
dropparna fnittrade hejdlöst
höll nästan på att ramla ur trädet
ädelstenar
jag skulle nog mer säga vatten
jamen vatten rinner
stiger
det vet jag
det upplever jag
och det jag ser i gräset är stilla
förutom att det strålar gnistrar
det är frysta droppar
kristalldroppar
sa bävern och for vidare nedför floden
eller uppför
sefirens andedräkt sände doft av blomning in i bröst
i trädets krona sitta
tvenne droppfåglar
lyfter vingar
hamnar i
hjortens krona
jag trodde att vi flög
ja det gjorde vi
jamen vi sitter ju kvar i trädet
nej
det här är inte trädet
hjorten skred
varmandad vidare
över kärrets istrumma
träd släppte snömoln
dropparna hade fullt sjå hinna se allt
hjorten
gick uppför berget
nedför
och så
stod hjorten vid sjön
vid havet
vi är framme nu
sa hjorten
nu
kan ni hoppa
och så gjorde dropparna
in i hav
och havet sjöng
ända till trädet
i skogen den vida
hur droppar vandrar
andasvandrar
och trädet
upplevde haven
stiga
in
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar