du kan ej tysta det vilket alla redan är tystat
vattnet kan lösa det knutna
vinden kan lyfta bladet
elden kan väcka dess låga
jordmanteln kan grönska i dinna händer
hon lade hennabladen i mortel av sten
malde bladen
med kvistar målade hon
mantrahänder
till
hans sökande
ögonnäbb
de sista tre åren har tärt hårt på mitt hus
tapeterna har börjat lossna flikar i hörnen spretar
taket har hål här och var;
visst är det vackert se droppar i det solen rör vid dem
isdroppar i silvrande skimmer
trappan in är trasad
bruten
grunden bär stora sprickor
vari stormar viner in
värmen har släppt och kylan tränger in
jag brukar värma mina händer vid kökets
husets hjärta
ännu har veden ej tagit slut
sänder hjärttankar till träden
till de vilka hjälpte mig såga
ännu en stund kan jag värma mina händer
jag vet att jag kom till den här jorden med ett syfte med en mening ut ur meningen
så många gånger har jag sett barnets ansikte handen vilken sträcker ut sig
en hand magnoliakvisten körsbärskvisten vitblommande
henne har jag svarat till
hon har sökt vrida upp alla lås
ibland med varsamnyckel
ibland med direktnyckel
hon har sökt omfamna mig
hon har talat genom mina sånger
och hon talar
skyddat detta barn har jag sökt göra
stormarna har ofta varit hårda rivande slagande
jag ser hennes styrka nu
hur hon med utsträckta händer bär vilja till
att omfamna mig
vagga mig
jag har velat och kanske är det ännu min vilja tillåta
oftast är det min kropps värk vilken hindrar mig
vinden var det
vindens moder
hon med det skimrande ansiktsljuset
med silvrande blå vit mantel
hon vilken rör vid allt
utan att stiga ur haven
haven
de med de upplösta vingarna
av luften av vinden
haven
tillit till
jordarnas doftregn
se henne i ditt hjärta andas
hon med det skimrande ansiktet
vilken en gång var vatten var luft
vilken ur jordarna flätade korgar ur vilka hon sådde värme
plantorna spirar nu i trädgårdsmästarens händer
vinden var det
vindens moder är det
sade
ser du denna tråd
vi har alla dessa trådar
säg mig
ser du
en början samt ett slut
hon höll händerna upp
kan du taga denna kopp
denna hatt
denna bro
vi log tillsammans
mindes hur barnen trasslade in fingrar
hur glädjen porlade ur huden då barnen lyckades lyfta
hon höll händerna stilla
jag borde ha sett en början samt ett slut
dessa fanns ej
tråden skimrade i evigs ögon
vindens moder hörde mitt hjärtas lyckoskimmer
ser du dropparna
dropparna är vackra vad är dessa droppar
droppar pärlor ur ditt liv
somligt är skuggat mattat
somligt strålar klart
alla är de enhet
träd dem upp på tråden
varför skall jag träda dem på tråden
träd dem utan att träda se hur vackra de skimrar alla upplysta av
stjärnlanternabärerskans lykta
se hur de andas be fria de ur ade
jag ser hennes styrka nu
hur hon med utsträckta händer bär vilja till
att omfamna mig
vagga mig
jag har velat och kanske är det ännu min vilja tillåta
oftast är det min kropps värk vilken hindrar mig
hon säger jag måste tillåta honom knäppa upp knapparna till mitt bröst
han vilken kommer vandrandes ur molnen han vilken jag en gång
innan tiden spanns gav nyckeln till han vilken visar mig att sanna möten finns
ändå ser jag flyende ryggar
de skylde sina ögon för mitt ansikte
såg ej kvinnan vilken grät
och jag vet att det är den länk vilken skall helas
jag säger till henne; det sägs att vi endast kan själva och kanske är det så
skolat mina händer mina ögon min hud har jag gjort
hon säger detta kan du inte själv
det vet jag nu hur konstigt det än kan höras
detta kan jag ej själv
jag måste tillåta
honom
stämma vår
lyra
tillsammans
så säger min kvinnosjäl
trädet andas i tvenne stammar, vilka omfamnar varandra ur gemensam rot kommen, från sunnanblad till nordanblad flätades deras fingrar in i varandra. många grenar steg upp ur deras bädd. detta träd släppte barken, trädet är naket vitt. vitstammat träd med krona fylld av eldbladär du trädgårdsmästaren i denna trädgård och dessa blad är flikade, vem vet - kanske är dessa blad tusenhänder vilka skälver av vindens kyssar, det händer sällan att trädet släpper bladen det händer sällan att bladen släpper trädet och gör de så, så tändas stjärnbladsglöd i himlar. detta träd lever jämsides med en sjö, markerna har format en vid skål vari vatten samlats. vem vet – kanske är detta vatten regn tårar solregn månregn. solens ansikte ler i mötet med månens ansikte, de lät sina barn nedstiga in i moderns stora famn.
denna sjö är av klaraste ögonljus ser allt inom dig ser allt utom dig, gläds med din glädje tröstar ditt sörjande hjärta din sörjande hud. sjön är inbäddad, en krans av mossa samt små gröna blad ligger vakande runt. de närmsta stegen till denna sjö till detta träd är mahognyjord , ser du de bruna bufflarnas friströvande lugn ser du bufflarnas medföljare. för att nå sjön nå trädet vandrar du genom den talande skogen vari ljus silas genom bladverks tonarter.
det finns händer utvalda, vilka är lagda i varandra. möjligheten att säga nej finns ty intet av tvång leder till strålande ögon vilka upplyser ansiktens mörker moln.
han säger mig, han med de vida vingarnas bredd med den skarpa blicken
ögon kan vara moln, moln vilka seglar vida, ser det du annars ej förmår förnimmer se
molnen kan vara örnens vingbredd
vari vingudden kysser kondorens hjärta
det kan moln se
se hur bergen reser vida
i världar av guldskimrande gräs
vinden rör vid gräset
gräset är
silverskimrande hav
ögon kan vara brunnar
ur vilka du med ditt ämbar ämbarhet hämtar upp vatten
den sårade ligger utslagen på marken
du baddar såren
rena
ögon kan vara smycken
av ädelstenars djup
i den skog vilken vakar med sjön med trädet
andas vitskimrande vargars vishetsögon
de hör händernas talan
leder dem till sjöns källa
det finns händer utvalda, vilka är lagda i varandra. möjligheten att säga nej finns ty intet av tvång leder till strålande ögon vilka upplyser ansiktens mörker moln.
plantorna spirar nu i trädgårdsmästarens händer
han drömde om
drömde den kvinna vilken kunde bära hans drömmantel
hela revorna i hans ögonhud
han drömde om denna kvinna vilken kan bära hans drömmantel med honom
vävd av silkeskokongens tysta fjädrar ur kolibris ögon sprungen ur källan där under regnbågsträdet ur rötterna alstrade droppar. det blod vilket fyllde hans fingerljusa blad. hon kom ur dröm stigen lade andblad på såren, sakta helades såren hon ur dröm stigen lever i ögonvrå. en vacker kvinna kommer vandrandes på stigen, hon den vackra i nyljus tar hans ögon i besittning. han drömde om – du ropade och jag kom, nu ser du endast mina andblad andeblad icke kvinnan vilken bär dem. hon steg upp ur vrån försvann ur hans å syn. utan att han vet skrudar hon hans brud med daggens klara droppar till glädje för hans syn.
och natten lyfter sitt öga
vandra sju vindar framåt
vandrar sju vindar bakåt
det är
helat
nu
frustration känslan av vanmakt känslan av att ej räcka till har ställt till med de största oredorna
dropparna är vackra vad är dessa droppar
droppar pärlor ur ditt liv
somligt är skuggat mattat
somligt strålar klart
alla är de enhet
träd dem upp på tråden
varför skall jag träda dem på tråden
träd dem utan att träda se hur vackra de skimrar alla upplysta av
stjärnlanternabärerskans lykta
se hur de andas be fria de ur ade
se alla vackra droppar
lyft fram dem stundligen
tillåt traumats andar äta vackra bär ej din smärta
och du skall se dem spotta kärnor till förnyelse
ej upprepning; läkt smärta
och natten lyfter sitt öga
vandra sju vindar framåt
vandrar sju vindar bakåt
det är
helat
nu
plantorna spirar nu i trädgårdsmästarens händer
nattens skepp släpper ut segel
de dansar med skira slöjor
utslaget hår
bjällror
ljuder
ur
rörelsen
och solen var icke utom dem
och månen var icke utom dem
dessa skimrade ur deras anleten
och dessa är ej utom
vid stranden av det vita trädet böljar moln
han sitter vid trädet lutad till roten
sträcker fram handen
moln lägger sig i
jorden viskar
jag vände mitt öga
en gång var jag
moln
nu åter
moln
mannen knådar
formar
en
gestalt
han är trädgårdsmästare i sitt land
hon
kvinnan står på berget, högst upp på platån. hon stod ej på införlivad är hon ty hennes ögon är drömblad. luften är andandes strömmande fjädersolar, solfjädrar är namnet känt. kvinnans ansikte skimrar, lyckoskimrar smälta ädelstenar är detta dessa i denna stund, hon rör drömbladen, luften sluter vingar är den flätade korgen med ädelstensbär
stig in i trädens nattkronor
ett av dessa korn lägger sig vid randen av floden, kvinnor män lyfter vattenslöjor och slöjorna är droppar, i varje droppe minns de skönheten förverkligas skönhetens vilja.
en av männen lyfter varsamt kornet in i sin hand. kornet, fröet spirar i hans hand. han släpper det spirande fritt. sluter ögon. hans ögon är drömblad, han lutar sig till det växta trädet, han flätar ur droppminnen av gräs väggar utan skal, han lyfter vattenjordar till tak utan skal, ur vatten lyfter han dörren utan skal.
och kanske hör hon hans hjärtas sång
hon lyfter sig in i luften, han ser dörren sakta andas.
i natten sitter en man sitter en kvinna i schamballa i förtroeligt samtal
vid den eld vilken är eld
de vilka ser dem i denna tid detta tidsspann ser tvenne vackra stjärnsjälar upplysa nattens skepp
och natten lyfter sitt öga
vandra sju vindar framåt
vandrar sju vindar bakåt
det är
helat
nu
ökenvinden svepte in hans spår i sanden - har du sett faten av rabarberblad gjutna
fyllde spåren med vatten, det vatten vilket är vatten. ökenvinden sveper in hans spår i sanden
fyller spåren med vattenkorn, ökenfåglar fuktar sina näbbar, agave helar den spruckna stäppens blixtfåror – svärtnade.
ser du den svarta stenen
den skall vitna i min sista resa
den reste sig ur
vulkanens
öga
det var i den stunden hon bad stjärnfloden skölja tidsspannen
min vilja är seende vilja
giv mig vetkornen i mina ögon
låt mig se
det
skymda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar