hennes kvinnoansikte
skimrar
brons
röda
vingar
haven böljar slumrande vågor
våg
våga
vågande
svall
vita anemoner skummande
lägger sig åskådande i klippornas blanka
sjögräs djup
gröna
oceaner forsar
vilda
hetsande
maneter svävar
lyfter
släcker elden
synlig
i sprickor
maneter spinner trådar
i universum andas trådar i kärlek
sakta svävande
böljande trådar
tråd
trådar
tager du
dig i din hand
mina trådar har släppt brännande
böljande är mitt himmelshår
ser du min syster i haven
kupar händer bjuder dig
drick
där du vandrar i ökenränder
valen stiger ur havshänder
kamelen stiger ur valen
hjorden springer ur
kamelen
sandmoln virvlar
hennes steg sackar efter
släpande lyfter hon dem
hon kommer snart falla
andas sanden
söker svalka hennes
härd
sveper ut blå skira vingar
fuktar hennes läppars tysta
skänk ditt rop in i
ökenvinden
hennes moder är i mitt bröst
blomman vid hennes fötter
snuddar vid hennes tåspetsar
vid hennes tåblad
vid hennes mjuka pärlmockasiner
hon ser henne sitta
vid stenringens eld
sömmandes mockasiner
hennes ansikte skimrar cinnoberblad
skruden hon bär är röd
är du elden
du med
silvernålsgnistan
så mjukt i dina fingrars bädd
mjukt vänder hon ansiktet till kvinnan
sveper ut handvingen
kupad
tar emot
nattvindens andedräkt
pärlor ur daggkåpeblad
fäster hon
i mönster
av
liv
hon ser vinden svepa ut
mjukt blåsa
över sanden
sandmandala sjunker in i
himmelsmaneten
seglar
vida
molnen är i skirblå slöjor
molnen seglar ej i dessa trakter
hon ser två i ett purpurmoln
ibland sker det
då kastas blixtar
eldklot
viner
åskan dundrar
åskskeppen far
stora ekrars hjul rullar
släpper
torra
regn
utan
droppar
och stränderna andas
iskylda
ändå ser hon detta moln
det seglar
ej
moln
i dessa
trakter
molnen är i
skirblå slöjor
synes ej för ditt öga
jag vattnar dina fötter
hon ser ur sanden hennes händer
sträcker henne mockasiner pärlbroderade
lyssna till jordens sånger
vid hennes mjuka pärlmockasiner
sydda av månväv
av hjortens hindens stigar
klipporna
sandstensklipporna
skakar
sandstensblad andas
sandfåglar flyger gnistrande
lägger vingar ut med markernas sargade
klipporna andas mjuk sand
och regnen faller ur snömoln
vattnar med vita droppar
sand
röd
röd sandlera skimrar
gräsvingefåglar flyger in ur sefyrs händer
släpper dun frön
ett minne virvlar upp
sand moln
sand
rök
minnet skakar av sig dammet
allt medan gräsvingar stiger ur markens händer
han drar mjukt med handen över manen
den vita skruden andas
mjukt kastar han sig upp
de är ett i vinden
skrittar
mjuka hovar
galopperar in i vinden flyger
flyger in i
lovens
dalhöjder
ett minne virvlar upp
av hjortens stigar av hindens stigar
runt vristerna är lagt ringar av päls in runt fötterna
hennes fötter vandrar drömstigar i mjuk fotbädd varm
detta var inte i var
och inte i vandrade
detta är i är
blomman är en skogsstjärna
sand
pelare
ur
sand
sanden brinner
jag sluter spegeltjärnen
runt blomfågel
stjärna
skogsstjärna är jag
i upplösning
av
osyn
de kunde ej möta ögonen sänkte blicken
slöt orden inom kanske av skam
deras gärning lade isar vilka ej är isar runt
hon sluter spegeltjärnens vingar om blomfågeln
skogsstjärna är hon i upplösning av ostracism
intet kunde hon göra för att vidga deras ögonsegels rev
myrtenkronan lades runt elden
andades myrtendaggs
röda
droppar
fatta tingens väsen
är ej vad de synas
upplev vad de betyda
med varlig hand
fatta tingens väsen
lyft dina fingerljus
smek
din älskades ögon
brunnar av djup
stiger
öppna din fingervärme
rör vid
din älskades kind
vatten av djup
stiger
beundra
skruden
ni bär
i vördnad
inför varandra
rör vid det synliga vilket ej är vad det synas
med varlig hand fatta tingens väsen
upplev vad de betyda
inse
tingens väsen
dessa är ej vad de synas
våga
låta dig
stiga
in
våga ta emot den
vilken rör vid din kind
upplev vad de
tingen
betyda
släpp söndringstalen
blomman är en skogsstjärna
leende i tillitsfred
kom
sätt dig här vid rotstängeln min
låt oss betrakta livet
jag ser dig vandra häri varje dag, du lägger händer till trädens stammar
de viker ej undan för dig
jag har sett brunjordlöven stigna ur de gröna
möta dina fötter
sett ditt ansikte översköljas
insköljas av din upplevelse
så mycket beundrar du
det vilket sker i det skuggan upplyses av solfrön
ännu är dessa fingrar ej fingrar
ej blad ej knoppar
frön
brunjordslöven skimrar i
mjuka koppartoner
de flyr ej
viker ej undan för dina fötter
ett kvinnoansikte
blomman vid hennes fötter snuddar vid hennes tåspetsar vid hennes tåblad
vid hennes mjuka pärlmockasiner, hon ser henne sitta vid stenringens eld sömmandes mockasiner
hennes ansikte skimrar cinnoberblad, skruden hon bär är röd
är du elden du med silvernålsgnistan så mjukt i dina fingrars bädd
mjukt vänder hon ansiktet till kvinnan sveper ut handvingen kupad tar emot
nattvindens andedräkt, pärlor ur daggkåpeblad fäster hon i mönster av liv, jag vattnar dina fötter. hon ser ur sanden hennes händer sträcker henne mockasiner pärlbroderade - lyssna till jordens sånger. var gång i var gång hon glömmer rör fingrar vid hennes mjuka pärlmockasiner sydda av månväv av hjortens hindens stigar ett minne virvlar upp av hjortens stigar av hindens stigar, runt vristerna är lagt ringar av päls in runt fötterna, hennes fötter vandrar drömstigar i mjuk fotbädd varm
detta var inte i var
och inte i vandrade
detta är i är
blomman är en skogsstjärna
jag har upplevt ditt hjärtas bedjande
se in i oss alla världar
sett dig stiga in
säg har du
någon gång sett
vargen. räven, hjorten, hinden, grävlingen, bävern, fåglarna
det var så en gång
har du nu
sett dem komma fram till dig sådär
omedelbart, i detta vackra ni talar: oförbehållslöst eller förbehållslöst, det
har inte jag. människan har för dem blivit isens vakar. öknarnas gashål, sankmarkers greppsand kvicksand sänksand.
alla dessa
djuren
avvaktar innan de sträcker ut eller fram händer
ty de har sett de bortvändas ansiktsögon
sträcker du ut handen
rör deras
silvernosar
näbbar
först vid dina blad
de andas in
doften
av dig
av den du är
orden du uttalar
manandes till lugn har de hört upprepas
och nog har de upprepats
tröjorna
de fäste en krok först i en maska
så drog de tills tröjan var ett nystan
och nog har de
upprepats
tröjorna
mantlarna
det är sant det du ser
nog har de upprepats på grund av detta urgröpta intrång
tillit är inte att rusa rakt på
det är att tillåta varandra en stund av iakttagelse
blomman
är
en skogsstjärna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar