kan du i livet
leva elementens rörelse
vara i dem
stundande
då är du
tillitsvägen
i detta nu
är du
tillitsvägen
hon rör vid mina ögon
jag ser en mjölkvit ellips
opal
jag vet att detta är ett vitt tomrum
och det är vackert
jag hör henne i mina blodströmmar
har de
har ni
bestämt er
för att leva i huset
i kärlek
nu
vara
i
befinner mig i en skog
träden doftar vinter
ren klar andedräkt
tallar
granar andas vita kristallblad
bäcken
ännu kisar vatten genom ögonspringa isspringa
porlande
kan jag höra inom mig
ty sommarens sånger bär vinterns stigar i mitt bröst
kärret är vita oändliga marker ty isen har lagt händer över
solstrålar finner vägar in genom nakna grenar
i de stunderna gnistrar gräset
åter andas jag dessa vackra ord
kristallgräs
diamantgräs
och jag förtäljer mig
diamantens vägar hur det svarta kolet
är diamanten i det inre
är det möjligt att en diamant kan vara svart i det inre
tom
tömd tom
är det möjligt att diamanten kan bära kol i det inre
ett släckt öga
en släckt gnista
jag omfamnar diamanten
samt viskar
jag ser kolet i ditt inre
lämnar dig ej
ty jag vet att i varje kol
andas diamantgryn
åter och åter beundrar jag stenar
stenar
lagda
uppstigna
stenblad
ser skikten och undrar varför jag
i dessa dagar har så svårt måla dem
kanske skall jag binda för ögonen
kanske hindrar mig synintrycken
kanske skall jag med händer följa stenars vävande röster
så vackra
så djupa
jag ser en kulle
först är det en sten
det är en kulle
inbäddad under djuphängande granarmar
det är ett ide
björn vackra björn
så vackert inbäddad väver du drömblad
i denna stund
är idet
en grotta
i denna stund är idet
grottan
en ugn
och jag ser ugnsluckan öppnas
det är en vedeldad ugn
doften av bröd
stiger ut
och vad annat är det vi gör i det vi sover
drömmer
vi kanske bakar bröd
näring till oss samt till världen
världsvarat
hon bad mig sätta mig ned
från var hade jag letts till denna plats
var jag verkligen här
eller var det är det en av en av alla de drömstunder barnet steg in i
för upplevandet
känslan
aningen av tillhörighet
av välkomnan
en av alla de drömstunder ungdomen steg in i
för överlevandet
ibland går det dagar utan samtal
har nästintill glömt hur vuxna talar
en av alla de stunder ungdomskvinnan steg in i
ibland går det dagar utan
sam tal
dessa drömstunder vilka var
hemmavaro
jag har alltid vetat att jag är mänsklig
varför då detta
jag har alltid vetat att jag är mänsklig
människa
det har jag ej frångått eller sökt påstå att det förhåller sig annorlunda
det är väl mera så att jag ofta påpekar att jag är människa
nej jag har aldrig påstått nåt annat
ändå har jag så ofta undrat
ibland går det dagar veckor utan till närmelse
ja – jag har ofta undrat och jag undrar
vem detta monster är
jag insåg
det var ej verksamt grunna vidare över realitet eller inte
åter slog ögondoften in i mig
hur luften milt gnistrade fylld av små partikelpunkter
så kall andades luften
att dess andedräkt skänkte ögonsynen miljoner med mikrobiska solar
diamanter
jag kan icke nog upprepa
diamantgräs runt mina fötter
fötter
väx in
i detta gräs
låt mig bjudas vandrare
kristallsånger
ty jag är kristallgräs
luften
andas
strålande
punkter
aldrig
slutande
upphörande
ändliga
evig
skönhet
ibland är denna tillvaro för
mycket
jag insåg
det var ej verksamt grunna vidare över realitet eller inte
helt
enkelt
befinna
mig
i
åter slog ögondoften in i mig
det hela började med att jag frös
gräset träden luften från dagsvandringen steg upp inför mig
kristallgräsets skönhet
diamantgräsets gnistrandegivan
denna renhet så klar
luften vilken andades tusende ljuspunkter
strålade ljuspunkter värmepunkter
jag andades djupt in detta
upplevelsen var att detta är helandegivan
läkedom
för mina brustna stigar
ja – jag andades in och var gång jag andades ut
viskade jag; jag älskar dig med mitt namn
jag stundtals känns det fånigt att viska till sig själv; jag älskar dig – vem annars skall göra det
jag vet att jag måste fortsätta viska ta mig över det där fåniga trasselnystanet av fånigt
det sägs att den vilken pratar med sig själv inte är helt i sig
det är ju det jag försöker acceptera i mig
att jag ej är den vilken,
ibland går det dagar veckor utan
och allt tystnar alltmer
så jag påminner mig att viska till mig själv
de
orden
det hela började alltså med att jag frös
gräset träden luften från dagsvandringen steg upp inför mig
kristallgräsets skönhet
diamantgräsets gnistrandegivan
denna renhet så klar
luften vilken andades tusende ljuspunkter
strålade ljuspunkter värmepunkter
natten höll vingarna runt skönheten
och natten
höljer sina vingar
om
kroppen
detta för att hon
ej skall uppleva
frostens
vandring
tjälens grepp
allt
djupare
frys ej
min sköna
natten höll vingar runt skönheten
stigar träd marker
allt vilket vistades
ty natten var kall
med sådana där
knarrande steg
en gång vandrade jag i fullmånens natt
inlindad i sjalar
kunde ej sova
natten var kristallregnsblad
toner
höga
kylan
var
ren klarhet
andedräkten rosor ur munnen
håret blev alltmer vitpärlande
och stegen
stegen
knarrade
det var en vacker natt
jag hade tandvärk
och den med vilken jag levde
vände ryggen till
det var en vacker natt
den gav mig balsam att leva vidare
natten höll vingar runt skönheten
stigar träd marker
allt vilket vistades
ty natten var kall
med sådana där
knarrande steg
med oändlig skönhet
snö
gnistrande
mjuka linjer
jag skulle verkligen behöva någon
som tar hand om mig
vaggar mig lugn
tar hand om mig
och jag begav mig ut
stod inför stenklungan
stenbuketten
fåglar fyllde luften ur dagens liv
moder måne skimrade silverslöjor
silverpärlor gnistrande
måndroppar
plötsligt i all denna stillhet framför stenklungan buketten
vek en hand undan mossa
hon satt i den milda natten
golvet täckt med snö
snökatter spann
med
gnistrande ögon
träden hade lagt sina grenar samman
i hennes knä
spindelmor fäste måntrådar i vävramen
hon vävde dörren av
mossa
hon bad mig sätta mig ned
länge satt vi bara
och såg in i sjön
det var så andlöst vackert
hon tog av mig mina vantar
höll om mina händer
utan ett ljud
vi bara såg in i sjön
det var så andlöst vackert
denna stund
denna sjö skimrade
och jag undrade huruvida detta var norrsken
hennes ord rörde vid mina ådror
bäckar flodbäddar åar åbäddar
jag insåg sakta att sjön
strålade
sände ut ljusstavar
kanske befann jag mig i ett kalejdoskop
åter rörde hennes leende vid mina vattendrag strömmar
sakta manade hon ljuset stilla
väggarna begynte skimra
vore väggarna av eld kan detta beskriva det jag upplevde
elden hade sakta falnat
hon huttrade i den gistna kojan
en pinne skuttade in genom rökgångens sotglugg
lade sig tillrätta i hennes handkupa
hon rörde om i den falnade elden
glöden flämtade
begynte måla kojans väggar
helade de gistna lederna
med
cinnoberblad
guld
jag frös ej längre och hon upphöjde rösten
det var en gång en sjö
det var en gång en drömsjö
denna drömsjö
rymmer alla dina önskningar
alla dina drömmar är i den
så sade hon
en gång vävde vi ett vackert nät en vacker väv
den lade vi i dina ögon
de är urkälledrömmarna
du vandrade in
och mötte många fasoregn
dina tankar började vandra egendomliga vägar i denna sjö lever alla dina drömord
mardrömmar goddrömmar livsdrömmar
se djupare in
och jag såg fiskar
fiskar klättra uppför bergssidan
forsen kunde ej hindra dem
ibland satte de sig kippandes efter luft i klipphänder
jag såg maneter sväva med långa sirliga trådar helt utan att brännas
jag såg dem stiga upp himmelsmaneter svävade molnstilla
jag såg rockor svävande dansa
bläckfiskar
dimridåer
hajar
blåsfiskar
såg fiskar
glittrande fjäll
hon omhöljde mig i sina ögon
du är vatten
du är
allt är
av vatten
i vatten
ditt hjärta är vattenskålen med vatten
du höjer din vilja
tillåter din vilja värma
dina drömmar i vatten simmar strömmar
ånga
stiger
ser du
i detta möte
luft och vatten i växelverkande skapas kondens
är kondensen doft
ånga dimma stiger av luft av vatten genom eldväsens värman
du förverkligar nu din dröm
förverkligar
drömorden
drömorden förtätas
tar genomgår transformation
tar gestalt
krukmakaren formar krukor
vid staffliet målar drömmen
i musiken tonar drömmen
i konsterna metamorfoseras drömorden
in i gestalt för att
livet skall
uppleva
liv
och alla dessa ord möter alla elementen
i växelverkan
ser du dimman stiga upp ur sjön
ser du den glömda ön
och natten höjer sina vingar
om
kroppen
kan du i livet
leva elementens rörelse
vara i dem
stundande
då ä’r du
tillitsvägen
i detta nu
är du
tillitsvägen
hon rör vid mina ögon
jag ser en mjölkvit ellips
opal
jag vet att detta är ett vitt tomrum
och det är vackert
jag hör henne i mina blodströmmar
har de
har ni
bestämt er
för att leva i huset
i kärlek
nu
vara
i
jag gråter stilla
ty jag behöver någon som tar hand om mig
vaknar i bädden
fryser
igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar