kameleonten
skiftar färg med stigen
varför
kameleonten inväntar
orddjupens gnista
jag mötte en giraff
såg björkar
med vita svarta fläckar
såg giraffens fläckar
du ser allt i vitt och svart
besöker ytterligheter i varje stigsteg
hur menar du
är det mig du tilltalar
nej
i allmänhet
jag har en lång hals för jag kan visa i allmänhet
först och främst är inte mina fläckar vita och svarta vad nu det spelar för roll
jo ordmässigt
bildmässigt
se hur jag sträcker halsen
nacken
då stigarna skymmer
är det bra att se över topparna
se i klarhet
det gäller att stå stadigt i den stunden
fast
rotad
utan cement
mer
balans
*
tanken tänker orden
orden är luft
låt oss hoppas från himalaya
ur blå bergsvallmos andning
bladen vilar sömndruckna i vatten
i vattenskålen
ditt hjärta
andas du
andas du ej
det sägs
att
i den stund vi skriver orden är de gestalt
skeende
ske det
i det vi uttalar orden
är de gestalt
skeende
ske det
i det vi nedtecknar i det vi uttalar orden
är de
är
jag undrar om det är så i det själen är ovetande
det vill såga ej medvetet uttalar orden
*
och varför skriver människan dö
varför skriver hon dö varandes det slutgiltiga
ett sakta sinande
ett förlopp där livskrafterna sakta äter upp sig själva
ett vissnande
hon människan kämpar i princip hela livet för att bli tillerkänd
kämpar varje dag stundtals dag och natt för att bli accepterad
för att bli ”prisbelönt”
för att uppnå en bukett av trygghet
jag ser inte detta vara fel i positiv bemärkelse däri hon människan kämpar för att hela självföraktet, vilket lider av stämbandskatarr
varför skriver hon dö varandes det slutgiltiga
en gång var barnet barn
barnet växte allt högre
vid ett visst steg
började barnet krympa eller buga sig
barnet
är åter barn
kroppen orkar inte lika mycket
men
men hon människan är åter ett med anden
så
är det ett sinande
att åter vara ett avskalat barn
låter det otäckt
ett avskalat barn
den åldersvisa släpper oftast sina revärer
revir
eller mer
tar av sig skyddshandskarna
det går även att se på huden
… det fluffiga upphör
ögonen strålar
vi kan skriva dö varandes: dö – dröm ödslighet eller dröm ömhet eller dröm öde eller dröm önskan
jag skrev ödsligheden och skrev odestigheden
så vackert
ode
stiger
ur
heden
är detta dö en slags befrielse och från vad
är det att eftertrakta
nirvana
är livet för jobbigt att leva
är jordetillvaron för jobbig
ja, varför skriver människan dö varandes slutmålet
*
vindar drog kalla lakan över bädden
fukten hängde fortfarande kvar
ödsligheden rös i draget
heden
ödsligheden sporde istappen
vad är det de vädrar
orden
det råder dispyter
korkarna pyser
brevarken i flaskorna vattnas
vad månne det bliva
i det posten når hand
kanske får de vrida ur orden ur arken
så faller orddroppar in i sandhuden
varför har de lyft alla hakar med en gång
öppnat alla fönster
de släpper ut
eller släpper in saker de ej kan hantera
solvingar bredes ut
kanske är detta solfjädrar
kanske är detta ögonvingar
ljuset
ljuset andas milt
sepiamilda toner
ur pupillen
ur den svarta natten
rider maharadja
tanken
luftväsen är
inlindad i turban
kaftanen är brokad vit
byxor är vida vita
han bär ej juveler
ögonen äro ädelstenar
nattens drottning blommar i hans ögon
hennes namn är juvelen
den vita springaren bär hans framkomst
vid dammen
vid dammen lindar han av sig insignier
sätter sig
lutar sig helt stilla
till
stammen
den vita springaren
breder ut sig i trädets krona
han lyssnar in i vindens
mörkvioletta
skrud
hon kysser hans fingerord
mjuka
kamelia
sänder
doftregn
*
vakande rörelser
kvicka rörelser
eldblad
salamander
och jag undrar varför du visar dig i natten
är det för att du är eldväsen samt lever i vatten
så dalar snö
var sover du
jag sover inbäddad i markens löv
har du
sett
min vän
kameleonten
nej inte kamelia
kameleonten
kameleontkatt sitter i vinterträd
slickar pälsen
eldbladen varma
skimrar marken in i purpurrodnad
ur fjällen lyfter kameleontkatten
nej inte kamel
ädelstenar
turkosa
isblå
nattblå
gryningsblå
skogsblå
ilandes gröna strimmor
solfångare spinner skymvärmn om livsskatten
solfångare
vandrar förbi
ser sig om
vinterträd är bara vitt
en
ädelsten
släpper kameleonten
i nej inte camelot
släpper kameleonten i fångarens ficka
hjärtficka
däri gror du i godan ro
jord
var gång solfångaren sökte fånga
vred sig ädelstenen ett varv
dagar och nätter stunder vandrar
solfångare beger sig in i vintergården
kameleont sitter i vinterträd
inväntar stegen
i solfångares ögon synes
fång av friljus stiga
fjärilar
snöfjärilar flyger fria
du ser din sol nu
se
ädelstenar växa
i dina stegkupor
kameleonten
skiftar färg med stigen
varför
kameleonten inväntar
orddjupens gnista
hennes
mina ögon
är knoppar
silverne
klockor
ur de höga bergens
skira luftvingar
andas
ren
klar
ljus
mina ögon är
knoppar
silverne
skrudar
körsbärsträdets
dröm
jag har ej bestämt mig än
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar