egentligen är det ej mycket vilket förvånar mig längre
inte ens att solen kastar längre skuggor
och visst är det märkligt
sade storken
nigrastorken
i den svarta flodens skugga
vari solfrön
växer
vari vassen bär silverplymer
och visst är det märkligt
att solen kastar längre skuggor
sade tigerfalken
tigerfalken med den fläckiga
fjäderhuden
i snöträdet
att solen kastar skuggor
falkeneraren har vandrat länge runt bergets fotvalv, lyssnat spejat
falken vaggar lugnt med, blicken ber låt mig flyga
falkeneraren söker föda till hustru och barn
hur många falkar behöver jag
mig
så är det min vackre vingprydde kom så flyger vi
tigerfalken med gröna smaragdögon lade huvudet på sne leende
vad menar du och varför upprepar du dig
jag tycker om höra dig fundera
sade tigerfalken med den fläckiga fjäderhuden i snöträdet
varje gång det sker stiger jag in i ett sådant vackert fickur
du vet
med de vackra kugghjulen vilka greppar i varandra
så mjukt kärleksfullt
vari rubiner är planterade
vari drivfjädrarna driver vindkasten
hoppsan där kom kasten igen
hur är det
tror du solen kan kasta skuggor
eller - släpper solen hjordarna fria ur molnängder
ser du
snöröken vilken virvlar ur snöstäppens salviadofter
vi släpper skuggorna
sade tigerfalken med den fläckiga fjäderhuden i snöträdet
ur snöträdet glider tigern
tackar för klocksången
med mjuka tassar rör tigern stäppens klockor
dricker kvällsrubiner vid savannens vattensmycke
ur snöträdet
lyfter falken
med gnistrande snöbon omkring färden
det var i den stunden
snöröksormen lade sig ned
rullade sig samman i begrundan av visdomsorden
bjöd mig ett snöäpple ur snöastrakanen
ökensolen
rör vid min panna
ögonen följer ickemolnen
himlabaldakinen följer mig
helt
vindstilla
mina läppar är torra
ur jorden stiger
agave
sötmafuktar mina läppar
samt stänker saltkorn
i strupsegels vingar
i min hand viker citronen ut klyftor
malörten seglar i sandhav
till i djonken
sprider lugn i sinnesväven
det är i den stunden
i snöängens vida
vid foten av ett grässtrå jag möter
egentligen är det ej mycket vilket förvånar mig längre
jag möter tusenfotingen
skall jag visa dig
tusenvägarna
fryser du inte
fryser
skall jag frysa
du har ju i ord och skrift
nedtecknat snöns väsen
och bara det finns luft och utrymme
skänker snön värme
eken tallen och granen bugar sig in i samtalet
björken asken alen blickar blygt in i samtalet
det är inte så att de lade lägger sig i träden eller störde tusenfotingen
de
och jag
inväntar stämman
ser du
jag bad mina vänner komma
vi brukar samtala ständigt
det gör ju du med
du vandrar här varje dag
möter oss i de vi är
i den du är
vi stiger in i varandra
det kan åskådarna se
vi stiger in i tavlan
och är
en
träden har ringar
eller hur
årsur
jag menar
årsringar
i mitten är
en punkt
den låt oss säga
första ringen
det är så lätt att bli kvar där
på den punkten
fastna
ser du de kletiga klistertrådarna
hur du försöker ta dig loss
och de klibbar
kletar
det ser ganska lustigt ut
för kletet blir ju bara mer och mer
irriterat ju mer du sliter
klistret
måste ju få tillfälle sjunka in
i stammen
du måste lyssna till
stunden
ser du
trädens vingar
de
träden
är mångfaldiga
stundtals
tusenfärdiga
och ser du barken
rika flodbäddar
ådringar
bäckar kanske
åar
artärer kapillärer
deltadalen
floddeltat
säg
är inte de
tusenvägarna
fantastiska
båd rot krona samt stam
träden står i ring runt mig
jag och tusenfotingen står i mitten
hur kommer vi ut
träden släpper in vinden
med luftkorgen
vinden släpper ut en aning luft
hör du tanken tänka dina önskningar
hjärtat värms
vattnet i hjärtskålen värms av hjärtats värme
nu stiger
din
önskning
upp
och det gör vi också
sa tusenfotingen
vi är redo nu
vi vinkar alltid närvaro till träden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar