träden höljde nyblivna växter
stenar viskade minnen
ur jorddroppe
en människa satte sig i jordbladets lotus
en svart sten
obsidian
svart jaguar
svart puma
en svart sten lade sig i handen
formad till en vidhängande droppe
passande
till
handen
ur den svarta stenen
stiger sången
entonande
ordlöst
jag renar min tanke i månskärans silver
så hör jag visdomsfolken
indianer viska
mannen är arkitekten, lever med formkraften är viljemagiker är tankeande
kvinnan inreder skapar hemtrevnad är själsdrömssvar
så är detta sagan vilken förtäljer människovarandets inträde i form till formupplösning
det var en gång vida marker
brunjordar nakna
stenarna var luft
vattnen var luft
allt var egentligen luft
och luften var allt
däri kände
upplevde allt – allt i sig
ifrågasatte icke levde i total sammanvävande skönhet
brunjordar nakna frös en aning i vinden vilken var luft
vattenslöjor skira tunna skymtade rörelsen
med ens knottrades brunjordar
var du än vänder din blick är det små gröna pärlor
knottrad hud
sakta rörde solfingrar månfingrar vid pärlorna
spirande groddar syntes framkomma
markerna var nu böljande hav
namnet gräs bär detta hav i dessa dagar då var detta gräs luft
luften var tjock kallas det i dessa dagar
kanske var luften skimrande sidenband
nu frös inte markerna
grönjordarna
vattnens slöjor skira steg en aning högre och blev moln
vattenmoln
dessa vattenmoln landade i grönjordarna
molnen blev betande djur
djuren hade behov av lä
av skydd
därför lockade solen månen en del av gräsen somligt av gräsen att växa sig högre längre
träd steg upp
ormbunksträd
däri kunde hjordarna jordarna erhålla skugga
hjordarna betade
mumsade gräs
idisslade heter det helt visst
då hjordarna smält allt det intagna
gav de åter av föring
dynga heter det helt visst
markerna gavs näring av det de en gång gav
lev med denna bild
allt går genom med i hennes moderliga vara
hennes sköte är allt detta
det for en eld genom skogen
gnistan antändes av mörkret
synen var mycket vacker i begynnelsen
den elden var ur värmens elements urkraft
träden, stammarna bar icke bark
huden var slät
ögonen blickade klara uppåt i alla riktningar i en
dessa ögon var trädens kronor, de kronor vilka benämns grenar, benämns kvistar
trädens kronor sköljdes av knoppregnen, röda rubindroppar. dessa regn flödade, steg upp ur hennes bröstsjöar, en del benämner dem smärtans tårar. och visst är de blodets tårar av kärlek. kärlek är både lycka samt sorg, det är många vilka flyr kärleken i sorgens andetag. kärlek är både lycka samt sorg, detta vet kronorna ty de flätar samman dessa grenar, kvistar. moderfadern, fadermodern – sol och måne rörde vid varje knopp, träden bar nu röda blad, eldblad. dessa eldblad var icke brännande eld, detta var urkraften eld.
vandrarfolken, trädväktarna, väktarfolken levde med elden i sina hjärtan, levde med allt inom sig. såg de ett träd vika sin skuldra omfamnade de detta träd med ögonhänder lyfte skuldran. såg de stenar kivas lade de dessa mjukt tillrätta. upplevde de fattades, disharmoni obalans omfamnade de dessa med ögonhänder och låt oss säga lade vackra pussel och allt andades frid. kanske är det detta barnen gör i det de leker med kottar ekollon pinnar skapar djur hagar, lägger stenar vackert i ring runt. kanske är det detta skulptören gör, krukmakaren hantverkaren, lermakaren – vem vet. väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger
såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.
de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem
kvinnosjälen andades fröet, allt passerar genom hennes moderliga vara, kvinnosjälen levde i drömmedvetande andades in naturkrafterna, efterklangerna levde vidare i själen. naturkrafterna undervisade dem moralens ädelstenar. genom att kvinnosjälen gjorde detta drömde in andades in naturkrafterna var hon deras första uttydare, skimrande moralädelstenar skymtade genom hennes bröstgördel av dessa ur dessa steg rättslivet steg religionen, ej i trasselnystan, delar av helhet, klara rena trådar – eftertankens klarhet. kvinnosjälen drömmer klarseende. och mannen vandrade vid hennes sida. skolade viljan levde därigenom i viljemagi. så är mannen ande kvinnan själ så är de båda allt
hör du dem nynna så skapade språket
ur sång
så hör jag visdomsfolken
indianer viska
mannen är arkitekten, lever med formkraften är viljemagiker är tankeande
kvinnan inreder skapar hemtrevnad är själsdrömssvar
så är detta sagan vilken förtäljer människovarandets inträde i form till formupplösning
väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger
såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.
de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem
däri lades minnesskörden
skepp ur allvärldar seglade in i deras munnar
spände seglen
därur steg orden
deras läppar formade luftströmmar i skönhetsform
barnet står i ängen
blåser såpbubblor
de spricker ej
skrudar markerna i regnbågsord
väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger
såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.
de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem
däri lades minnesskörden
skepp ur allvärldar seglade in i deras munnar
spände seglen
därur steg orden
deras läppar formade luftströmmar i skönhetsform
av luft steg väsen in i hennes andedräkt
allt fler steg de fram
detta var icke väktarfolken
de märkte en sakta stigan svärtdimma
mörkret föll tätare runt dessa stigar
träden bar nu bark
bladen var gröna
i hösttiman kunde de stundtals se träden skimra koppartoner röda, de trodde detta var utifrån. de röda bladen är i stammarnas bröst. allt genomflödar, genomströmmar hennes sköte.
de gavs av tanken redskapsbilder, hjälpmedel ifrån gudarna i deras bröst eller det vilket benämns ovan dem.
de fick nu bruka sina händer – tillverka redskap i fast form – i enlighet med tankens bilder. folken begynte bli slöa. lata detta trots att de ilade rusade hastade, de redskap de tillverkade tog över deras fragila, sensibla, sensitiva fingrar, synen fördunklades
huden blev barkartad
de glömde sina själv
blev
sinande källor
de kunde ej längre hantera elementens krafter
elementen såg marker blöda
förblöda
därur
antändes gnistan
den vilken benämns löpeld
och den for genom skogen
efterlämnade rykande
svartbrända marker.
detta åsåg folken
av detta väcktes folken
de fick kämpa för att släcka elden, bruka elementens krafter
åter kunde de uppleva vägen
elden lade sig tillrätta; jag är ej förgörare.
folken stod i ring hand i hand
blickade in i skogen
genom ögons klara ljus
steg regnen in
vattnade kolets pyrande slingor
inför folken omvandlades dessa slingor till gröna groddar
spirande liv
hjärtbladen steg ur hennes värmande vilja
höga gräs steg upp
hjärtformade blad vecklades ut
träd höga himmelsbågar steg ur dimmor
i kronor växte växer orchideer
lianer flätar samman
stödjer
fåglar insekter
fyrfota skrider lugn
skogen andas droppar
minnesklanger
luften är tjock
vattnen är tunna
regnskogen
regnbågsskogen andas
luften är bärande sidenband
är form är inte form
luften är örnens vida vingar
är johannes vilken skriver i begynnelsen är ordet
träden höljde nyblivna växter
stenar viskade minnen
ur jorddroppe
en människa satte sig i jordbladets lotus
en svart sten
obsidian
svart jaguar
svart puma
en svart sten lade sig i handen
formad till en vidhängande droppe
passande
till
handen
ur den svarta stenen
stiger sången
entonande
ordlöst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar