den 30 juni 2012

det står ett träd

mitt i naturen

i naturens mitt

cirkeln är

horisontens guldvingar

däri

det står ett träd

mitt i

naturen

i ålder ur

bladen de visar andningens konst

belivar alltet

säg mig

människoboning

varför räknar du

mina barkblad

barkskivor

de är stenskivor

läs orden

i varje

enaste

*

+

spindeln

med de tolv rosenbenen

satte sig

helt

stilla

i hennes hand

frågade – säg mig kvinna

vad ser du

har du tjärnens silverspegel i din hand

har moder måne skänkt dig en sjö, vattnat din hand ur sin silverkanna

säg mig

kvinna

vad

ser

du

är din hand en canyon

är din hand en dal vari frihjordarna

vildhästarna

betar

är din hand en fredad plats

vari vargar strövar i

fredsstilla

det de

är

är din hand

klippan

klipporna vilka omger dalen

rosenringen

säg mig kvinna

vad ser

du

är dina fingrar stängslet vilket gör hagen

säg mig

kvinna

vad

ser du

är din hand redet

är din hand svarssjön

och säg mig

varför

kryper du så tätt inpå

lyft dina ögon ur fållan

handen är här

oändligheten verkar och allt länder till

land

länder

länder är vi alla

i hjärtats oaser

jag ser regnen

regnens trådar

huru de väver regnbågsmantlar

huru de lägger dessa mantlar

mjukt över axlar

axlar bär

axlar möjliggör rörelsen

vevaxel

drivaxel

med veven

sänker du ämbaret

in i

brunnen

med veven

lyfter du

ämbaret

hinken

upp

ur

brunn

ser du

diamantdropparna

med veven

startar du

trattgrammofonen

skivan

den svarta snurrar

musik strömmar

ut

nej det är ej en trattkantarell

med veven snurrar du

slipstenen

vilken slipar

silverbladens

slögjorda

drivaxel

driver

hjorden

framåt

vevaxel

drivaxel

bäraxel

motor

ja, säg mig

varför bligar du så spänt

närapå

öppna din handblomma

se

väven

jag väver

i oändligheten

*

morgonsvanen

knöt ömt

en bildel

runt hans ögon

låt oss

bliva

kvar

låt oss bliva kvar i natten

låt oss vila här

under näckrosbladets hjärta

lyssna till havens

dämpade rena ljud

låt oss

upplysas av

opalernas vitskimrande

låt oss värma oss vid sjöeldens

lågor

låt oss se

havens

amfora

hur skall jag se

allt detta

du knöt en bindel för mina ögon

så gjorde jag

dock ej över din syn

de vilade den stund

natten vandrar med månskäran i hand

i gryningen

rör hon vid hans ansikte

öppna din bur

låt fågeln flyga fri

fri ur din huvudkrona

vilken bur

hur skall jag kunna öppna

mitt huvud

konstruktionstanken

är buren

skallen

är av ben

du kan gå med dina ben

i gången lyfts de, benen

lyft locket vilket tynger dina tankar

öppna hjärtvägen

med bindel

ännu över ögonen

lyfter han locket

av

huvudskålen

ariadnetråden

rätas ut ur långa

sammanpressade vindlingar

följ tråden

morgonsvanen

lösgör bindeln

de flyger in i gryningssolens ögonland

däri träden andas gyllene löv

andas silverne löv

solguld

månsilver

de uppfyller näckrosens

hjärtbladsdröm

vi är i

varandras

vingar

tråden är

alla vägars moder

den 29 juni 2012

gryningsstämman

rör vid morgonens tunga ögonlock

silverfloden manar

drömbarnen till

hon

andas mjukt

in i flöjten av silverträds

körsbärsdoft

hon väcker dalklockans milda klang

morgonens långa hår drömomspunnet

är utbrett över kudden

drömbarnen borstar med mjuka rörelser

hennes hjärtas sånger flödar fria

ögonen är brunnar med källans klara vatten

solfågel bjuder dem till soltempel

morgonen vandrar

dagen vandrar

skymningsstämma

rör vid kvällens tunga ögonlock

silverfloden manar

drömbarnen in

hon sitter vid stranden

fingrarna rör vid

lyrans

strängar

drömbarnen

somnar

drömmer

tänder stjärnor

stjärnögon tindrar

gnistrar

uppfyller mörkret

aftonen vandrar

natten vandrar

gryningsstämman

rör vid morgonens tunga ögonlock

silverfloden manar

drömbarnen till

*

jag ser dessa rörelser

en humla flyger in

humlans djupa sång rör vid blomblad

morgonblomma

kvällsblomma

humlan flyger surrar

samlar pollen

hörde någon säga att humlan ej kan flyga

då den samlat mycket pollen

då vilar smälter humlan näringen en stund

så flyger den igen

bilden synes mig höra samman med morgonstämman

kvällsstämman

*

vad räds du

räds du det du ej ser

hörde du ej orden

frukta icke jag är – jag är – med eder

du kan taga en sten i din hand, stenen kan flyga

högt, stenen kan vara

en rakgående projektil, missil,

stenen kan göra

en vid båge

stenen du kastar har en sträcka beroende av styrkan du lägger i kastet. kastet, detta kast kan få konsekvenser i det du ej avväger. skönjer framsikten.

vem vad står där

vem vad kan få stenen på sig

och varför skall stenen utsättas för detta kast

den utslungande rörelsen

vad räds du

att få den sten i huvudet vilken du kastade och var är stenen

troligen kastar du ej stenen samt springer till den beräknade nedslagsplatsen

och gör du det har du avvägt detta beslut ty du har sett med klar hjärtinsikt att detta är vägen

det gör ont – ja, det gör ont samt det är en slags uppoffring

ty du ställer din rädsla i strålkastarljus.

i skrivandet ser jag ett skrämt barn sitta hopkrupet i ett hörn, darrande skälvande

barnet kan vara en mus en hare en myra

kan vara ett barn vilket är skrämt, ser en hand sträckas fram, kupas runt barnet samt varsamt lyfta fram barnet; rädslan är skrämd av dig för sig själv.

vad räds du

att få den sten i huvudet vilken du kastade och var är stenen

troligen kastar du ej stenen samt springer till den beräknade nedslagsplatsen

och gör du det har du avvägt detta beslut ty du har sett med klar hjärtinsikt att detta är vägen

det gör ont – ja, det gör ont samt det är en slags uppoffring

ty du ställer din rädsla i strålkastarljus.

med orden;

frukta icke, jag är – jag är – med dig, hos dig

stundtals är rädslan befogad inför en fara du ser;

tag då rädslan i din hand innan den blir till en gifttagg

beräkna i kärlek din resväg, resan, färden så kan du fara

livet är till liv

livet är ej till skada eller till att skadas

värna om dig själv så om jorden om allt

ty du är en syster en broder till dig själv

ser du stenen

den viker ut bladen

andas in

är

och kan du ej höra

frukta icke

var då i denna rädslans stund

den vilken håller i marionettrådarna

ser du handen

ser du trådarna

dessa trådar är av siden

du är

ej

fången

flyg fri

med

vinden

i den du

är

du kan också i detta se gammeldags kanoner, vid avfyrandet ställs de på en viss punkt, längden höjden riktningen är beräknad

det behöver ej vara en krigsmaskin, låt oss säga den ställs in för salut.

fråga dig

varifrån kommer kulan ja, hela kanonen

varifrån kommer järnet

och hur lång tid tog det för berget att bli berg samt alstra detta järn

vem bröt järnet

vem tillredde det vem göt kanonen.

ja; du kommer att nå till begynnelsen av allt och alla dessa händer är i urgrunden

beroende av varandra

och de är det än idag.

det kan vara bra att ha i medvetandet då du nästa gång möter en kanon.

var och en är en bördig åker med allt vad det innebär

obrukad – uppbruten, mer tillredd – tistlar – maskrosor växer i skiften – stenar rensas – träda – sådd – ploga – harva – allt detta samt mer därtill. blickar du in i hela skeendet når du till;

ja; du kommer att nå till begynnelsen av allt och alla dessa händer är i urgrunden

beroende av varandra

och de är det än idag.

var och en är en bördig åker, bygg ej stängsel runtom – jo – gör det med sikt mellan stavarna ty mellan är, är och mellan är intighet. säger du vilket vi redan nedtecknat – mellan finns ej – så är det; den uppdiktade/tillverkade verkligheten finns ej – den vävande verkligheten finns

du kan ej frammana det vilket ännu ej är

frammana är ej

framdriva

så är vi alla evangelier

nedtecknade av vårt hjärtas röst

lägg evangeliet i en kruka,

en vacker lerkruka

i öknarnas sand

och ökenvinden skall

smeka den

till den dag

ditt evangelium

uppstiger

framstår

i skepnaden av en gral

*

markerna

rullar fram likt

enorma hjul

käftar öppnade

gap

svarta rämnor

träd

grova uråldersträd

knäcks

knäcks

det gör ont

knäcks likt stickor

grenar faller över

skogsfolken

skriken virvlar

skär in

fasan är tornadovingar

de snabbfotade

kastar undan de närmaste från grenar

söker dra dem med

undkomma

undkomma

skogsfolken springer skriande

skenande med skräcken i ögonen

en röst ljuder;

varför tror ni jag vill förgöra er

de hör ej

söker undkomma

plötsligt

tystnar

allt

tystnad

tyst

ultrarapid

virvlarna

virveldammet

skingras

de är ej många kvar

marken har vridits

de är i ett land

under

i

marken

under

i

berget

med modervägens trenne ådror

vilka de nu åter lär sig bruka

en

väg

har länge trampats

de tre hör samman

verkar i enhet

jag vaknar med det öronbedövande dånet kvar

dammet lägger sig sakta

jag vaknar

vet att detta är tankefolk