var en pil i livet
utan att skada livets cirkel
bågen håller du i hand
strängen håller du i din
fingerkänsla
låt hjärtat leda dig
var en pil i livet
ljus och mörker möts
höjden samt djupet möts
i tillvarons skapande skönhet
se penselns tonens klangens
vackra rörelse
du är
allt
är
instrument
snyftningarna hördes där under
alens blad vid rötterna.
ack fågel i vindens vingar, du
vilken rör vid molnen, fjädermolnen.
hjälp mig är min bön till dig, jag kommer ej loss ur
detta grepp. mitt hår är intrasslat och ju mer jag försöker desto mer knyts
det.
fjädermolnen rodnade in i
purpursegel
hon vandrade luftvägar till
snyftningen där under alens blad vid rötterna
i förkläde bar hon borstar bar
hon kammar
låt oss se hur vägarna går
snyftningarna övergick till
enstaka hickningar
en lövgroda satt i tuvgräset och
såg på
en slända följde skeendet
trädens kronreden vibrerade av
fågelsången
och högt upp svävade cirklade
var det måsar var det tärnor
kanske dansande prinsar och
prinsessor
en bäver kom; säg mig – går det
att reda ut trasslet,
det vore väl för oss alla.
allting går i förvissningen av
alltingets råd
det jag undrar är hur du hamnade
här, hur detta kom till.
ja – säg det; isarna smälte
jag strömmade porlade gladde mig
med solens inkommande. följde solseglarna, molnens gång, molnens trallar – ja
så vackert trallade trallar molnen. blicken var nog mer fäst ovan än nedan
eller i, på ett sätt försvann jag utan att märka det och vips satt jag här –
fast.
är det så var det så. ja – låt
oss se vad vi kan göra. med flinka fingrar följde hon varje strå varje ström,
lyfte här, lyfte där och slutligen tog hon en av borstarna till hjälp. det
börjar synas en väg. hon tog ytterligare en av borstarna och ytterligare en –
nu återstår kammarna.
alla
molnen bävern
prinsarna prinsessorna
tärnor måsar
fågelsången
sländan
lövgrodan
följde skeendet med spänd
vaksamhet
slutligen flög pilen högt upp i
gnistrande silverglädje
och himlarna är ett hav av blå
bäcken rann åter vägen in i
tjärnen
hon log med bäckens glädje
molnens fjäderskimmer
bäverns lättnad
prinsarnas och prinsessornas
pärlandedanser
måsarnas tärnornas pärlemorcirkel
fåglarnas lovprisningar
sländans regnbågsskimrande vingar
lövgrodans mjuka skutt till
glänsande stenars svalka
och bäcken skänkte henne
tårpärlor ur tacksamhet
plantera dessa i den jord
du - finner vara deras hemkomst
*
i mid
i mitten
andas sommardalen
ängen stigen ur vinterns bröst
ur kristallsångernas rena klarhet
det ligger en sten ihop rullad
det står en pil böjd
sakta rullar stenen ut sig
reser sig upp – upp
sakta reser sig trädet upp – upp
stenen trädet ser sig vida om,
aum.
sträcker sig högt.
talgoxen ser en sten ser ett träd
taga varandras händer
till synes dra upp sina rötter ur
jordskav
kom låt oss vandra
se det – där
det där – de vackra strömmarna i
oss
de – där – andningen i oss.
sakta vandrar vännerna
brådska finns ej i världen
ett barn möter en sten ett träd
med ögons öppna stjärnvärldar. slår följe med stenen med trädet. nog är de fler
– de – ser barnet i förnöjsamhet. en hel ström av livsfolk. en del sitter på
stenens på trädets axlar ja lite här och var en del är i luften ja – överallt.
vart skall vi gå
vi går till det vilket ännu ej är
– det där – vackra.
det - ej manifesterade
omanifesterade till o manifesterade
däri når de en strand en sjö ett
hav och där stannar de, skakar av sig reslusten. klippor stiger upp ur havet ur
sjön, klippor bär glänsande vattenmantlar ruskar ut droppar, kaskadljus ur
håret med glittrande ögon ler klipporna. välkommen stenbarn – du kom från oss.
vi har följt din vandring. hur kunde ni följa den – stenen stod faktiskt med
gapande mun. jag har ju bara legat helt still.
så är din tanke
hur kunde vi följa
rötterna är förenade
din tanke är att du legat still,
så är det ej. ser du – din röst din närhet behövdes just där.
pilträdet susade
barnet gjorde allt det där barn
så lätt gör
folken njöt av sångerna
stämmornas klanger
ja – så är det kvittrade barnet.
vi brukar leka en lek – vi står på tå och så sjunker vi – så här – rullar vi
sakta ihop oss. jag brukar kisa lite försiktigt ur mörkret och då är vi –
stenar alla tillsammans
vi njuter av – även om jag kisar
– av mörkret njuter vi. ja, ibland bultar pickar hjärtat av spänning, det gör
ju så det gör ju det vid aningen. och så rullar vi ut oss upp – upp och står på
tå så vi nästan taket kan nå.
så var det vi gjorde sa stenen
sade trädet.
ja minsann det såg jag sade
talgoxen och kvittrade serenader
solen den vandrade i vid båge
solglöden tände en eld
en begrundanseld
öppna edra stämmor – inrestämmor
förtälj var ni är
och de berättade till varandra
var
tackade elden
vandrade hem i den vackra natten
mid, mitten.
och stenen breder ut sina vingar
vida, förenad med havet
och trädet breder ut sina grenar,
förenad med luften
och havet viskar i bäcken vilken nu är
och barnet besöker dem varje dag
och talgoxen förtäljer dem från
var
och allas rötter är förenade i
var ni är
var en pil i livet
utan att skada livets cirkel
bågen håller du i hand
strängen håller du i din
fingerkänsla
låt hjärtat leda dig
var en pil i livet
ljus och mörker möts
höjden samt djupet möts
i tillvarons skapande skönhet
se penselns tonens klangens
vackra rörelse
du är
allt
är
instrument
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar