gryningsstämman
rör vid morgonens tunga ögonlock
silverfloden manar
drömbarnen till
hon
andas mjukt
in i flöjten av silverträds
körsbärsdoft
hon väcker dalklockans milda
klang
morgonens långa hår drömomspunnet
är utbrett över kudden
drömbarnen borstar med mjuka
rörelser
hennes hjärtas sånger flödar fria
ögonen är brunnar med källans
klara vatten
solfågel bjuder dem till
soltempel
morgonen vandrar
dagen vandrar
skymningsstämma
rör vid kvällens tunga ögonlock
silverfloden manar
drömbarnen in
hon sitter vid stranden
fingrarna rör vid
lyrans
strängar
drömbarnen
somnar
drömmer
tänder stjärnor
stjärnögon tindrar
gnistrar
uppfyller mörkret
aftonen vandrar
natten vandrar
gryningsstämman
rör vid morgonens tunga ögonlock
silverfloden manar
drömbarnen till
*
jag ser dessa rörelser
en humla flyger in
humlans djupa sång rör vid
blomblad
morgonblomma
kvällsblomma
humlan flyger surrar
samlar pollen
hörde någon säga att humlan ej
kan flyga
då den samlat mycket pollen
då vilar smälter humlan näringen
en stund
så flyger den igen
bilden synes mig höra samman med
morgonstämman
kvällsstämman
*
vad räds du
räds du det du ej ser
hörde du ej orden
frukta icke jag är – jag är – med
eder
du kan taga en sten i din hand,
stenen kan flyga
högt, stenen kan vara
en rakgående projektil, missil,
stenen kan göra
en vid båge
stenen du kastar har en sträcka
beroende av styrkan du lägger i kastet. kastet, detta kast kan få konsekvenser
i det du ej avväger. skönjer framsikten.
vem vad står där
vem vad kan få stenen på sig
och varför skall stenen utsättas
för detta kast
den utslungande rörelsen
vad räds du
att få den sten i huvudet vilken
du kastade och var är stenen
troligen kastar du ej stenen samt
springer till den beräknade nedslagsplatsen
och gör du det har du avvägt
detta beslut ty du har sett med klar hjärtinsikt att detta är vägen
det gör ont – ja, det gör ont
samt det är en slags uppoffring
ty du ställer din rädsla i strålkastarljus.
i skrivandet ser jag ett skrämt
barn sitta hopkrupet i ett hörn, darrande skälvande
barnet kan vara en mus en hare en
myra
kan vara ett barn vilket är
skrämt, ser en hand sträckas fram, kupas runt barnet samt varsamt lyfta fram
barnet; rädslan är skrämd av dig för sig själv.
vad räds du
att få den sten i huvudet vilken
du kastade och var är stenen
troligen kastar du ej stenen samt
springer till den beräknade nedslagsplatsen
och gör du det har du avvägt
detta beslut ty du har sett med klar hjärtinsikt att detta är vägen
det gör ont – ja, det gör ont
samt det är en slags uppoffring
ty du ställer din rädsla i
strålkastarljus.
med orden;
frukta icke, jag är – jag är –
med dig, hos dig
stundtals är rädslan befogad
inför en fara du ser;
tag då rädslan i din hand innan
den blir till en gifttagg
beräkna i kärlek din resväg,
resan, färden så kan du fara
livet är till liv
livet är ej till skada eller till
att skadas
värna om dig själv så om jorden
om allt
ty du är en syster en broder till
dig själv
ser du stenen
den viker ut bladen
andas in
är
och kan du ej höra
frukta icke
var då i denna rädslans stund
den vilken håller i
marionettrådarna
ser du handen
ser du trådarna
dessa trådar är av siden
du är
ej
fången
flyg fri
med
vinden
i den du
är
du kan också i detta se
gammeldags kanoner, vid avfyrandet ställs de på en viss punkt, längden höjden
riktningen är beräknad
det behöver ej vara en
krigsmaskin, låt oss säga den ställs in för salut.
fråga dig
varifrån kommer kulan ja, hela
kanonen
varifrån kommer järnet
och hur lång tid tog det för
berget att bli berg samt alstra detta järn
vem bröt järnet
vem tillredde det vem göt
kanonen.
ja; du kommer att nå till
begynnelsen av allt och alla dessa händer är i urgrunden
beroende av varandra
och de är det än idag.
det kan vara bra att ha i
medvetandet då du nästa gång möter en kanon.
var och en är en bördig åker med
allt vad det innebär
obrukad – uppbruten, mer tillredd
– tistlar – maskrosor växer i skiften – stenar rensas – träda – sådd – ploga –
harva – allt detta samt mer därtill. blickar du in i hela skeendet når du till;
ja; du kommer att nå till
begynnelsen av allt och alla dessa händer är i urgrunden
beroende av varandra
och de är det än idag.
var och en är en bördig åker,
bygg ej stängsel runtom – jo – gör det med sikt mellan stavarna ty mellan är,
är och mellan är intighet. säger du vilket vi redan nedtecknat – mellan finns
ej – så är det; den uppdiktade/tillverkade verkligheten finns ej – den vävande
verkligheten finns
du kan ej frammana det vilket
ännu ej är
frammana är ej
framdriva
så är vi alla evangelier
nedtecknade av vårt hjärtas röst
lägg evangeliet i en kruka,
en vacker lerkruka
i öknarnas sand
och ökenvinden skall
smeka den
till den dag
ditt evangelium
uppstiger
framstår
i skepnaden av en gral
*
markerna
rullar fram likt
enorma hjul
käftar öppnade
gap
svarta rämnor
träd
grova uråldersträd
knäcks
knäcks
det gör ont
knäcks likt stickor
grenar faller över
skogsfolken
skriken virvlar
skär in
fasan är tornadovingar
de snabbfotade
kastar undan de närmaste från
grenar
söker dra dem med
undkomma
undkomma
skogsfolken springer skriande
skenande med skräcken i ögonen
en röst ljuder;
varför tror ni jag vill förgöra
er
de hör ej
söker undkomma
plötsligt
tystnar
allt
tystnad
tyst
ultrarapid
virvlarna
virveldammet
skingras
de är ej många kvar
marken har vridits
de är i ett land
under
i
marken
under
i
berget
med modervägens trenne ådror
vilka de nu åter lär sig bruka
en
väg
har länge trampats
de tre hör samman
verkar i enhet
jag vaknar med det öronbedövande
dånet kvar
dammet lägger sig sakta
jag vaknar
vet att detta är tankefolk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar