vågen
klättrar upp
men håller inte någon
i toppen
löses
vågen
upp
sikta på den punkt
vari du är i jämvikt
varför heter det glasbruk
brukar de sanden
i glödande hetta
spåren i sanden äro
girlander vackra
vinden andas
suddar ut
solen
ökensolen bränner
vågor
dyningar andas
säg mig
varför heter det glasbruk
vinden rör vid sanden med sitt
finger
rör runt
runt
solen glöder
ur sanden stiger
ett glas
vem blåste ut sanden
vem släckte elden
elden har ej slocknat
se glasblåsaren
med ett långt vasstrå i hand
blåser
är det ej ett vasstrå
kanske är det ett blåsrör
ett andningsrör
didgeridoo
nej det är det ej
det skulle bränna dina
läppar
droppe av glas
blåses av glasblåsare
i glaset är vatten
drick din törst ut
vinden andas
du bärs till havet
havet är spegelblankt
inte en krusning
inte en
du ser människor vilka klättrar
sanddyner
sanden rinner undan under vandringen
du ser dem streta
för att nå toppen
de rusar
jämvikt
är jämmerlig
existerar ej
du ser människor nå toppen
vem håller vågtoppen kvar
hur skall de kunna stå utan
balans
utan fingerkänsla
upplevelse av vad vågen är
du ser sanden virvla
ser vinden röra i sandgryta
ser vinden stiga in i havet
blåser
blåser
vågen stiger
sträcker sig högt upp på tå
en klo
en huggtand
en sabel
skimrande skönhet
turkos
högst upp blommar vita blommor
glider nedför vågen
vågen är fri
inte någon håller i vågen
drar vågen sig undan
den viker sig
över
sitter du under vågen sitter du i
en vattenboll
vågen rullar in sig i havet
så vill du
är det verkligen din vilja att
stå där
på toppen
bringa först balans
och
så
måste du tillåtas hålla i vågens
spets
samtidigt med att du står där
det är jonglering
akrobatik av det yppersta
inser du vad vågen är
inser du att du är en droppe i
havet
därmed befinner sig alla droppar
i samspel där
på vågtoppens
spets
det sägas att droppen urholkar
stenen
det sägs så mycket underligt i
den
uppdelta världen
världstillvaron
i havet växer en sten
stenen är oftast blankskimrande
ty havet omfamnar stenen
stenen är en bukett blad
med blad
stenblad
en gång var stenen ett träd
ett träd vilket steg in i denna
sten
stenen funderar
vad är detta urholka
vad betyder det
urholka
ur holka
flyger en fågel
urholka
är det detta stenmakaren gör
stenmakaren vilken lever här
alldeles intill
stenmakaren vilken lyssnar till
stenarnas former
vilken frigör deras former
eller vad är detta
urholka
det är underligt
så säger havet
mycket underligt
under likt
ja, jag är ju droppar
och jag med
sade
stenen
och inte har vi urholkat varandra
vi får helt enkelt fråga
stenmakaren
stenmakaren vandrar på stranden
närmar sig stenplatsen
stenmakaren brukar stanna där
de sjunger så vackert
denna dag var de i betraktande
betraktande av urholkar
sådana där holkar fåglarna bor i
är urholka prototypen
ursprunget av holk
stenmakaren steg in i
betraktandet
ja, det är lite underligt detta
med att droppen urholkar stenen
kanske satte sig någon vid en
sten
precis där droppar föll
på samma nedslagsplats
och kanske blev det efter
tusenårs vandringar
ett hål
frågan är bara hur kunde någon
veta
sitta kvar så länge
jag ser ju dig varje dag goda
sten
och jag ser dig goda hav varje
dag
ja nätter
stunder i alla
och vi ser dig
jag ser dig resa dig högt upp
ibland
och vika dig över stenen
så framträder stenen med pärlande
skratt
så ofta har jag undrat om stenen
åker rutschkana
eller surfar med en sådan där
bräda
ja – det kan du undra
fnissar stenen varmt
det är vackert då vågen lägger
sig
så vackra ringar är runt dig goda
sten
och havet är ringarna
kanske är detta urholka
att ta fram skönheten ur det
låsta
det är ju inte ett bra exempel;
ändå använder jag det: ibland används detta i tortyr. de släpper en droppe,
flera droppar i timtal på huvudet på fången
för att få fram sanningen
ja, det de
säger är sanningen
en gång
minns du hav
steg du högt upp
lade din mantel över mig
manteln föll i mjuka vågor ned
låg i mjuka rotsjok runt min stam
så vacker var jag
ett vattenträd
rötter stam
krona
blad blommor
allt i vatten
så var det
så är det
stenmakaren steg in i havet
så strömmade de in i
den stora andningsströmmens
turkosa renhet
*
i den mörkaste av nätter
sitter hon
skriver sorgeblad
med tårbläck
lindar sorgebladen
med tråden av guld
blad omfamnar
hennes
smärta
rullar hänger hon
med trädens lov in
upp i trädkronor
vinden rör vid
vindspel
klangspel
vari är din smärtdroppe
vilken för dig
är en svartfors virvlande
det for en pil genom skogen
däri jag befann mig i godan ro
pilen av säreget slag
genomborrade bröstet
ett av ädreträden såg mig falla
det kom icke blod av pilen –
synligt
äldreträdet lyfte mig in i sin
knäfamn
detta kommer att göra ont
pilen måste genom dig
vi kan ej återta
dess ingång
till utgång
äldreträdet pressade
tryckte pilen rakt genom bröstet
igenom mitt bröst och smärtan var
obeskrivlig
det kom icke blod ur såret av
pilen – synligt
ur stäva gav mig äldreträdet att
dricka
medan jag drack beskådade
äldreträdet pilen grundligt
förtälj mig din saga
jag levde med träden
träden vilka vandrar med bergen
grenarna hade just givits pärlor
nåväl skott
intet ont anande såg jag en
varelse nalkas
de sade detta var en man
det blänkte och jag trodde det
var
solen eller månen vilken rörde
vid ljussträngen
det är en kniv sade de
ett silverblad
raskt utan varning skar han av
mig
han smekte mig med kniven
inte hårt
ändå var jag fylld av saknad
jag upplevde att livet sinade
torkade in
mannen höll mig i handen
plockade fjädrar
plockade stenflisor
så satte han sig
och fäste en stenflisa vid en av
mina sidor
han lindade fast den med senor
fjädrarna
det var då han skar djupare
och det gjorde ont
det var uthärdligt
ändå undrade jag
varför
var
för
viskade vinden
så lyfte han mig
lyfte fjädrar
följde vindens riktning
fäste så fjädrarna i skårorna
mannen klättrade högt upp på
berget
lade mig i en båge
spände en sträng
och jag trodde att
nu får jag komma hem
jag vet ej varför han sköt
i riktad vilja mot ditt bröst
det vet jag ej
så berättade pilen
vände sitt ansikte till mig
jag ber dig
bära mig
till trädet ur vilket jag kom
begrav
bädda mig in i jorden
vid dess rötter
låt mig åter bli ett med det jag
hör
detta är vägen
så sade äldreträdet
och jag besvarade pilens önskan
lade pilen i jordbädd
viskade
nu är vägen
in
din
åter vände jag mig till
äldreträdet
vilket vakade med mig
i det jag måste göra
måste
ur
mitt
hjärtas bön
i tystnad lyfte jag bladen
såg bladen i det de var i är
i den mörkaste av nätter
sitter hon
skriver sorgeblad
med tårbläck
lindar sorgebladen
med tråden av guld
blad omfamnar
hennes
smärta
rullar hänger hon
med trädens lov in
upp i trädkronor
vinden rör vid
vindspel
klangspel
klangerna
helade
sakta
vägen
vägen pilen öppnat
i vishetens visdom av det den är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar