vall
mo
i landet
rosenlandet
andas gammeldags fylld ros
doftande skönhet
däri
lever eldkjolars cinnoberblad
vallmo
detta ord lockar till
vidarejonglering
de hörde havet ryta, de hade
länge hört havet ryta. de stoppade bomull eller var det vågskum i öronen. de
hade sökt med alla medel
tilltänkta att avvänja rytandet,
låtsats att rytandet ej fanns, det fanns. rytandet steg allt högre, slutligen
gick det helt enkelt inte at6t bortse ifrån.
egentligen var inte rytandet
högt, inte svallande, egentligen var det mer en viskning.
orsaken hade de gömt i ögonvrån i
ett mörkerhörn, ett segt smolk i bägaren. det begynte skava rejält.
de började morra först och det
var ju bra tyckte de, de kände hur adrenalinet ökade. med spadar,
fyrkantsspadar började de gräva vallar.
havet följde det hela med stort
intresse, först syntes det havet som byggandet av sandslott.
skall de nu lindra mig med
kupoler av gyllensken.
vallarna växte sig allt högre,
havet blev tvungen att sträcka sig på tå för att se.
det ser ju nästan ut att vara
läppar en gom med tandrader
undrar vem som tappat en mjöltand
för
en glugg fanns där
ett barn kom till havet med hink
i handen, med rosende kinder och med en spade en rund skopa.
barnet såg in i havets ögon
de säger att din ilska tänker
svälla över alla bredder
ilska
barnet lade huvudet på sned; inte
verkar du ilsken du glittrar hela du
vad annat kan jag göra med dig
framför mig, säg mig vad skall du bygga. ett slott med kanaler och broar och
och
jag kan hjälpa dig sade havet
barnet grävde och havet skapade
kanaler
de byggde tillsammans i godan ro
ett skri hördes
en kvinna kom rusandes
slet upp barnet
barnet tittade med stora ögon;
vad gör du mamma.
havet är farligt
är havet farligt, ser du inte vad
vi har byggt
tillsammans
sätt dig här mamma och bygg med
oss.
på det örat ville inte modern
höra, lite mildare tog hon barnet i hand och ledde det inåt land, bakom vallen
och nu täcktes gluggen för.
nu har visst tanden vuxit fram,
gluggen är borta.
det var inte det lättaste för
havet att respektera vallen, speciellt eftersom de byggt den i lågvatten, ebb
och nu kom floden in.
det gick som det brukar gå
sakta rörde havet vid vallen
och löste den i sakta mak
helt utan ilska
ser du mamma
havet är
snällt.
mamma vet du
havet vallar sjökor och sjöhästar
det förtalte mig stjärnors sagor
mamma stjärnor i havet
så lade det en snäcka över vid
mitt öra
så vackert sjöng den
susande
och vet du
havet sade att det var en
vallarelåt
och mamma
en vallarelåt vaggar
så havet vallar
vaggar småfiskarna till ro
och vet du
havet har svårt för vallar
havet kan inte vara instängt och
det kan ju inte jag heller
minns du mamma då jag bröt benet
och fick vara instängd
benet fick vara instängt
hela jag längtade till skutt och
stim
minns du mamma att du plockade
vallört och lade förband
så läkte benet snabbt
i en blink
och mamma
visst är vallen vacker
den där i mon
och mamma så många vallmon det
dansar i trädgården
modern log
och barnet somnade med ett
leendeljust ansikte
modern slöt sagoboken vilken hon
ej hann börja lyfta det första ordet ur.
*
han vandrar länge i skogarnas
riken, vandrar de fyra vägarnas krets. följer trädens rörelser, andningen,
följer trädens rötter, detta genom att lägga sig helt sonika stilla med öron
vända in i jordekretsen.
människovandrare har du lyssnat
till dina redskap, de redskap vilka du gavs, de tolv leden. dina hjälpare, dina
betjänter. visst är det märkeligt lustigt, du kan ha betjänter och vara betjänt
av. betjänt av betjänter är du i din omtanke.
människovandrare har du lyssnat
till dina redskap, de redskap vilka du gavs, de tolv leden. dina hjälpare, dina
betjänter och du är trädgårdsmästare, konungen, prinsen låt oss säga den vilken
leder dem
du är det trettonde insteget
du lyssnar in
du följer rötternas andning,
dessa förtäljer dig
jämvikt
se så vackert vi följer vinden,
vindarna
liv
se livets rörelse
egenrörelse
rörelse kan vara så mycket. genom
egenrörelsen är vi stigsvarare, finnare övar vi smygande steg
tänker
vi tänker tanken i hjärtfloden
andas ut gudomsorden i kronor, bladrörelse, egenrörelse igen. vi behåller ej
djupens höjders grund
värme
genom värmen läser vi
varandraorden språket
vi talar orden vi är
språkgestaltare
berör
vi berör, beröring kan var så
mycket.
jag
vi är jag - jag är
och ja
vi
ser hör/tonar vi smakar vi luktar
och alla dessa sinnen är våra
betjänter
egentligen
en
betjänt
ty vi är ett
ett
sinnesorgan
organism
hör du så vackert orgeln i kyrkan
tonar
kyrkorglar har pipor har rör
mängder av knappar
trampor
tangenter
och
en organist
och alla dessa sinnen är våra
betjänter
egentligen
en
betjänt
ty vi är ett
ett
sinnesorgan
organism
höres detta tråkigt
uppspaltat
vi kan ju knåda en deg och bjuda
in alla fränder
vandraren andas
berätta mera jag ber
säg
vad sker
då du överlämnar allt till din
betjänt utan din överblick
så att säga vind för våg
låt oss säga att du tappar
herraväldet
jominsann då är det inte tråkigt,
det blir väl snarare, se upp för snarorna
det blir väl snarare stormvarning
sinnen mal
stampar
skenar – ja, allt det du inte
drömt, allt det du säkerligen ej ger i gåva till en medvaranden. sinnens
springer åt alla håll och kanter
fraser, fragment, deklamationer,
skruvar, muttrar. lösa delar virvlar och du blir sannolikt trött, utmattad,
osannolikt blir du utvilad.
allt detta vilket sker är en
livskarikatyr av ditt själv, det bubblar osammanhängande trådar, ett riktigt
trasselnystan drar in över dig.
ett beslut måste helt enkelt till
nämligen; bli den
trädgårdsmästare du är
det trettonde
tag sinnena i handen – vilket
samtidigt är; släpp sinnena fria – det är ju ett skymmandemoln det detta
blivit. tag sinnena i handen, jorda dem, plantera dem i jorden.
du kan se sinnena vara barn,
barnträdgårdsbarn, barnen springer i alla riktningar från fröken
i förskräckelse rusar hon fröken
runt, samlar barnen och nu sitter de vid elden i ring samt lyssnar till sagan,
livssagan.
tag sinnena i handen, jorda dem,
plantera dem i jorden. och de skall alla blomstra
ty dessa är ädla juveler i din
hand och
du är
insteget
vandraren sätter sig i vördnad
reser sig sakta fylld av
tacksamhetsljus
han har bett träden till råds
han vandrar nu till stranden där
träd väntar honom
de har skänkt sina stammar till
mannen
du bad oss om en gåva vilken kan
bära din färd i havens strömmar
detta är vår gåva, vi kommer från
de tolv vägarnas skogstempel
mannen bugar inför samt
tillreder, bygger skeppet med lyssnande händer
mannens hustru har vandrat den
väg han vandrade till träden. hon mötte växterna och sömmar nu segel
en av alla skymningar glöder
solen kopparröd
det är
redo
mannen och kvinnan
make och maka
sjösätter skeppet
med fyllda segel
följer de
gryningssolens
vita
skiva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar