näktergalen sjunger
är det näktergalen
sången lyfter
natten
regnen andas
slumrar
marker andas fukt
ängen andas dimma
månsilver i natten
natten är vacker
nattsvart natt
svart natt
natten upplyser
upplyses av
och jag ser den vita dimman
ändå kommer ordet eldhav fram
ser elden
eldhavet ser dimman skimras röd
eldtöcken
ur detta stiger livsväsen fram
dimmans rörelse är skaparhänder
det är icke statyer vilka stiger
fram
det är levande gestalter
detta är en bild av i begynnelsen
ser detta eldhav
i det viker eldlotus ut bladen
och morgonfjärilar lyfter slöjan
*
vinden lärde honom vaggandets
konst
vågen lärde honom vägandets konst
ur vaggandet stiger
andningsströmmen – medföljandets konst
ur vägandet stiger pulsslaget –
rytmens konst
elden då
jorden då
jorden lärde honom stegens
gångens konst
elden lärde honom rörelsens konst
ur stegen gången stiger närvaron
– medvarandets konst
ur rörelsen stiger avkännandet,
inkännandet – medupplevandets konst
han stod helt stilla
ett träd
han lystrade till sångerna
en fågel rörde vid hans tonsinne
vem är du
var är du
i den stunden hörde han
en fågel svara den fågeln
säg mig
samstämmer ni edra stämmor
var är du
var är ni
han upptäckte att luften vibrerar
av toner
det var i den stunden han såg
fåglar kasta ut sina nät
ton – nät – tonandenät
däri ljuder svarsklangen
*
regnen föll dag för dag
natt för natt
regnen väver regnbågsväv
regnen är trådar i regnfolkens
händer
du kan höra regnets sånger i
sländans cirklar
i natten lyfter näktergalen
nätets trådar
ängens vita moln svävar
i gryningen leder stigen henne
till skogen
genom trädens kronor silas
solgåvor
stigar är skimrande välkomnande
hon vet ej vart
vet ej var stigen leder
det enda hon hör är tystheten,
tystnaden fylld med fallande droppar
hennes ansikte ler ty hon ser
regndroppar vara
spindelmors trådar
pärlhalsband
däri varje pärla är
en besvarad bön
in i
stillhet
hon bär en säck
ett knyte
duken är rutig
tung är den
säcken
knytet
hon vet
det är dags
sätter ned knytet säcken
lossar snöret
manar
lugn
låter kunskapsvingarna flyga fria
ser huru de omfamnas av solfingrar
luften är ett hav av vibrerande
glasvingefjärilar
de tysta klangerna uppfyller
henne
hon är en kvinna
hon är ett barn
med obrända fingrar
obränd hud
hon är ej längre brännmärkt
hon är
den hon är
hon är den hon var
möter allt med nakna ögon
hon snubblar
reser sig igen
en gren håller henne kvar
hon lösgör den varsamt
hon halkar
återbördar balansen igen
hennes ansikte ler
ty hon lär sig leva
lär sig gå igen
i livets
stora
äventyr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar