i vandringsstråket
trodde de ofta
såg de ofta en skimrande
vad var det
ibland smög de med mjuka tassar
helt nära
det verkade
de trodde det var en
landsköldpadda
eller en trädsköldpadda
skalet skimrade likt fuktig jord
efter regn
ibland trodde de
kanske en
obsidian
skimrande grön blå svart röd
perylene
den brukade le mjukt
gräs blad
ormbunkar grenar
brukade klia den
smeka den
regndroppar brukade falla mjukt
vindar stanna i samtalan
katter brukade spinnande slumra
en stund
ibland hände det sig att en orm
rullade sig samman i sol
så hörde den de smygande säga
äsch – det är ju bara en sten
då kunde det fara genom en
vemodsgnista i den
så länge stenen kan minnas har
stenen legat där
där vid bergsranden
bergskjolens fåll
i skuggan av berget
stenen log för sig själv – det är
ju ej så
berget är ju i skuggan av mig
och
där är vi ju alla
jag menar i skuggan ibland
skuggan
skuggan
varför heter det skugga
var
för
skugga
vad är det du mumlar frågade en
liten mask
eller var det en larv
det var både och
jo jag funderar
livets skönhet tilltalar mig
just nu lever jag med skuggans
ordbok
och vad skänker det dig
det skänker mig glädje att höra
skuggan tala
det skänker skuggan glädje att vi
upplyser varandra
aha
det är sant
och jag gläder mig med er
så kan vi stråla i vida ringart
skuggan
kan ske skuggan är en vilosol
en vilosol vilken infinner sig då
vi behöver vila ögonen
så är det
kan ske
just den här dagbräckningen bar
berget molnblommor
inte i händerna
inte till fotbjällror
molnblommorna är en krona av moln
en krans av moln
så vacker du är modersberg
sade stenen
sköldpaddan stack fram huvudet
kisade in i molnskimmer
ja – du är vacker
sköldpaddan lade huvudet på sned
och skimrade inför skönheten
drog åter in huvudet
så vacker är du sade stenen och
vaggar fram och åter
varför vaggar du så där
frågar berget
jag må väl vagga
ormbunkarna håller serenad
hör du ej
hur skulle jag väl kunna höra
så trött är jag efter nattens
eldsegling
hur kan du vara så pigg
är du pigg sade piggsvinet och spärrade
upp taggarna
är du verkligen pigg snusade
igelkotten
så lustigt ni låter då ni fäller
upp piggarna taggarna
det blir kastanjetter till
ormbunkssträngarna
mycket vackert
hm – hur kan du vara så pigg
jo
det är just det
serenaden gör mig pigg samt
solglittret vilket kittlar ryggen min
har du sett att viu är i solen
varken du eller jag – jag eller
du är i skugga
skuggan har lagt sig till vila i
slummerbadet
vi är i
solfallet
vad är ett solfall
är det solen vilken faller
nej, fnissar stenen det är ett
vattenfall fast av sol
det
är
vackert
vad är det du inte tycker är
vackert
det är fasligt vilket trött humör
du är på
säg mig varför säger de att vi
står stilla på samma plats – vad vet de om den saken
varför säger de att vi är tunga
och det och det – vad vet de om den saken
kom min vän moderberg
låt oss knäppa upp din gördel
låt oss ta en dans
så lättar ditt trötta
så sker
berget och stenen dansar i
cirklar
och det vackraste av vackra sker
sakta löses de upp
är först knoppar
ja – det ser både sköldpaddan
piggsvinet
igelkotten fåglarna
masken larven ormen katten
så sker det
tvenne vackra bergsrosor växer
där berget där stenen var
vips står där berget och stenen
igen
ja
varför säger de så
och mår du bättre nu
det gör jag
och
vad annat kan de säga
de har stängt sig för
formskapande rörelse
ur rörelsen stiger gestalten
skulle vi jämnt stå i skuggan
kanske någon skulle snubbla över
oss
tro oss om att vara ett monster
tro oss om att vara natten
skuggan gäspade
jag slumrar en stund igen
drömmarna lockar mig in
skuggan reser sig i berget
här i den första grottan brinner
en fackla
skuggan ser sig på varenda vägg
hur det nu kan vara varenda vägg
grottan är ju rund
nåväl
skuggan ser sig mångfaldigad
så sker det vackra
skuggan ser dörrar
varje dörr bär bilder
så verkliga att skuggan tror sig
vara i skogen, i ängen, i tempelgården, i molnen
skuggan andas in doften av
blommorna den ser, lyssnar in sångerna fåglarna sjunger
fåglarna skuggan ser
skuggan sträcker in handen så
verkliga är bilderna
det är dörrar höres berget
det finns en väntande dörr för
dig
vilken är det
lyssna
skuggan lyssnar
stannar
dörren är mycket vacker
skuggan ser ej mönstren
med fingrarna kan skuggan uppleva
det endast är för skuggan
dörren glider upp
en vindpust möter skuggans
ansikte
vatten porlarbrusar
haven sjunger
värme stiger upp
eldhavet viskar berget
det vi seglar med
räds icke
jag ser inte något
jag behöver ljus
se in i detta mörker en stund med
öppna ögon
skuggan gör så, det mörka
skingras, skuggan anar en trappa
bäst jag tar av mig stövlarna
skorna
gör det du upplever är bäst för
dig
trappan bjuder in skuggan
upplev dina steg
stegen är
en del låga en del höga
en del slippriga
hala
en del skarpa
en del mjuka
skuggan ler
det är tur jag tog av mig
stövlarna skorna
barfota kan jag uppleva
trappan viskar
var det tur eller tag universums
rörelse
så är skuggan nere
trappan är vandrad
först är det skuggan möter
djupt blått
sakta silvras det blå
än en del har du att vandra
framför skuggan ligger nu
runda stenar
inte endast runda
rullande stenar
hur skall jag kunna
du kan viskar trappan berget
stenen
du kan
försiktigt beger sig skuggan
styrkt av deras tilltro ut på rullande stenarna
det är gott att mina fötter är
bara
stenarna ligger helt stilla
du ser
en synvilla var det och är det
så är skuggan framme vid sprickan
i berget
ser du
du följde din väg välkommen in i
ljusset
välkommen till azurhavets vackra
andning
och där vid stranden sitter de
alla och väntar
berget stenen
sköldpaddan katten ormbunkar
växter grenar blad doftande bergsrosor
piggsvinet igelkotten masken
larven och ur havet stiger sjöhästar
kom så reser vi med vågorna vida
och det är just precis de gör
och har du ej sett dem
så reser de än
i vandringsstråket
trodde de ofta
såg de ofta en skimrande
vad var det
*
berget såg den blödande ligga
kullvräkt nedkastad från var; det syntes ej.
svagt kvidande svagt andades den
skadade.
de tvagade såren, lade helande
örter till, skallror ljuder i nattens stjärnvandringar. sårskogarna ser de
sakta dra sig samman, det de också ser är ögonens smärta, ärrade ögon.
naken med endast ett skynke runt
höfterna stiger den skadade in i bortovaro, ber berget om blad. hammarslagen
ljuder i den tryckande tystnaden runt den skadade
en dag efter båd långt om länge
upphör hammarslagen. ut ur berget stiger en krigare med ögon fyllda av vrede,
klädd i pansar. pansarbladen är hopsatta med pansarknappar. den vilken söker
röra vid knapparna möts förfärande av flygande knappar, rustknappar, missiler,
katapulter. krigaren ser endast minnet av den blödande ligga kullvräkt
nedkastad och krigaren ser striden, detta rullas upp i en aldrig upphörande
ström. den smärtan skall jag ej än en
gång leva i.
rustningen blir krigarens skydd
mot världen samt det krigaren ej vet; mot sitt själv. ja, rustningen blev
krigarens skydd fylld av skummande explosiv vrede; nudda ej vid min hud – såren
är läkta de värker. rör ej vid mig, stig ej in i mina ögon – jag kan ej tyda
er. krigaren trodde att nu var livet skyddat; jag behöver ej bli sårad. det är
bara det att att smärtan växer, växer sig allt starkare. krigaren stänger ute
all kärlek all omtanke vilken läker.
ibland hör krigaren stämmor
ljuda, känner krigaren händer, känner krigaren dofter av örter
vilka de var
det syntes ej
det
det trängde sig
varsamt
på
i nätternas
obevakade drömmar.
krigaren ser bergs innandöme
pelarstalaktiter
hör havens ådersånger
eldarnas cinnoberblad värmer
krigarens spruckna ögon
krigaren ser en man en kvinna
hamra pansarblad med all sin smärta
berget skälver
ja – du behöver kanske denna
rustning för en stund för att orka
fåglarna håller sina sånger inne
de upplever smärtan skölja i
hammarslagen
skogen ser krigaren stiga ut
sakta når stämmorna in i krigaren
krigaren beger sig till skogen
till berget
berget viker ut bergsblad
viker du
ut
dina
bergsblad
hur kan det ske
det sker
ej av en slump
det
sker
ännu tvekande står krigaren i
häpnad inför bergets skönhet
du ser mina färger
min livssång
jag berättar gärna
skall jag berätta dig
berget ser krigarens äntvekan
du kan vänta ännu en stund
behåll din rustning om den är
svår att lyfta
stanna bara vid min saga
det uppskattar jag
sedan om du vill
lyssnar jag gärna till din saga
krigaren ruskar på viljan
lyfter av sig först hjälmen
drar av sig handskarna
resten behåller krigaren ännu en
stund
så berättar berget sin väg
båd länge och väl
sakta infinner sig
andningsströmmens lugn i krigaren
krigaren är helt i lyssnargärning
det känns så märkligt, en känsla
en upplevelse så fjärran länge
sedan
jag
gråter
gråter jag
jag
gråter
berget fortsätter lugnt sin saga
till den stund
en blödande ligga kullvräkt
nedkastad
från var
det syntes ej.
svagt kvidande svagt andades den
skadade.
de tvagade såren, lade helande
örter till, skallror ljuder i nattens stjärnvandringar.
och det var du
var är du nu
krigaren sitter tyst
ser tårarna lösa upp rustningen
krigaren låter
förlåten
falla
läkeljusvärme
gives
tillträde
slutligen bär själen endast ett
skynke runt höften
bergsfolken närmar sig
fåglarna sjunger
festen
ja
den vara än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar