hon strövar längs markerna
i regnets forsande fall
hör sina stegs
eko
rinna in i marken
i markerna är mina fötter droppar
vordna
det är en lustig sång
en slags kanon; flerstämmad sång
vari vägen leder fram
och stegen rinner bak
kanske fram frågar bak huruvida
detta är
så lyssnar de in i varandra samt
nickar godmodigt
iu samförstånd
hon vandrar in i skogens
regndofter
regnsånger
regndroppsklanger
stannar en stund vid kärret
hör grodor kväka
hör vattensånger
regndroppsklanger
svävande dur samt moll
kanske stickar de en tontröja
kanske väver de
kärret har funnit sig en stig
en åder leder in i sjön
den stigen
ja, på stranden
bredvid
kanske med ådern i sin hand
vem
vet
ser fåglar sitta vakande i
tr5äden med bladtak
till lä
med vingar tätt slutna kring
omkring kroppen
vid sjön står hon
blickar in i natten
i sjön den vida ser hon
uddar
spetsuddar
uddkanter
udda är unik
unika är alla
allt
kobbar
kabbala
visdomsfärd
skär
bladet skär rent kanter
han täljer henne en vacker slev
täljer henne en vacker
vandringsstav
sonen
öar
oaser
lummiga
vattensmycken i törstande länder
i natten
konturlösa
ugglan i den höga tallen
med kottregnen
hälsar henne mjukt
hon vänder sig om vid ett
mullrande
åskan ljuder
blixtar dansar
ett träd ligger
eller sitter
eller
eller …
vad är det du gör
jag fäller ut stamblad
spånor heter det visst
eller slanor
eller brädor
bräder
stamblad är vackrare
fogar dem samman till
en båt
en lanternabåt
för dig
till dig
det är en god natt till resa
det enda du behöver göra
är att invänta min gärnings
klarhet
*
varför har du lindat så många rep
runt dig
mer tågvirke, trossar, vilka
binder fast
stora oceanångare
repen har jag virat tvinnat
starka grova för att hålla
ser skeppens sjumastares
mä’stares skönhet
giver dem en hand
så att de ej förliser
så är vi alla mästare
hur vet du
att det ej är deras väg
förlisning
det kan jag ej veta helt säkert
under åren har jag märkt att de
lösgör sig i de stunderna
du kanske
förlänger det vilket skulle ske
så är det nog
därför håller jag dem ej
fast
det är mer en
stödjande gest
ser du
repen är för att hålla mig
tillbaka
hålla mig åter
varför skall du vara återhållsam
du har behov av andning
det har alla
ja jag undrar
och varför skall du det
hålla dig
tillbaka
det kan jag ej svara dig på
kanske för att mitt inre skimrar
genom detta
vem
vet
frågevinden tog mannens hand
är ej repen förfärligt skavande
förfärligt tunga
se så vackra skeppen seglar
med spända segel
det gläder mitt hjärta
och se så vackert tärnorna vakar
över
med färden
fly ej min fråga;
är ej repen förfärligt skavande
förfärligt tunga
så har jag ej sett dem
sett det
känt det
hör du inte den tystade gråten
ser du ej den skira lågan
mannen förnekar det hörandet
den synen
de passerar träd
träd med djupa fåror
marker med djupa sprickor
än skimrar
lågor
de kvider
svagt stiger kvedosången
mannen ser
böjer sig över
sprickorna
de är djupa
svarta blixtar
zick
zack
skulle jag flyga vore de
törnrosens häck
och djupt därnere
inne
synes ett svagt
skimmer
säg mig
varför håller regnen sig tillbaka
de är instängda
frågevinden leder mannen
de kommer till en bergsport
mjukt knackar vinden på porten
väktare
väktare
väktare vördnadsfullt ber jag
ber vi
dig
oss in
vilket ärende bär ni i edra
händer
mannen här har en instängd
frågemening
vi kan visa bergets inre
med bergets tillåtelse
en fjäderlätt sekund ljuder
så glider porten upp
väktaren följer deras väg med
skarp blick
i väggarnas
ja
det är händer
skimrar silverblå ljusgivare
så når de bergets djupa inre
hjärtat
välkomna
välkomna vandrare
är inte de repen förfärligt
skavande
förfärligt tunga
så har jag ej sett det
så såg inte heller jag
ser du mitt
fria hjärta
i mina händer
lyssnar
glöder
mitt namn är
vulkan
ser du sprickorna så många
ja, de liknar dem jag såg
i markerna i trädens fåror
törnroshäcken
jag har sett dig
vi har så ofta stått nere i byn
sett dig
ibland sända röksignaler
vi har hört dig mullra
hört dig
sett dig
vi har hört sägner måla fram
mana fram bilder av
hur stenar eld
glöd
sprutade ur dig
rann nedför dina sidor
stelnade
regnen kom
årsringar lades
och så
grönskar livets mening igen
ja så var det
himlarna sotades av ångan jag
andades
skymde min väg
för mig
sprickorna blev fler och fler
och hjärtat glödde
slutligen exploderade jag
mitt inre
repen
tågvirket
trossarna
brast
berget är galet skrek de och
flydde sin väg
mannen begrundade det sagda
löste sakta upp rpen
tågvirken trossar
bugade inför berget
nu börjar min läkedomsväg
vandra i din skönhet vandrare
vid ingången
utgången
m ötte
stod väktaren
så
du är fri
nu
porten glider upp
svarsvinden
rör vid mannens ögon
och mannen andas med lätta vingar
ser molnen skingras runt synen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar