lever du
i ditt hjärtas gård
lever du i ditt tempel
däri finns ej val
ty hjärtats stämma är ren
och i natten ser jag en sjö
spegelblank i viloblå indigo
skalen ser jag ej
jag ser valnötter
vilka bär skirlågor i sina händer
i natten undrar jag
hur detta kan ske
hur kan valnötter
ej skalen bära ljus
ur sjön stiger en
vril en kose en masurbjörkknöl
skimrande i koppar röd bruna
klanger
in i gyllenockra
ja – sepiatoner
vrilen rör sig
och är en skål
blir många skålar
är detta lättare att förstå
frågar vrilen mig
se skålarna alla med skimrande
lågor
är det ej lika underligt att vi
bär eldslågor
jag ler
vrilen sjunker in i sjö
åter andas lågor i valnötshänder
dessa lägger sig i ring
och det är i den ringen den
cirkeln hon sitter
nattfloden stryker med milda
fingrar
vid fårornas mjuka böjar
utplånar skarpa kanter
floden
nattfloden är skira slöjor av
månsilver
vem välvde
vem vävde
vem väver dina slöjor
så florstunna
hon gjorde det
hon gör det
i floden växer en ö
en snäcka
en sten
omgiven av skimrande lågor
i mitten sitter hon
reder ut
sitt långa hår med elfenbenskammen
silverkorn
silverpärlor frigörs
i lågornas sken är dessa
regnbågsopaler
ögon
solvögon
kammen den vita
lägger vävtrådar mjukt till rätta
det höres ett hjärta sjunga i
natträdgården
hon lyfter floden
knyter dess vida band av siden
runt sitt flödande hårsvall
glasdörrar
står gläntade
franska fönster
en vind rör vid
skirgardiner
vävda i
nattens
eldsljus
bandet runt hennes hår
har lösts
över kudden strömmar dagflodens
morgonhav
*
utplåna
plåna
inplåna
plån
sen sticka dras
ett fräsande ljud
gnistor dansar
vaknar vita
antänder
väcker glöden
ask
vackra
ask
skallra i hand
asp
vackra asp
drar fingrar
över
plån
gnistor
väcker
glödstickor
in plånad
stiger eld
*
husen ligger likt vita
fyrkantsklossar, kuber
je, en gång var de vita nu är de
mer gulnat benmjöl
kanske ordkvarnar malt detta puts
svartgrå skuggor har strykt med
svettiga fukthänder
avgasvågor
i natten höres
marknadens skrän
stiger rökos
fönstrens smyckningar är ej
synliga
jo – här och var synes lågor
kanske är dessa vakarögon
hon hör ljuden
då och då slår
inte hårt med knuten näve
mjukt slår doften av hav
salt hav
emot hennes sinnen
kanske havet lindar in henne
mildrar det vilket sakta söker
spränga henne
stundtals stannar hon
i en vrå där hon vet att larmet
ej ser henne
håller hårt om sig
lugn
andas
hon hör ljuden
larmet
skränen
är detta glädjesånger
är detta fest
är detta
lycka
eller är detta
uttryck för
uttryck av njutning
hon vänder ögonen
ansiktet in i den smala grändens
kullerstenar
förs långt bak
ser dem lägga dessa stenar
deras händer så fyllda med det
omtanke är
och stenarna upplever strömmen
förenas med viljan att skona
fötter steg
till smutsande
de hade sett allt för mycket
smutskastning
de bar ett hopp att lyckan åter
skulle upplysa stadens gränder
så att husen åter skall kunna
skimra
stråla
vita
det växer en jasmin
mitt i stadens cirkel
i stadens
kärna
så strålande
vit
sänder
jasminen
doften av
är
fötterna hennes lyfts
ett steg till ett steg
hon bara
går
tillåter den lätta brisen leda
henne
ljuden
larmen
blir allt mer
av lägsna
hon kan andas lättare
havet omfamnar henne
lindar helande balsam runt henne
stigen är ett silverband framför
henne
den stigen följer hon
når till berget där statyer bär
pelarna
är pelarna
bär taket
på sina huvuden
pannor
helt intakta är de ej längre
avgaser har ringlat sig fram
hon kan höra vindarna bära deras
hjärtans röster
så många ordcirklar
så många tankar
varför
band
de
oss
varför band de vingarna
vet de icke att rötterna har
behov av flyga
kanske
var det
gott
av godo
kanske kan de se genom att se
våra bundna kroppar
inse
livets egentliga varaktighet
kanske kan de däri se valen de
gjort
se hur monumentalt höga vi växte
av deras val
bundna är vi
nakna av marmor ur kalkbrott
vi hör dem sakta
höra
himlarna och jordarna
andas enade i våra hjärtan
du undrar hur vi stått ut
hur vi hållit i alla dessa
tidender
våra rötter är stadiga i hennes
händer
i stjärnsalarnas helandeord
hon sätter sig
mitt i templets händer
avlagt har hon
alla tankestrofer
bekymmer
bekymren är att sandkorn
vilket hon lägger i skalvingar
flyg
flyg in i
havets
lugna
andning
ostronet lägger sig i havets
djupa lugn
kapsalar in sandkornet
är i en kokong
inväntar pärlstadiet
trots stormar
slag
förlisningar
andas ostronet lugn
vaggas med havets djupa
fridsvisdom
i templet sitter en kvinna
månmoder vandrar
följer hennes väntan
kvinnan vandrar genom
månportar
drömportar
öppnade
detta utan att röra sig
hon är i träden
knoppas
släpper
spirar
vissnar
i den sjunde andas hon djupt in
upplever övergiven väntan stiga
in i
över given väntan andas lycka
i den nionde andas hon djupt ut
hon är en flamma
hennes väsen splittras
för en stund är hon himlarnas
alla stjärnor
alla planeter
i den tolfte
andas hon djupt in
i den trettonde stiger hon fram i
andakt
månsilver rör vid
statyerna
de omfamnar varandra händer
de dansar med mjuka förandesteg
i livets
cirkel
jasminen
doftar
i natten
näktergalen
lyfter hennes ansiktsslöja
vinden
kysser
hennes ögon
regnet är hennes tårar
jag lutar mitt huvud bakåt
sorgeskriet virvlar ur strupens
brustna segel
bålet förbränner
min kropp
i askan
skall en dag
rubinröda
rosor stiga
in i
vita
en kvinna bär ett smycke
en pärla i halsgropen
just precis
där vingarna
bär
nyckeln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar