i skogens djupa grönska
däri indigovinden vakar
i det solglöden målar trädstammar
röda
kopparglans
kopparklanger
skrider Venus med följe
skimrande i händer bär hon
skymning
bär hon gryning
vid varje rörelse frigörs
kopparblads
värme
och dimmor
är svävande
feljus
i skogens djupa grönska
däri indigovinden vakar
i det solglöden målar trädstammar
röda
kopparglans
kopparklanger
är skuggor
skira slöjor
vilka stiger upp
han minns
golvet av furu
doften av tallbarr
minns sprickorna
hur de knarradesjöng
väggarnas rena linjer
fotogenlampan på bordet
i
nattstilla
skuggorna kryper upp
inte kryper upp
han ler ty han ser barn klättra
skuggor klättrar uppför väggar
barnen
ler
i mjuka stämmor
vi klarade det
vi är på kullens topp
vips rullade de ned i det höga
gräset
valpar gläfsande
vargmodern vakar
han var ej rädd för skuggor
upplevde deras sannhet andas
ren
klar
i skogens djupa grönska
däri indigovinden vakar
i det solglöden målar trädstammar
röda
kopparglans
kopparklanger
är skuggor
skira slöjor
vilka stiger upp
ur markerna
sveper
uppför stammar
detta skådespel är vackert att
skåda
andas ur djup mossklädda
stensådda marker
skymningshymnen
ljuder stilla
hjorten leder en man till källan
av
vakar med
höjd krona
skimrande diamantlågor bär kronan
mannen avlägger
den första klädnaden
vid detta tar hjorten farväl
far
väl
mannen bugar i vördnadsljus
en vandrare bugar inför träden
ryggar inför skuggornas måndans
minns du ej
din tillit
förskräckes ej
vi är ur kopparklanger komna
vi är
de
osedda
ögonblickens
ljuslängtan
vadi är du kommen
mannen avlägger sin andra klädnad
en fråga bär jag med mig
mina ögon är skymda
svaret
kallar
mig
åkallar mig
de visar honom till skogens
tempel
där han möts av en gestalt
i fotsid fröskalsvit tunika
ögonens mildhet
andas
sepiatoner
den vitklädde leder
mannen till en port
av tvenne vingar
är du
en scarabe
så
skimrar
dessa dörrar
dörrarna andas
vi är det du ser
vadi är du kommen
avkläd dig
dagsskruden
mannen avlägger sin tredje
klädnad
svaret väntar dig
dörren glider upp
i den stunden är de av vindlätta
slöjor
han befinner sig
i skogens djupa grönska
i en cirkel i skogen
är ett altare
så rent så vackert
runt altaret står stammar
en del bär ansikten så utsökt
vackra
med skarp blick
genomskådande
en del bär skymtande ansikten
dessa bär händer så fyllda med
gärningar
dignande av godhetsfrukter
det kommer en uråldersman
en visdomsbärare till hans möte
denne rör vid mannens hjärta
slöjan lyfter från mannens ögon
så flyger svaret
ur hans tystnad
vinden vandrar genom skogen
mannen vaknar
upplever doften av tallbarr
hör golven
nynna
gryningshymnen
*
de frågade vinden
vad tycker du om det
vinden lade fingret över läpparna
en fingerpelare
med roten i handen
med kronan i oändligheten
de återkom
ställde frågan igen
nu sägandes vad är din
tydandeåsikt
denna gång lade vinden fingret
över ögonen
el liggande bro
med ett fäste i östan
med ett fäste i västan
de återkom
ställde frågan en tredje gång
efter långt om länge
i vilket vinden såg djupt in i
dem
bjöd vinden dem stilla
slöt deras ögon
viskade
vad tycker ni om detta
vinden hörde dem säga saker
ting om det vilket rörde deras
hud
öppnade så deras ögon
sade helt stilla utan fördömande
se
detta är vad ni tyckte
de såg sig runt och såg en värld
av statyer
stelnade former
och de såg sig fångna i allt de
tyckt
de frågade vinden hur
ni ber mig säga vad jag tycker
ber mig därmed döma skönheten in
i för
in i en fålla och däri kan jag
sova utan att egentligen se
binda mig fast vid allt det jag tycker
utan att andas
verkligen andas
illusion
verklighet
den ena sägs ej finnas
den andra sägs finnas
de bär maya i sina sammanflätade
händer
fingerkorgar
vaggar henne mjukt i de mörkaste
av nätter
upplyser de dagsländans vingar
vinden rör
vid allt de sagt
de ser allt i rörelsedoft
ser allt med yrvakna ögon
de ser lotusblommans bladknopp
andas in fjärilsvingar
ser lotusblomman
sakta
öppnas
i den gryende
solsfinxens
panna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar