stig in i ditt ickesinne - stig ur dvalan, sinnesdvalan
i det tysta kan du höra är
öppna dina fönster släpp ut
dammet - hosta djupt
upplev flamman slå upp, tändas -
vidga dina portar
i din medvetenhet stiger lågan
utan rök
*
det är ett vackert instrument du
bär med dig
så ljöd en stämma mild
vandraren såg sig förundrad
omkring
vem är väl du
vilken talar
vilken upphöjer din stämma
så välstämd
och säg mig
vilket
instrument
jag bär endast mina kläder
och så min ränsel med färdkost
mest rötter samt ätliga örter
en näve nötter given av ekorren
du bär
ett synnerligen
vackert instrument
kroppen
kropparnas alla
växtdelar
med stämknappar
med stämnycklar
och vem
vem är jag
jag är
ja
vem tror du att jag är
kan ske
korpen i tallens östra flygel
kråkan i granens vänstra vinge
kan ske
en av skatorna vilka dansar i
ring
runt enen
eller ormen i solskimmerkanten
eller myran
eller larven vilken spritter fram
i iverhunger
eller spindelnätet
eller humlebrummen
kan
ske
jag är
roten
här
rakt framför näsetippen på dig
dina händer behöver jag allt
mitt instrument behöver helandefingrar
lagas
jag föll alltför hårt då
sågbladen for fram
de sökte skilja mig från min stam
det vattnades i munnen på dem
då de såg stammens vril
egentligen är jag en citar
och jag vet att du kan hjälpa mig
jag har sett dig
vi har hört dig
du kan
lyssna
in
vandraren rörde vid
vrilens formspråk
alldeles i närheten ett stenkast
till
låg
greppbrädan
låg halsen
låg handen eller
sadeln
med stämskruvar
knappar
nycklar
huvudet
var är strängarna dina
spindelmor upptäckte eländet mitt
lindade strängarna
samman i nystan
spindelmor
vakar över deras nu utredda
lycklig var jag
i de stunderna
mina fingrar förmådde spela
mitt instrument
glädjeflödande
giva
vi ordnar detta
min vän min frände
vandraren förde delarna
varsamt samman
bad granen
bad tallen om kåda
rörde i silvrande cirklar
limmade samman det särade
spindelmor
spindelmor
var är du
strängarna behöver vi nu
i ekens hand sitter jag
nystanet lade jag i rotens hand
skalbaggen rullar det till
och skalbaggen skimrande
blågröns djup
rullade nystanet till
vandraren lindade trådar
strängar upp
spände dem i sina stall
andlös
inväntade citaren
så må det ske
vandraren rörde
varsamt vid strängarna
skalbaggen skimrade
spindelmor glittrade
så vackert ljuder
ditt
instrument
så är jag åter
lycklig
min vän
min frände
jag tackar dig
så tackar jag dig
låt oss spela de vackraste
sångerna
tillsammans
inte hastande
inte rusande
andante
andante
andakt
instiger i skogens flöde
folken i skogen samlas runt dem
ty de älskar höra toner skapa
*
oförmågas handmöten
de gav henne en annans ansikte
stormarna
slagen
glåporden
haglade
över henne
mot henne
hon fann tillflykt
sätta sig i skymundan
beskådande
beskådar
molnen
allt djupare steg hon
in i molnskogarnas mjuka händer
mötte
folken
prinsar prinsessor
fefolken
trollkarlar
magier
hon såg ej fasan i trollen
i häxorna
hon såg sorgens missförstådda
ögon i dem
och hon var lycklig i
molnskogarna
och hon är lycklig i molnskogarna
barnet satt där
eller låg där
höljd av gräsets höga
så många gånger bad hon blixten;
slå ned i mig
förgör mig
sudda ut mig mer än detta
passionens eld sökte hon ej
varför sker detta
vad är detta
medvetenhetens kyliga låga var
blixten hon bad om
hon bönade
bad om förståelse för det skedda
låt mig förstå för att uthärda
barnet
barnet i henne tröstade
barn vet tröstandets konst
barnet i henne bar vittnesbörden
vittnessången
evigtyst
vaken i den du är
barnet såg henne alltmer bli
molnen
seglande
upplösta
förtätade
skingrade
allt det moln är
stunden är kommen
viskar
tystnaden
klangen tätnar
molnen dras samman
barnet
barnet ser en droppe bliva
kupar händerna till en skål
sträcker fram handskålen
tar emot droppen
det växer
en lotusblomma
i trädgårdens
molnöga
barnets
ansikte
skimrar i dess mitt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar