trots
det
vackra
nyckelbarnets
röda
vingar
mjukflödande form
språk
svarta molnprickars
årslopp
det röda nyckelbarnet
pigan
trots
arla
sömnen
fällde ut skalvingar
skimrande regnbågs
vingar
sjunger
lov
trots
suckarna över regnen
*
trots
trotsa
stenröse
röse
rysa
trots allt det vilket var
reste hon sig ur stenröset
det var som
vore stenarna
lavinen
stenraset
dunflingor
dun
fjäderlätta
maskrosfrön
paraplyer
blommande
moln
trots allt det vilket var
reste hon sig ur stenröset
rysande i den kylslagna luften
höet
stod
stolt rakt
böljande med vinden
lien vilar i handen
ladans
hand
slipstenen slumrar
veven står still
han beundrar ängens rörelse
höet är ej slaget
trots allt det vilket var
reste hon sig ur stenröset
rysande i den kylslagna luften
vem
har
givit dig
detta slag av kyla
slagna är värmens blad till
jorden
höljer
hennes
hud
trots motstånden
stånden fyllda av motargument
skakade hon av sig
bojorna
de vilka så länge
naglat henne
fast
så må mina fotblad
blöda
så må åarna
rännilarna röda
samlas
må dropparna
stiga in i rubinrosors
blad
trots motstånden
stånden fyllda av motargument
skakade hon av sig
bojorna
de vilka så länge
naglat henne
fast
i en tillvaro utan till
varo
hon stiger in i
till
varo
motstånden
dessa stånd var fyllda av
konstgjord
ytgjorda bär frukter
allt det vilket marknadsstånd
försäljer
dessa varor var helt utan
innehåll
mer en oätbar massa
hon ser
barnet trotsa
prova sina vingar
kraftmätning
en aln
två tum
jag växer mig upp
i höjden
där andas
min
själ
stadigt står jag på jorden
speldosans vackra lock
lyfts av vinden
ballerina
i silkesmolnskjolar
stå
högt på tå
armar äro lyfta
händer äro
omfamnande
fingerlätta
ballerina
på tåspetsar
dansar i
cirkel
av tonklang
hon ser
barnet trotsa
prova sina vingar
är jag
redo
är jag redo
är jag ett rede
är jag redo
i total tillförsikt
reser sig barnet högt på tå
samt blickar ut över muren
hör havet
upprört
ryta
valen sveper
sin djupa sång
om stämmors
mistlur
tänder vattenlyktans
eldfat
vem väckte dig
till
ilskeglöd
vem har
givit
dig
detta slag av kyla
slagna är värmens blad till
jorden
hon satte sig
helt
resolut
vid
stenröset
läste alla
stenfararord
aha
det är så
det
är
i total tillförsikt
reser sig barnet högt på tå
samt blickar ut över muren
hör havet
upprört
ryta
valen sveper
sin djupa sång
om stämmors
mistlur
tänder vattenlyktans
eldfat
vem väckte dig
till
ilskeglöd
det gjorde stickan i mitt öga
hjälp mig
hjälp mig
jag ber
skölja den ur
mina cirklar
jag bjuder barnen
in i
sommarströmmande dans
kaskeloten
kallar
byar
av
moln
gryningsregn
sträcker
hjälpande
händer
nedför stigen
höres
barnens pärlande
fötter
dyker in i
havets
tinderljusa
famn
svanarna i vassen
vaggar
vakande
lugn
gässen lyfter
ystersånger
var ej dyster
fiskarna
flyr leende
in i
djupare
vikar
fjällen skimrar
i solens glöd
*
jag sänder ut er
på resa
jag skickar ut er på resa
sade
berget
det enda medhavda är
det enda ni för med er är
medupplevelse
samt
edra
nakna
fingrar
detta för att ni skall
uppenbara
livets
verklighet
för att ni skall
lyfta
molnbankarna
molnbalkarna
*
sätt dig här hos mig sade natten
räds icke det vilket nu sker
jag satte mig i nattens mantel
höljd
natten strök med finger ut ljusen
med ens var allt ingenting
detta ingenting är icke betydelselöst
det är
be
tydelse
löst
det är
inga ting
det är den absoluta stillheten
det vilket var innan allt synligt
är
i detta mörker andades en andning
vishetsljusen viskade
jag
önskar
se
er
uppleva
er
vishetsljusen rörde vid
tomheten
av ljuset av värmen
steg ingenting
intighet
det vilket är
i den varma andningen
mellan
orden
samt
det vilket var
steg in i är
genom andningens fridsrörelse
sakta upplever
jag närvaron
denna så godströmmande närvaro
däri kroppen ej är en barriär
däri kroppen ej är en mur
där inte murbräcka or behövs
däri sprickor ej åsamkar skada ty
i denna när
är allt ett
och detta är överlämnandet i
visshet till är
ur mörkret stiger orden
i begynnelsen är
och natten tänder ljusen tänder
värmen
vi sitter i ett berg
en bergssal
denna sal kan lika gärna vara
bergets yttre
så oändligt vacker är synen
ty i varje spricka
i varje nisch
andas
lågor
själslågor
eldskålar med skimrande lågor ut
helgad olja
berget är skrudat i girlander och
kanske är detta stigarna
natten leder mig till skogsbrynet
brynet har slipat silverbladet
rent
varje stråk av missunnsamhet
misstro
missiler
allt detta vilket stryper
är
borta
natten
hur kan du vara natt i
gryningstimman
natten ler mjukt;
slut dina ögon mjukt
så vet du
ser du
hararna vita
med långa öron
med nosande nosar
i ständig rörelse
ser du vita dunbollar
harar
vädrar
upplever
skuttar
i cirklar
det kan tyckas att haren
kaninen
är ett enda vibrerande
rädslohjärta
haren förtäljer dig
cirkelns vishet
möt rädslan
den är ej din herre
solfagra
ordringar
lyfter
slöjan av
bankande
hjärtan
frigör
gonggongens
klang
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar