tranan lade näbben mjukt
till mannens axelpupill
har du sett ekarna här i
diademcirkeln
huru ekarnas kronor omfamnar hela
himladiademscirkeln
omfamnar markens skugga
samt silar den mängd av
solflingor marken har behov av
har du sett ekarna hur de
sträcker armar fingrar stolt
utan blygsel ty de vet
de vet
och de bjuder in allt och alla
kom och ät
kom och ät
vi har dukat till fest
har du sett ekarnas rötter hur de
sträcker sig
utan blygsel
det är ej så att de är
överhövdande pysande nedlåtande
nej min gode vandrare ekarna är
ett visdomsfolk
vars hjärtan glöder
glöder så starkt att de håller
kvar löven till gagn för allbesökarna
ända till våren då de nya
bladskotten
pärlorna begynner andas
tranan lyfte lätt näbben
såg in i vandraren
ja
du har sett
så lyfte tranan molnen
vingarna omfamnade
vindrosornas strömmandedofter
i ekdungen
allt vid den vida askens närhet
eken frågade
säg mig har du sett asken
asken av elfenben
från landet med tempelklockorna
från landet där mandelögon milda
rör vid vinden
där körsbärsträden blommar
i landet däri de andas det
fulländade
i det landet följer de varje
rörelses ström
ty de vet
de vet
rörelsens bud
asken
asken
med silverne blad i hand
satt mannen ur ålder
rynkorna i ansiktet var bördiga
jordar
pergamentblad fyllda med liv
ögonen infattade i ellipsvingar
pepparbruna
godhets
ögon
elfenben kom till hans hand
hans hår nådde honom till
midjebältet
är vitt
snövitt
ja vitare än elfenben
han frågade elfenbensgåvan
vilken är din dröm
han lyssnade in
mjukt lade han silverblad till
snidade i månader i år
ja vem vet
vad snidade han
elefanter drakar
ormar
djonker
vita segel
en fjäril i högra pannloben
han sträckte handen in i solen
solguldsdroppe faller i
den droppen blir ditt lås
nyckeln den
väljer du
han höll upp asken mjukt i handen
visade asken för regnbågsfloden
så är det skett
nu kan asken bli det den drömmer
ur förnekelsen har den stigit in
i bejakelseregnen
i ekdungen
allt vid
den vida askens närhet
sätter han sig
vandrat har han
med sköldpaddssträndernas
vidgade drakögon
säg mig
har du
sett
mönstret på mitt skal frågade
sköldpaddan
har du sett
linjernas
stråk
stråkar
mjuka
mönster tecken
sandmandalas
jordmandalas
mönstret andas i allt
hon lade äggen i solsandens hand
lade spårgirlander i den vita
rena sanden
mötte havets azur
och havet slöt hennes rörelse
i famnen den goda
och solen vakade med äggen
kupade händer runt
i det tolfte pendelslagets
trettonde
klang
stiger de
drakar
ur
vandrat har han
med sköldpaddssträndernas
vidgade drakögon
sett solskeppen bryta vågor
ej arm ej harm
bryta vågor
halvvägs in i molnskogsskuggor
skor har han ej
jo skor av bark
av bark frågar du
hur kan det ske
han hade mött en uråldersvis
stegvisare
denne sade kom
lade handen till trädens stam
trädet släppte honom
bark
i hand
undervisade
under vis sade
honom
se stenen där
vid eldlanternablommans
vakandelåga
där vid handsjön
sipprande ur bergets
berget i hennes innandöme
lägg barken så här
därpå
se dig så om med öppen hand
tillåt det ske i dagar nätter
stunder
evig om det så är
viljan
du skall se
du kan
se
en sten
stiga ur molnskogen
skogarna
tag emot handstenen
tala nu till barken
till stenen
nej du skall ej spela stencylofon
berätta att du avser
klappa
hamra
barkbiten mjuk och smidig
med handstenen
så gör han
funderar ej så mycket över det
tankarna har han klätt av sig
lagt i en korg
hänger i solträdets
vattenfallas
ljuskaskader
fukta nu barken med droppar ur
handsjön
klappa
hamra
vidare tills barken räcker om
dina fötter
båd ovansida
undersida sidosidor
då
slank en tanke genom ett hål i
korgens flätverk
hur kan barken stenen – v a d å
tillräckligt stor
kan barken klippa ut sig och
finns det saxar knivar här
är du en skomakare kanske
han famnade tanken i handen
såg mjukt in i dess oro
än får du vila en stund
du skall få se
att det blir
bra
han lade tanken åter i mjukbädd i
korgen
nynnade en stund vaggande toner
skomakare jag är
kan ske
nu är jag tillräckligt stor
nynnar barken
med mått och klar blick
delar barken upp sig i
båd ovan under sidor
den uråldersvise stegvisaren
böjer sig över hans axel
det är gott så
nu får vi be nål och tråd till
tälj en syl vi behöver ej öga
tälj en syl med handstenen kant
av pinnen
vid din fot
så gör han
tråden
var är tråden
gräs skrider fram
nu tvinnar vi av gräs tråden
de gör så
gör nu hål med sylen
träd tråden så in
så gör han
han bär mockasiner av regnskogens
sånger
stegen ljuder vackersköna
han bugar med klara ögon i möte
djupt inför gåvoregnen
jag tackar dig vägledare
han snurrar med solen
den ena handen
den högra är uppåtvikt
tar emot
regnbågsfallen
den andra handen
den vänstra är vikt nedåt
regnbågsfallen
giver
han
genom hjärtat
vart är du
jag hör dig allestädes
och tar med ljus emot ditt tack
så är det
dessa är skorna han bär
klädnaden är den till kroppens
behov
vandringsstaven bär han i ömhets
hand
ömhet fyller honom inför staven
vandringarna är i dig
snäckskallrornas
mjuka
sånger
minns du
minns du hur vi fann varandra
vägarna vi minns
susar staven
ur haven
stiger hon
sköldpaddsmodern
och ekarna tillåts öppna
asken
ut flyger tranan
dansar i ängens
gryningsdimma
*
moder min moder
stegen mina
har urholkats
alltmer
pendeln vaggar ej rytmens klang
livet vandrar förbi mig
jag förmår ej lyfta mina händer
händerna vet att de ej möts
jag möter dig
lyft av dig huvudhjälmen
låt oss se guldfiskarna
slöjfiskarna cinnoberrörelse
låt oss se sjögräsets
tångens
stilla medföljande rörelse
visshetsrörelse
guldfiskar glimmar
slöjfiskar svävar
en rörelse utanför skrämmer
fiskarna
dessa ilar i hastigrörelse
sjögräset tången andas stilla
medföljande rörelse
visshetsrörelse
de vet
vet
glasväggens innebörd
vet
vet havets rörelse
fiskarna är dina tankar
dessa säger dig att något skall
göra dig illa
varför
och vem
låt oss lämna huvudhjälmen här i
akvariet en stund
låt oss vandfra hand i hand
uppleva vindarna
dofter
följa allt
tankelöst
ej tanklös
tankelöst är vitskimrande
renhet
du är allt det du andas in
så varför
vem
skall
göra
dig
illa
du själv
låt oss taga dina kläder av
stig in i havet
havshanden omsluter utan att
omsluta
rör vid din nakenhet
vattendun
lotusdun
kristalldun
sakta
mycket
sakta
upplever hon sanden
först matt
stiga
så
sakta
rör sanden sina moln
sandvattensrök
genom hav
ser hon
sanden
sanden glittra
hon vet att detta är
såren
såren de smärtbundna
vilka frigörs
kärlek
omhändertagande
är närvarande
ty du har överlämnat dig
till hela existensens
kärleksfyllda beröring
fiskar simmar runt hennes mjuka
vattenkropp
sanden lägger sig glittrande ned
runt hennes fötter
värmen stiger
ljus strålar
hela
helas är en vacker mening
stig upp
hel
din moder väntar dig
hon stiger ur havet
skimrande
bär skrud av
havsgåva
vågor
lägger sin hand
i moderns
såren är helade
det finns ej något att såra
rötterna är nyutsprungna kronblad
helig
helgelse
hel
helad
helande
vackra är livets stigar
helandestigar
välkomna dessa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar