jordnära
jordmoder
säg mig
vad ser du i det du andas
jordnära
jag ser en gestalt
kvinna
man
ett livsväsen
vilket så mycket älskar jorden
att
detta väsen breder ut sina armar
samt omfamnar jorden
nära
jag ser en stigfinnare
finnerska
lägga örat intill jorden
samt lyssna
in
in
med ens ser jag en jordmoder
lyssna med trätratten intill
moderns runda mage
barnets hjärta
höres
moderns hjärta
höres
jag ser en innerlighet vilken är
obeskrivlig
bönor
böna
bön
en gång planterade fåglar en böna
kanske bönor
vem vet
eller kanske bönan
bönorna slingrade
ringlade sig uppför backen in i
jordbäddar
bönan
bönorna
slog rot
jag upptäckte dem med glädje
och jag ser sagan om bönstjälken
hur denna i sitt skal
hårda skal
bönor har hårda skal
sätter sin grodd
samt spirar
når himlen
i och med att den särar
skalet
jag ser ett kisande öga
är det ej så med bönen
den är grodden vilken spirar
till
in i himlars höjd
det kan ej ske i det grodden ej
fann fäste
i
jorden
jordnära
jordmoder
hon lever helt nära jorden
jordnära
jordenära
jordemoder
hon bär jordarnas färger i
klädnaden
de vilka ser henne kanske tar
henne för en trädstam
tall är nog den färg vilken är
närmast och visst är det så att färgen skiftar med solens rundel
jag minns linneornas vackra
rankor
hur jag i ödmjukhet bugade inför
deras skönhet
jag minns kattfot
kattfötter
så mjuka
så lena
undrar var ni är nu
hon sluter ögonen förflyttar sig
med markerna
upplever hela sitt väsen vibrera
hon hör
flyende
små fötter
ser träd falla omkring sig
jag minns din skönhet
du gav mig stunder av frid
av fredad
jag minns din skönhet
träden höga
kronorna
en korg
en vid korg fylld med sol
solblad
singlar
dalar
sakta in
mjuka stenar bär
mossa med små blommor
små
små
blommor
eller kanske är det tröjor
mantlar
vackra är de
goda att röra vid
med händerna
stigar ringlar
kanske är det snokar
huggormar
kopparödlor
ja – det kanske de är
stigarna
stigar ringlar
kanske är det stigarnas dans
långdans
kanske är stigarna hudens nätverk
där invid stenar växa
skogsstjärnor
linneor
kattfötter
i granntäppan växa mandelblom
vita skirstjärnor
ståtliga rallarrosor
hon hör barnens pärlandedanser
nu
nu ser hon hus
ser hon asfalts vägar
vart är ni nu
vart tog ni vägen
hon hör
vi tog vägen in i fjällhöga
fridsstilla
fredade
är vi
gråt icke moder
de har byggt sina hem
de behövde dem
de har sina vägar
alla vägar bär till
moder vi är i solmarker
i
ditt
hjärta
du vet
vad
vi alla vet
genom ditt hjärtas
sång
så gråt icke moder
och gråter du
så skänker du oss
pärlor av liv
ty du smälter
fasadernas cement
så gråt icke moder
och gråter du
så gråter vi med dig
ty vi
är
*
bergsandarna andades fridsregnen
regnbågsblad klädde vattenfallens
utslagna hår
bladen landade mjukt i flodens
bårder
vilka mjukt lade sig runt bergens
fötter
fotblad
floder samlades i den
regnbågsskimrande sjön
i silvergräsets plymer
bergen
bergens väggar
däri steg bergsrosor fram
och bergsandarna fröjdades med
dem
med bergssjälarnas rörelse vid
doften låg runt nejden
ymnig
fyllde livsfolkens hudar med liv
det kom sig så
stormar drog in
trots sommarvindarnas värme
trots grönskan
trots
trots
drog stormarna in
släckta ljuskäglor irrade
allt frös
sakta
till is
bergsandarna kallade in flammorna
såg hur kölden steg upp ur
vattnen
ur markerna
såg hur de flydde uppför bergens
stigar
hur bergen gav dem stöd
ja, de flydde uppför bergens
stigar
sjönk in i bergens stenblad
altartavlor
regnbågsblad
is
isberg
stodo synliga med isbårder
och sjön
en spegel i hennes hand
en isspegel
en isoblat
vindens moder nalkades platsens
avskildhet
varför stänge du er ute
kylan vilken omger
tar hårt
djupt i ditt inre
ser jag dem i värn
dock i avskildhet värma sig vid
din eld
du glöder vackert stundtals i din
ismantel
förtälj mig
saknaden i ditt inre
förtälj mig varför de flydde
jag kallade in dem av det jag såg
förtälj mig det du ser i det du
såg
vindens moder inväntade orden
och berget begynte tala
allt medan berget talade steg
tårar fram
löste avskildheten
bergsandarna andades fridsregnen
regnbågsblad klädde vattenfallens
utslagna hår
bladen landade mjukt i flodens
bårder
vilka mjukt lade sig runt bergens
fötter
fotblad
floder samlades i den
regnbågsskimrande sjön
i silvergräsets plymer
bergen
bergens väggar
däri steg bergsrosor fram
och bergsandarna fröjdades med
dem
med bergssjälarnas rörelse vid
doften låg runt nejden
ymnig
fyllde livsfolkens hudar med liv
vindens moder log
helt stilla
det är gott se bergsrosorna
att uppleva doften åter
och bergsandarna tände varsamt
de slocknade ljuskäglorna
i skogen står en tavla
målad med kolibris vingars
penslar
för att visa
det evig
är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar