ibland
är det svårt
för vissheten
att infinna sig
då återstår
är det enda
att sätta sig vid stranden samt
invänta
vågornas spinnande
säg mig
vem lärde människan att spinner
kvinnor vandrar med sländor
norna
spinner tråd
spindelmor
spinner
kan du tysta dig
kan du
medvara
älskande
fylld med ömhet
lägga kinden till trädet
till roten till blomman
till marken
till gräset
till
till
så kan du se
du är ej den enda vilken kramar
vilken lägger kinden till
trädet blomman
gräset
naturen uppenbara för dig
till dig
till allt
det sker i all enkelhet hur kan
vågor spinna
utropar du kanske
vem lärde människan spinna
i gåva
hur kan vågen spinna
vågor spinna
kan ske vågar de
hur kan katten spinna
hur kan ditt hjärta spinna
det kanske är så att sinnet är en
svärm av
låt oss säga eldflugor utan att
misshaga eldflugorna
kanske sinnet är en kropp utan
vingar
vingar utan kropp
sinnet innehar en överaktivitet
egentligen
det ser en rörelse och vill
genast röra sig så
en gengångare
sinnet virvlar
själen vill röra sig
inte vara still
tanken har ävenså svårt sitta
still
sinnet
sinnesvarseblivning
sinneskänsla
det finns ett djup i sinnet
det är upplevelsen
det fördjupade sinnet
ickesinnet
däri har sinnet stigit in i
oändligheten
i all enkelhet
i ödmjukhet böjer jag mitt hjärta
till en hand
däri kan du höra naturen tala
möta dig
vi har alla vårt mått av förmåga,
detta mått är ej mätbart, är ej klassificering.
det är förmåga.
genom att spänna båge
genom att söka spänna bågen
högre,
vidare än just detta mått
brister strängar och pilen far i
snedvindriktning
i vrångriktning … i vrångstrupen
den enskildes förmåga är
begränsad
positivbegränsad, har ett mått.
helheten är obegränsad.
detta kan tyckas vara
motsägelsefullt i förhållande till gränsupplösandet
så är det ej – det är en insikt
vilken leder till ett märkbart faktum
inser du måttet – ditt mått samt
fokuserar dig i detta – ser din/dina förmågor växer dessa i styrka av helhetens
samverkande kraft. den enskildes förmåga kan sägas vara knappnålen vilken
håller samman väven.
*
hur kan vågorna spinna
haven stiger
in i himlarna
i långa svepande kjolar
himlakjolar
står de
himlaspinnerskorna
fäster tråden
vid pärlemorsländor
spinn
slända
spinn
vågor andas
en tråd
nuddar
vid
hennes
finger
rösten stiger upp ur havet
hon är inlindad i sömnbladet
rösten nuddar vid hennes kind
kojan andas silvrandeblå ljus
lyktan
eldskålen
är släckt
rösten stiger upp ur havet
silvertråden skälver
skimrar
hon flyger förbunden
lättad
ur tyngd;
kroppen så välbekant
ligger i bädden
de vakar över kroppen
själen vaknar i andens sfär
i ringen av stenar
eldskålen
lyktan
brinner
klar
rösten stiger upp ur havet
dimmor
sveper
över berget
svepande vingar
rör vid bergsplatån
stenringen är en korg
den vidvingade greppar om
lyfter henne till stranden
rösten hälsar henne
kom
kom sätt dig
en stund
se vågor
spinna
regnbågsvägar
se
havets böljande siden
trådar
spända
i solvögon
de väver
de kammar inslagen
viska din fråga
se dem
väva
väva det du ej
förmår
se
haven stiger
in i himlarna
i långa svepande kjolar
himlakjolar
står de
himlaspinnerskorna
fäster tråden
vid pärlemorsländor
spinn
slända
spinn
vågor andas
en tråd
nuddar
vid
hennes
finger
hon stiger in i kroppen
lyktan
eldskålen
skimrar
kojan
*
i en av alla stunder
lade hon vandringssjalen
den blå
runt axlar
hon är kommen till
sakta är stegrytmen
de ser henne flyta fram
är hon bäcken är hon vinden
hon är en kvinna
sakta rinner blå
ett vattenfall skimrar
utför nedför hennes rygg
ur hälar
stävor
kupor
rinna frön
brådskan är ej medhavd
är ej hennes följeslagare
de ser hennes blick
blicken följer en
eldfjäril
vid ett av träden
det växer en tall på bergets ena
sida
där sätter hon sig
där planterar hon sig
i rotkorgens rede
hennes vandringssjal är kommen
vit
hon lyssnar till tallens saga
vägen
vindarna
stormarna
soltecknen
månvindarna
de ser henne
ser inte tallen bergen henne
trenne är ett
etthet
vägen
vindarna
stormarna
soltecknen
månvinden
hon är i svarande ödmjuk
ren stillhet
långt ned ser hon sjön
sjön vari vattenfallet dansar
virvlar in i
ser hon vägen med sådda frön
ser hon allsköns plantor stiga
upp
i sjön seglar lotusblommors
rena skimmerlågor
hon ser allt sluta ögonen, glöda
bäddas in i vintervita lågor
drömvandringar når henne
så vackra
hennes ansikte tåras
vattnar bergets ena sida
bergsbäck smälter vintervita
fåglar plogart vindars åkrar
plantor stiger upp
träden knoppas pärlas
allt sker
stilla
hon ser en kvinna vandra
i månsilverdalen
ungstigar
körsbärsträden blommar
släpper bladfjärilar fria
marker skimrar i bladregn vita
aningsrodnande rosa
träden bär röda bär
allt sker
stilla
utan stora
åthävor
de älskar varandra
allt
sker
stilla
utan pompa och parader
utan klagove klagosånger
i den tystnaden kan allt höra
allts stämma
hon ser kvinnan
bjuda honom
körsbärsnektar
hon ler mjukt
bergskvinnan tallkvinnan
lägger handen till berget
kramar ömt tallen
är du redo
berget trädet kvinnan vandra
kvinnan i månsilverdalen
ser en regnbågsfågel släppa en
skimrande fjäder
fjädern doftar berg doftar tall
i pinjelunden
andas vindfrön
de ser en kvinna anas
vitmantlad under en tall i berget
hör regnbågsfågel sjunga
det är
en vacker dag till vandring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar