kära
människoöga
har du avklätt dig skorna
vandrat barfota
i gryningsgräsets mjuka silver
upplevt dimmans fingrar röra vid
ditt nakna gryningsansikte
tätnat runt dig
likt en mantel
vilken höljer dig från kylan
vilken stöter mot dig
kära människoöga
har du trots detta fortsatt din
vandring
trots kylan
för att du anade gryningens
fingrar väva
purpurstrimmor
sakta lyfta molnslöjan
för att visa dig
bergen inbäddade i
violettrosavita slöjor
bergen ligger i mjuka vågor i
solglöd
fingertoppskänslas ljusvärme
gryningsdimman filtrerar skarpa
linjer – säg finns ordet linjetter
i min värld finns det nu linjer
linjetter linjarder
och vem
kära
människoöga
bryr sig
en av vågorna stiger högre av
ålder
bär en krona av örnrede bo
örnen skådar vida
skiljer ut
ser dimma sakta öppna ögonen
örnen följer människorörelser
nedan om
vid flodens ängsstigande
vad bygger de
hus bygger de med milda rörelser
örnen följer bejakelserörelsen
de lägger in i väggar
hör skogsgåvor andas
bejakelserörelser
örnen njuter av detta samvävande
så är dimman instigen i
gryningsmolnens skogar
sovande
sövande
tydligt framstiger konturer av
allt
bergen ligger i kedjeformationer
hand i hand
ring i ring
cirkel i cirkel
skarpa bladsteg frammanas
bladsteg
kant vid kant vid kant
örnen sträcker ut vingar
omfamnar markerna
svävar med luftens andning
de följer örnens bejakelserörelse
lyssnar till vingarnas
andningsbredd
berörs av örnens säregna
vemodssång
tonen svävar
vidare
vidare
det är vi
i denna stund de ser tonen
förlängas
de stiger in i vemodsackordets
djupa
vidsträckta innebörd
tillsammans hälsar de
morgonvinden
rök stiger i tunna slingor
slöjor
danserska i vind
örnen landar i redet följer deras
byggande
lov
hymn
förtäljer för närvarande
lyssnarögon
så tog de husen på ryggen i det
hösten nalkades
skyndade långsamt vidare
efterlämnade silverklara spår
och bergen skimrar i
silverklangers
tonhöjder
kära
människoöga
*
hon sitter i sömnträdets krona
psyke
regnen har glittrande skrudat
trädet
trädet skakar ut regn över rötter
psyke glider ned
röda löv lyser hennes undergång
ingång i rotsalar
vari hon tvagar vägarnas
ytberöring
in i
djupseendes rena visshet
hon ser genom rötterna
in i solen
följer strålarnas vandring
in i solens vita eld
vit eld förgör
det vilket ej är in i är
hon ser väverskor väva den renade
skruden
vilken skall falla ned över henne
ned över hennes huvud
axlar
skuldror
kropp
ur tanken är en fågel
den vita duvan
flög ur hans hand
kvisten är
skruden hon nu bär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar