berget frågar kvinnan
kvinnan vilken har tagit sig
igenom rissnåren
snårskogen
taggsnåren
utan svärd machete lie eller
skördetröska i handen
berget ser en kvinna reda ut tolv
trassliga nystan
kattungar virvlar med
vattenglänsande pälsar
vargmoder i lyan
ser ungarna vargungarna
mötas i stjärnstrålevisa ögon
kattungarna
lägger sig i ring
spinner tråden fin
kvinnan ler
är
nära
kvinnan vilken varsamt böjt undan
kvistarna med eller utan taggar
var gång taggarna söker hålla
henne kvar
talar hon lugnande till taggarna
med
lirkar så sakteliga ut ur dem
taggarna andas förvånadglädje
hon vet att vi ej med vilje
önskar
riva hennes hudklädnad
vargmoder ser in i dunkelskyar
ja, hon vet
varsamt har kvinnan planterat
satt ned fotbladen
allt för att mossan gräsen
blomstren skall
förmå resa sig sitt liv igen
allt för att kryparna ringlarna
slingrarna skall hinna
inte undan
ty det hade dessa ej behov av
med hennes närvaro
snarare
tvärtom
snarare
snara
vem har lagt ut snaror i skogen
snaror dras åt
skogsväktarfolken
löser snaror
kvinnan följer
öppnar öglor
knutar
gnistor löper fria
ugglemor pärlugglemor
svävar tänder pärlor till
lanternaljus
snaror
möts av goda händer
av pärlljus rörs de vid
linnearankor klingar mildtoner
berget skimrar
följer hennes vandring
hon hade vikt undan bladen
hade böjt sig ned
fyllt handskålarna med
gyllenbladsoblater
stjärnlöv
andats in doften
bäddat in ansiktet
lyft händerna
kastat bladen upp in i luften
bladen hade virvlat med henne
bort fallit ned likt en brudslöja
över henne
månne vem lyfter den
hon suckar; det gör jag
kvickt lyfter gråsparvarna slöjan
vinden kysser hennes ögon
så står hon här
inför mig ler berget
nu får vi se
ser hon mig
eller
eller dunsar hon in i mig
ormbunksbladen ljuder
vem spelar edra strängar
det gör vi
strålar regnjungfrur i
frostkronor
hon andas in
doften
doften av
bergsros
av nycklar
av guckuskor
skomakaren sitter i kammaren
väggar skimrar
lästen andas stigar
tråden rinner
nålen strålar auraljus
nästar samman ovanläder
underläder
skomakarsömmen håller samman
fågel i sitt näste slumrar
vingar skriver dröm
guckuskor
norna står där
mitt
fram för
kvinnan stannar
berget frågar
hur kommer det sig du varsamma
att denna grottöppning benämns
vara min mun
kvinnan är stilla i lyssnan
ja, hur kommer
det
sig
kanske så här
vi tänker ut ur människotermer
förlåt kära termiter men
vad annat kan jag likna detta vid
tankeorden vilka spottas ut
är kanske gnagande
termiter
termiten stannar
gnager det gör vi helt visst
dock ej på det sätt de tankarna
gnager
vi visar er ju
byggandets konst samtidigt
ostabilitet in i stabilitet
samt ventilation
inte behöver du säga förlåt
du lyfter ju
för låten oss se
berget ber henne
kvinna fortsätta från där hon var
vi tänker ut ur människotermer
har så svårt frångå dessa
samt stiga in i det vilket är;
uppge vår kroppsliga bojas
tankesonetter
cembalo låter upp en
menuettslinga
ormbunksbladen följer
stensöta bjuder kristallbladslindad
konfektyr
säg mig
bara om du har en stund över
bara om det är din vilja
vad är din grottöppning
den är mitt öga
mitt bergsöga
välkommen in i irisfältens
lenande vyer
välkommen in i tjärnens ljusnande
stjärnhimmel
välkommen in i regnbågsslöjor
i havet där nätet bär vår färd
välkommen in
låt oss möta
solens instigan
se genom mina ögon
det du ser
se genom våra ögon
det
vilket är
är du
min ögontröst
nornan ler
vem vet
hon plockar ögonblommor
i ängen av guld danad gryning
ögonbuketter
skänker hon
till vasen av dimglas
sätter sig vid berget
tager flöjten till händer
låser upp en melodi
väcker berget med
ömhets hymn
berget öppnar ögat
bergsöga dricker morgonregnen
målar med
mjuka penslar
dagens
lotusrosenblad
berget svarar kvinnan
kvinnan vilken har tagit sig
igenom rissnåren
snårskogen
taggsnåren
utan svärd machete lie eller
skördetröska i handen
*
ömsa skinn
de flesta livsväsen ömsar skinn
antingen kryper de ur skinnet
fäller hår
eller ”byter ut” samtliga organ
under en viss period
fäller tänder, ja, ja; tappar
tänder
allt detta sker för låt oss säga
vädring
är egentligen kramplösande medel
det sitter ett liv
skeppsbruten
bruten
skriver med kol
på vitt tyg
rullar samman tyget
bladet
pergamentet
lägger det i en flaska
sätter kork på
kastar det i havets händer
inväntar floden eller ebben
ser flaskan segla
viskar
må du finnas
ses
så ser vi flaskan
förs in i sagor vilka talar
andens instängda
instängd i en flaska kruka kanna
med locket tillslutet
ett livsväsen finner kärlet
öppnar locket
anden väller ut
livsväsendet ryggar först
anden beskrivs ofta vara hiskelig
sannheten är stundtals hiskelig
att möta
nåväl
livsväsendet får trenne
önskningar i gåva
funderar
sut talar dessa
ja, det finns mängder av sagor
vari orden slinter obetänksamma
ändå är önskningarna detta vackra
tretal
vi skall ej stann vidare i det
livsväsendet bejakar önskningarna
tänker välan att det skall gå
lätt
allt sker ej lätt
här kan vi se att uthållighet är
en vacker innebörd
genom uthålligheten besvaras
förverkligas önskningarna
drömmarna
*
varför
rasar stormarna
de gör så
stormarna ty det gör ont
smärtan skälver dem
i det
allt
rivs
upp
kastas omkring
det gör ont
innan
allt sakta dalar
samt lägges på plats
omstrukturering
där ”ändras” positionerna
pusslet dammas av
ur det mörka låsta skåpet
framtaget
skåpet var icke mörkt på utsidan
skåpet bar
bär
ådringar
kvistögon
ser du
skåpet
trädet gav sitt väsen
skåpmakaren
tillredde skåpet med lyssnande
händer
nyckeln låg
ligger mjukt intill hjärtat
i kedja av guld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar