hjärnan är sammankopplad med
universum
universumtanken
hjärnan
universumtanken en slags
respiratorisk andning
respiratorandning
en minnesrespirator
du frågar, i det skedet droppas
en svarsdroppe in
ibland sker det saker vilket får
dig att uppleva att du blivit slagen med en stekpanna i huvudet
har du svårt se den bilden
lev med att du står inför en
gonggong vilken är enorm i storlek
slaget sätter an en vibration
ur vibrationen frisätts
frigörs
rörelse
vibrationen andas sakta ut
i stillnandet spirar ideimpulsen
inspirationen
*
svärdet är en fjäder
ett blad
formspråket
andas
liv
visar
svärdets urkälla
visst stred och strider de med
svärd till blodsutgjutelse
var det meningen
det blev meningen
ser du bortanför smärtan dessa
dueller kom ur
samt avslutades med
samt ser övandet i sakta rörelse
då ser du rörelsen av svärdet
svärdet är sammanlänkat med den
vilken hanterar svärdet
de gamla
de visa svärdsmakarna avvägde
svärdet till bäraren
i övande finns rörelsens
värdighet
finns korsandet
parerandet
finns i den avslutande gesten
pekandet till eller mot hjärtat
svärdet är progressivt väger
rättvisa i balans
svärdet är regressivt andas i
stjärnvärldars ur
svärdet är ellipsens avvägda
skönhet, bladet fjädern
tvenne sammanlänkade
älskanden
båda halvorna är en i
växelverkande luft
svärdet är därmed luft i denna
bild, är uriden
uriden är det vilken manifesterar
tanken samt ordet – droppar av luft – i sinnesvärlden, det regnar mycket i
dessa stunder samt blåser
av detta, av uriden är du kommen
luften är till viss del andning
andningen är ett med
är andlig inspiration däri andas
det rena talet
ord siffror
formler
semantik matematik grammatik
svärdet är ej en stridsmaskin
svärdet skiljer skarpt samt
obevekligt sannheten från lögnen
uppenbarar
lögnens töckendis
*
säg mig gryningssnäcka
finns det molnvindar vilka lägger
mjuka duntäcken
runt
sovandes
skuldror
lyfter oket med vattenspannen
de vilka hinkmakaren skapade av
trädgåva
av bergsgåva
botten
bottenlös
ringar i vattenblänken
lyfter oket med vattenspannen i
en stund av nattblad
häller vattnet i spiltor
i hoar
i den vind vilken nu dansar
runt
runt
knutar
höres ugglan hoa
kanske ugglans skarpa nattsyn
löser knutarnas
lagda rebus
säg mig gryningssnäcka finns det
molnvindar
vilka mjukt lägger duntäcken runt
sovandes skuldror
ur daghäva
i sjögräsets
långa mantelsvep hörsammades
frågan
visst finns det molnvindar
vindar vilka bär moln in
vindar vilka är av moln
vindar finns av allt det vilket
är
samt icke är
detta vet du
ty vinden är av luft och luften
andas
vi
och luften andas
oss
varför frågar du denna fråga
jag fryser i vindarnas nattstråk
längtar efter till täckets varma
dun
gryningssnäcka bevarar lugnet
i vindarnas crescendostråkar
ja, vindarna drar tätt om husets
knutar
hur många varv är det nu
kryper in genom sprickorna i
stengrunden
vem vet de kanske lyfter er
säg mig
gryningssnäcka är det så att
stenarna bars från friskogarna
och nu längtar hem
ur murarna
muralmåleri andas tårar
vad skall då huset komma att stå
på grund av
huset står ej på
och du är inne i målningen
ni färdas tillsammans
i ett
gryningssnäcka bevarar lugnet i
vindarnas crescendostråkar
säger; ser du så lätt
tankespannen drar iväg samt manar in orosmoln
är det underligt säg att vindarna
plöjer
fårorna allt djupare
ugglan harklar stämman
se
knutarna har jag snart löst
rebusen är tystnadens inneboende
adagio
så sluter ugglan vingarna om
huset
bär oss till ljunghedens
humlesånger
helt nära havets klippor
vilka blommar med vita anemoner
har du sett
viljevore for in i tankesplitter
svedan spreds från magens mitt
strålade utåt
ser du
solar plexus
plexus ler i mjugg
åker kana med ändan bar
jag såg ej revan
ack o ve
av min slummer
gives helandeförband
av lummer
bevingade fötter rör vid allt i
dansens virvlar
se hur han står i cirkeln av
templets mitt
övar
övar svärdets rörelse
sammanlänkade är de med luften
se hur han vandrar uppför trappan
till de höga berget
på andra sidan luften, floden
han byggde bron av trädens gåvor,
bromakaren
allt enligt ådringens röster
kvistögonen
förmedlade
se hur han står i mitten av denna
bros båge
övar svärdets rörelse
sammanlänkade är de med luften
stundtals drar skuggor förbi
spökskepp
han följer svärdet
sol rör vid dem
blixtrande klarhet stiger ur
han andas
se
duellen
utan den striden
korsade klingor
parerande
slutligen med vördnad
pekandes
till hjärtat
i din hand vilar svärdet
en mjuk fjäder
ja fjäder
se närmre
varför
var
för
tror du svärdet har det utseendet
svärdet är en fjäder i din hand
samtidigt
bestämd i rörelse
detta viskar dig vingfolken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar