ugglemor andas djupt in
dofter ur regnblad
ljusglimtar ur knoppar
droppar
ugglemor njuter av den infunna
tystnaden
vari all rörelse natten övat
sedan urminnes blivande
smygande steg
synas utan att synas
vara utan att störa
invänta
invänta droppens fullbordade
rörelse
ugglemor har en dotter i lära
förmanar har modern valt att
utebli
hon vänder blad
hon särar vingpennor
förtäljer mer det hon ser
ibland förtäljer hon sina egna
färder
ej hur hon löste dem, vad nyttjar
det
hon bara nämner färderna
detta för att dottern ej skall
rygga
bara känna igen
visst önskar hon ibkland att hon
kunde stoppa
kunde hindra
hon vet vägen
jag kan förtälja dig mina vägar
stundtals min upplevelse
jag kan ej förtälja dig dotter
din
vägs
lösningar
endast viska min tillit till dig
visdka din skönhet in i dig
utan att störa
se
dina lidandes stunder
medleva dem
viska
jag finns
är dig nära
ugglemor njuter tystnaden
hon yttrar färre ord med åren
stiger alltmer in i tystnaden
det är som om hon övar röstens
smygande steg
ibland viskar hon in i vinden;
språket behöver ansas
sårader gallras
så mycket sås på måfå
hon sitter med boken
boken med pärmar av träsammansydda
med vita forsfärders korsstygn
hon ler ty hon ser forsarnas
allts rörelses cirklar
virvlar
spiraler
den boken har hon öppnat denna
natt
vänder ett spindelvävstunnt blad
de sitter vid ljusskäppan
eldskålen med mildljus
ugglemor rör med vänster hand
vinge vid bladet
se dotter
se skärpan
hör trummans sång där i fjärran
nära
öppna ditt hjärta till
förtälj mig det du ser
det ljuder hjärtslag mjuka
ännu slumrande
hjärtslagen stegras eller är
detta stegrande hästar
med vita manar
vilka manar in oskodda tassarnas
mjuka gång
huden hennes skimrar i det hon i
morgonväkten
stiger ur bädden av bergsblad
höljd
bergsfolken rullar ut
mullrande runda stenblock
i smedjan höres klanger ljuda
djupblå clematis skrudar
ingångens utgång
berget glöder eld
i smedjan smides av järn svärdet
vilket skär rent
det enade
enande svärdet
ur bergsblods stjärngåva skänkt
kyls nu i grynings
skymningsdaggens tårar
de bär svärdet ut ur berget
nu höres stenar snurra
sten till sten
jättelika
kugghjul
vem är du att ställa kuggfrågor
ur bergsur
de bär svärdet ut ur berget
nu höres stenar snurra
sten till sten
jättelika
kugghjul
ur bergsur
bergsuven vakar med skeendets
innebörd
moder
jag ser dem skärpa svärdets
egg till gottgörelse
i denna töckendimma
detta svärd
kärlekens svärd med allts
livsnerv inom bladet
det är ett vackert blad moder
dess rörelse ljuder susandemjukt
smygande
välgörande
helande
steg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar