visa
idens fungerande verklighet
iden faller
ur himmelskorg
given av
jungfrulig renhet
helt utan täckta sinnen
du måste först
lyssna in i mig
sås sprids mina ringar
så är vi i realiserad
fungerande verklighet
kanske är det bra att först tro
en stund
saltkorns sockerkornsliknande
stund
för att iden skall nås av
ditt
aha
in i vetandevisshet
*
människan kommer hudlös in i
jordesfären.
såg en gång i
stjärnglödsögon
det hon genom
skimret såga vara blad
skönheten föll in i henne likt
molndoftens mjuka berörelse
vid instigandet törnade hon emot
mot dessa
det hon genom skimret
I stjärnglödsögon såg vara blad
torn är detta föll det henne in
hon hade ej hört det ordet
tidigare
nu bar tornfalken det till
hon såg människor stiga in stiga
ut ur
dessa torn
somliga steg in samt steg ej ut
dessa torn gav blånader
utgjutnader till det mesta dessa
mötte utan möte
sakta lindades barnet med hud
gavs byggmästare till medvandrare
de lade slagen sten
till
sten
barnet lärdes bygga tornet
det hon genom skimret
såg vara blad
i stjärnglödsögon
det smärtade detta barn var stund
barnet upplevde törnandet emot
mot
stötandet mot tornets väggar
barnet längtade ut
började sakta inifrån
riva ned murverket
slutligen stodo
grunden kvar med bålverket
rivet
barnet log
bålgetingar var detta ej
till de vilka ryggade
bakåt
av det dessa såg
barnet log i frid ty många gånger
hade markerna barnet stod på bävat
marker av byggmästarformler,
vilka mästrade barnet in i fållan, tornfållan
mången gång i det smärtvågorna
steg höga hade barnet återlagt det barnet
i skimmer såg vara blad vilket
var blödande stenar
barnet är nu en mästare i vägens
levnadskonst samt de vilka mästrade barnet för en knappnålsstund, ja så är
tiden i gudomens andning, ser ett barn med skimrande kinder röra i kärlek vid
allt det barnet möter.
*
alen vid sjön
sjön inom vilket vattenfallet
flödar in i
andas in pärlorna vilka faller
stiger ur vattenmoln
alen har stått där vid sjön
ja, hur länge frågar alen klippan
klippan funderar
en stund
en stund saltkornsliknande
sockerkornsliknande
jag minns
koltrasten
koltrasten bar en kotte hit
ungefär dit
där du står
så var det
jag såg dig växa upp över dina
rötter, följa vår väg
jag såg dig sakta från ivrigiver
till iver till lugn
stiga in i tålamod
vi har det bra här
vad är det du ser
ditt ansikte är russinliknande
jag har ju sett vattenfallet så
länge
ja, ända sedan månfrun lade den
första droppen i skålen där
i en av skålhänderna
såg henne lägga fler och fler
droppar
dropparna flöt steg in i varandra
sammansmälte samt blev en
droppe
såg dropparna bli
ja, log klippan
så tunn den första strimman var
en vattentråd vill jag lova
ja, kuttrade fågeln med
gyllenskrud
så blev de fler och fler
först trodde jag berget skänkts
böljande silverhår
vad är det du ser frågade klippan
åter alen
och nu frågade även fågeln med
gyllenskruden
det är
vattnet
droppen
dropparna
du klippvännen vår är ju ur
berget
säg är vattenfallet ur bergets
blödande hjärta
det ilar så många tankar i denna
höstliga stund
alltfler kom till
begrundansstunden
tystnaden vilade trygg
deras händer samt tankar var
kanske fiskarna i sjön
vilka av och till bredde ut
vingarna samt flög i vida cirklar
medan fåglarna dök in i sjön,
slöt vingarna runt kroppen
samt simmade i vida cirklar
så utbytte de av och till
berget läste tankarna vilka nu
for långsamt i medhinnande takt samt ton
öppnade så den stora bergsboken
såg barnens förväntansfyllda blickar
berättade ur vita bergsblad om
havens vägar
om bergens gyllenblod
vilken just oftast sågs vara allt
det tankarna nu lyfte fram
och blodet vårt är vatten av
regnbågsljus
därför al vid sjöns sida ser du
vårt blods andedräkt i denna stund då du släpper dina blad in i stenhav
så flyta bladen medströms ned
till människodalen
där slätter ligga kala
klippor resa sig likt murverk
raka ur haven
lagerverk
där vindar andas böljande gräs
yviga snöfärder
där folken vakar med eldar i
öppna vyer
ofta frysa de
det har vi hört
därför lät vi bladen
stenbladen visa dem
byggandet
av
hus
ja, de lärdes att mura
utan
bruk
mer med
bara
händer
i avpassad balans
se haven rinna uppför klippväggar
trumliknande fingrar
mjukhovade galopperande hovar
flockar
vilka springer uppför klipphällar
vilka reser sig stenrakt upp ur
havet
frågar du huru de kan springa
gallopera uppför
doften av gräsängder bär dem
vid kanten av klippan står
vad
en borg har de rest
en befästning
ja
kanske visar de havet att de
lärde
och törnrosor skrudar muren
och havet gäder sig med
lågorna de tänder
eldfaten de tänder i natten
i dimman
i stormarna
vilka vägleder skeppens
irrandegång
och alen
planterade kottar
vilka gav borgen
lä
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar