säg mig kärna i kärnhuset
du vilken lever i äppelfararnas
städer
du kärna vilken tänder ditt
lanternaljus i de stunder vilsna lyfter armarna till skydd för jagande skyar
skräckslagna kastar blickar
bakefter
ja
du tänder ditt lanternaljus för
att de skall se stenarna skimra mörklagda steg och ljusauran du skänker är
ringar i luften vilka förtäljer dem
se du är icke vilse
den vilken jagar dig är dina
skräck slag
stegen är bak efter
följer dig i din nu varande
ensligstund vari alla färder synes vara främlingskap
du är i ditt lanternaljus och du
är värmande höljet runt dem
kärna vilken är kommen ur
frukterna till frukterna
säg mig
jag är vinden vilken viner i
denna stormarnas natt vari stjärneldar är tända eldfat, kvastar i natten vilka
sopar rent skuggfaran vilken leker med skeppen i vågornas dans
säg mig vari de flyr mig
säg mig
vari de befarar min styrka ur
kraft
ser de ej vårens ljumma andning
sommarens lätta bris
säg mig
glömmer de så lätt
säg mig
vari de räds
vari mitt namn är lagt i
givet storm
av dem vilka huttrande flyr in i
hörnen
dem vilka spikar ekspikar i
fönsterluckorna de stängt med smällande förstärkta lås
inser de ej vari jag rister deras
inramade rutor
så mycket
andas jag in deras längtan till
frihjordarna
inser de ej varför jag rister
deras inramade rutor
säg mig
vari ser dessa ej
vari hör dessa ej
säg mig
du kärna i kärnhuset
du vilken lever i äppelfararnas
städer
du kärna vilken tänder ditt
lanternaljus i de stunder vilsna lyfter armarna till skydd för jagande skyar
skräckslagna kastar blickar
bakefter
du
räds mig ej hur kan det komma
de ser ej ditt namn ditt vara
det namn du gavs vid ditt insteg
månvinden
månvinden
du är av silvers rena klarhet
ur hennes andning kommen
och jag räds dig ej ty jag är av
frukten till frukten
jag vaggar fruktans barn in i
rostilla
väx
vackra
barn
väx
hör stenskogarna andas månvinden
*
jag hörde berättelsen ur röster
vilka bars av månsilver
om templet på bergsön med de
mjuka dimmorna
stigen vandrades var gryning
var skymning
till den stora cirkelskålen lagd
i sten av sten
de lyfte armar höga
kupade händer
tog emot orden vilka steg
vilka sjönk in
kvinnor levde i
på denna plats
tempeltjänarinnor
en prästinna ur
ålder
undervisade dessa
tempeltjänarinnor
det första löfte de gav var
trenne årsringar
rösterna frågade mig
vad är ett tempel
vad är denna ö
i det du beskådar öns
beskaffenhet av molekylär art
eller fysisk massa
eller ingredienser
benstomme
vävnader
strömmar vatten örter skogar
allt det vilket är här
här
är
för att se detta lärs kvinnan
lyfta slöjan
dimslöjan
så förde rösterna mig in i det
vilket kan kallas fasans tidender
soldater kom
krig, förgörelsemaktkrig kom av
det männen från utsidesriken ej
förmådde uppleva
de skördade kvinnornas kroppar
skördade deras liv
tempeltjänarinnorna syntes ej
bära fasa under skördandet av dem
tempeltjänarinnorna lade
böneringar runt soldaterna
förbannelser kallades det av
soldaterna
lades det i folkmun i e f t e r s
k o t t
ön var nu borta
prästinnan såg jag vandra
lyftas
skrida
uppför en ljuspelare
och kanske var detta dimman
vilken drogs samman
så vackerskimrande var den
rösterna talade vidare om barnen
vilka kom av detta
ty varje kvinna bar ett barn
pojkarna lärdes druidernas sånger
flickebarnen dränktes i den sjö
vilken av soldaterna blev förgiftad
smärtan av detta skedda for genom
mig
löpeldsliknande
morgonen kom
rösterna förtalte mig om det
vilket var av nödvändighet
prästinnan är modern
tjänarinnorna är varje liv
sjön är det sjöar är ur
själens källa
kvinnobarnen dränktes
gav liv till det
förgiftade vattnet
kvinnosjälen
för en stund av tillvaron
behövdes detta
pojkarnas, männens arkitektoniska
strömmar
synliggöras i yttre mening
så andas regnen
så andas vindarna
männen samlas runt sjöns renade
vatten
prästinnan är kupolen över allt
under allt
ur sjön stiger kvinnor
kvinnosjälen andas
jag ser dem hand i hand vandra
stigen
kvinna man
man kvinna
rösterna viskar
ser du rosen
rot
stjälk
blad
blomma
andas in doften
ja
bilden är en stig vilken leder
till en cirkel
mötet av dessa båda ”lagda
tillsammans” är yin och yang
är lemniskatans harmoniska
rörelse
detta hörde jag berättas
röster vilka bars av månsilver
om templet på bergsön med de
mjuka dimmorna
stigen vandrades var gryning
var skymning
till den stora cirkelskålen lagd
i sten av sten
de lyfte armar höga
kupade händer
tog emot orden vilka steg
vilka sjönk in
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar