i skogen med de små träden
viker bladen ut sig
vart efter ett
med spröda silverklanger
ur bjällrorna
vilka är bladen
ord
vart efter ett
seglar ut ur bundenhet
bunden form
stundtals flätar de fingrar
samman
är ett ord
så flätar de upp fingrarna
i tvenne ord
tvenneord
folken vilka lever i denna
skogen med de små träden
bjöd in henne
de sitter i skogen inför detta
skådespel
tysta
tysta
var gång hon är på väg tala
lyfter de finger
lägger fingret mjukt över sina
läppar
nej
fingret är ej en pekpinne
de manar modtystnaden in
hon ser orden samt inser att hon
ser ett skapande skådespel
det vilket en gång skedde
vilket alltid sker
sakta andades hennes spända
ansiktsdrag ut
huden skimrades
var i det nuvarande den nyföddes
hud
ögonen, ögonens klarhet var att
skåda in i tjärnen
i den stund tjärnen öppnade sitt
svarta öga samt tillät sikt in i djupen
hon såg ordens rörelse
insåg att dessa är folken vilka
lever i skogen med de små träden
skådespelet var
hon såg dimslöjornas dans i
morgonängen
klangerna steg ur
gryningskvinnans händer
in i morgonblommans blad
orden
orden stannade
med ett finger
mjukt över läpparna
hon insåg
i den tystnaden talar orden
*
korpen
korpvingar svävar i gryningen
tar henne med vida
den vita svanliljan
varsamt bär korpen
henne i klorna
mjukt
ömt
i ömhet bär jag dig
korpen sätter svanliljan
i ringen
den ring hararna sprungit i
solkornets
öppnande
eken sträcker fingrarna knakande
sträcker rötterna vida
vida
jag håller dig
samman
vindar vaknar ystra
viner ur vindgrottan
upptäcker
vem gjorde dig detta
vindar vackra andas stilla
vem gjorde mig icke detta
det är så
i denna stund
kom dansa
korpen
ber
det är ett ting jag ber er visa
den vita svanliljans oro
vindarna lystrar in
rör vid ekens löv
vilsna irrande lövkatter nosar
söker
vindarna blåser djupen djupt ut
bladen vändes
vindarna snurrar
korpen läser den vita svanliljans
ansikte
ser bilderna strömma
så stannar vindarna
eken har stått här så länge vi
kan minnas
såg du
du såg
korpen ser in i den vita
svanliljan
vilsen var du
vilsen är du ej
vindarna sköljde
eken vände bladen
eken var i sig
ändrade med rörelsen klädseln
övergav sig ej
övergav dig ej
det är ej lätt vandra alla stigar
med en gång
öva är ett vackert ord
leder dig in i
ringen
den ring hararna sprungit i
solkornets
öppnande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar