bergspuman glider ljudlöst fram
följer
bergens skrevor
tassar mjuka
bärs av bergshänder
vassa skrevor säga de
de vilka räds färden
räds klättringen
klättringen uppför den fallna
färden
de vilka tappade repet de bar
såg de ej hur tråden giver fäste
varför
av vad släppte de repet
repet vilket gav dem fäste under
lättade färden
puman
bergspuman glider ljudlöst fram
följer bergens skrevor
genom skarpblickar
framstår ur
deras
fasor
klor huggtänder
så säger fasans käftar
i den fasa den blivit av
utsöndrade taljor samt block
så förlitade de sig på dessa att
de lät repet
brännande glida ur händerna
bergspuman stannar
lägger sig på klipphänge
det vilket gives av berget
vari bergspuman andas vila
bergspuman beundrar
stjärnhimlarna
ögonen dricker läser
eldarnas balsam
gräshoppan sätter sig invid
fasa
fasan
ur gräset höres vingar
ett skrämt hest läte
något kastade en skuggbild över
fasanens vila
förlåt mig
min mening var ej att skrämma dig
fasanbroder
så sade skorpionen ångerfylld
jag såg dig ej
din skrud är ett med höstens gräs
låt oss samlas hos bergspuman
höra folken sjunga vid
lägereldarna
stiga in i bergspumans ögon
vilka vakat med bergens
vandringar
sedan den stund kristalljusen
begynte instiga här i canyonens
öppnande gryning
ett svischande hördes genljuda
vida vingar svepte in i nattens
glöd
draken vilken vakar med puman
sveper sagovindar i riktning in
stjärnorna klarnar
fränder nalkas från överallt
inväntar
pumans förmedlarstämma om de
blomstrande tempellundarnas
grönskande
det var en gång i är tvenne berg
vilka kom till en flod vilken stigit fram ur
sanddrakens vingar
buren från havens hjärtspetsar
bergen lyfte armarna
händerna
in i himlar
flätade samman fingrarnas
välsignande av hennes vishets närhet
bergen är maka är make
höljer flodens lopp och allt
vilket däri
allt vilket därom lever
detta var detta
är tempellundarnas
anlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar