du är
rösten
vilken återvänder
vilken
spräcker
ensamhetens
väggar
ser du
bergen
andas purpurdimma
blåskira
rör vid silverblad
bäckar porlar
in
i
dalöga
vari hjortarna betar
havens
sånger
hon gräddar tunnbröd
på
klipphällen
av solmjöl
med månsocker därpå
sju korpar
strör sju timakorn
i fältets axdröm
däri
möts
alfa samt omega
jag steg in i den jag var
stark
maldes kanske
sönder
lärdes
vara inom mig
blev främling i världsvarat
det finns en orsak
en mening till det
jag var den jag var
steg in i är
lever
energier ännu
jag vet att de ej slocknar
ibland kurar de sig samman
likt regnen under träden
*
krabban sitter i havshamnen
följer klippkammens rörelsesvep
havet
breder ut sitt långa
pärl bands hår
vari öarna är
grönskimrande oaser
vari vallmofältsblad bjuder färgberöring
färgsnurror sufidanser ur vita kjolar
sjöstjärna ansluter sitt sällskap till krabban
har du sett så många färger vallmon har
alla ur sjuende slag
det
har jag
sade krabban
i havshamnen
följer klippkammens mjuka rörelsesvep
tärna fäller vingar runt kroppen
begrundar krabbans följsamhet
sjöstjärnans tysta medvarande
begrundar skimret dessa väver
tärnan länkas in i vävens skönhet
sjögräset susar leendebubblors silverpärlor klar
stiger upp till ytan
vattenfolken sitter sällskapande i vind
säg
vad är det du ser undrar de alla
tillslut i tystfråga till krabban
skalet öppnar krabban
jo
jag såg dem
såg dem bygga vallar
undrade till vad
för vad
till
för
såg dem peka in i luften
krabban tystnade
återkom
har ni sett fingrar peka ut vinden
så märkligt betedde de sig
rusade i all hast
gormade och skrek
rev upp sår i stranden med spadblad
nej
inte buljong
inte det spadet
spade
spadar
spader var det
så hällde de sanden i säckar
travades på varandra
sanden den var tyst kikade genom fingrarna i säckarnas väv
vallar till vad till för
det såg ju ut som de tänkte
och nog var
det
tänkte bygga sig en vall ända upp
mot det de kallar himlafäste
tror nog mer det är deras pannfäste
vågen den steg
vågar deras skräck
undrar varför de ej såg fiskaren väga jämnt
varför slöt de ej ögonen
lyssnade till skålarnas vågarm
klockstapeln öppnade den mjuka järnklangen
vågen rörde i ömhet vid vallens travade hög
bergsmassiv stiger upp ur sanden
rinner upp ur sanden
myllrande sandkorn lägger högen
svalor rör vid hög
sprider kornen in i
bergens klättrande skogs sluttningar däri träden är
tjattrande kronor
saktmodiga sengångare rör vid brådskan av ljusglimtar
leoparden vakar
i solgluggar
tarantella spinner måntrådar
väver korgar vari bären röda lägges
flodhästen vänder vattenblad
zebror stå i ring
väger toners resonans
fläkt vänder blad
snöblad lägges i nordan
däri skogarna av furusånger klättrar nedför bergen grå
viker upp himmelsfliken
himlar sköljer blå
krabban sitter i havshamnen
följer klippkammens rörelsesvep
vågen den steg
vågar deras skräck
undrar varför de ej såg fiskaren väga jämnt
varför slöt de ej ögonen
lyssnade till skålarnas vågarm
klockstapeln öppnade den mjuka järnklangen
vågen rörde i ömhet vid vallens travade hög
sanden sipprade ut
ur säckar
rann helande ut över såren
så blev stranden hel
jag såg dem omfamna varandra i sund uppgivenhet
det var i den stunden vågen lade sig stilla
såg du
allt
det
ja
det gjorde jag och mycket mer
hörde elefanterna trumpeta
såg herden valla fåren molnen in i lugn
hörde vinden landa där under träden
andas i jakaranda flöjtens tonböj
dofter av eukalyptusbladen förde vingfolken vida
löste krampen de knutit om reven så hårt
såg sköldpaddor stiga in i havet
såg delfiner dansa i ring runt valen
valen vilken i glädje skänkte fontänljus
log gjorde jag det var ju ett
ned och uppvänt vattenfall
ett paraply
så klövs ytan av tolv mantas vilka svävade i vind
runt havsmodern
vilken skimrade i pärlemor i en stund kysste klippans ögon
ja
just här
där vi alla är
så sade krabban
krabban i havshamnen vilken följer
klippkammens rörelsesvep
och vi såg det
vi med
så sade
vattenfolken
så sade tärnan
så sade sjöstjärnan
du är
rösten
vilken återvänder
vilken
spräcker
ensamhetens
väggar
*
hon sade
kan du se in i elden
kan du se in i eldprojektioners verkan
kan du säga mig det elden förtäljer dig
elden för mig djupt in i pupillen
allt är svart
det doftar järn
djup andning
anträdes
i det svarta ser jag glöd sakta vakna
stiga ur bäddar
sakta stiger lågor
flamdansare fram
så vackra rör de sig
i eldbrunnens händer
smeden smider järn i natten av himmelsjärn
elden flammar
lågor tröttas
sluter ögon in i svart
vad sade dig elden mer
den jordiska elden sade att den behöver en hand
den sade att den har behov av sund dompteras sundtämjas
visade mig barnens väg
så sköljde åter bilderna in
elden visade mig sin vandring från strå till flamma till sömn till vakna
jag kan skänka dig det denna eld i det du ger mig din hand
låt din hand vara min vakarhand se då tämjer jag mig själv
utan piska utan bur
vad visade dig elden mer
den visade mig det den upplever då vi stoppar ned den i en tunna med lock
elden skakade galler
elden var låt oss säga högexplosiv
så visade elden mig barnens gång
elden sade helt stilla
i jordesfären ingår jag förening med så kallat andras element
ren är den glödande skaparkraften
ur den smides svärdet
ren är den glödande skaparkraften blixtrande intuition
ren är den glödande skaparkraften blixtrande intuition
livsgnistan bär du i din hand
jaget
i ide
den synliga personligheten
jaget i ide
elden viskade
förverkliga dig själv i förening med ditt allt
så sade
hon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar