muren lades gränser skrevs
begränsningar
tvingelse av ting ristades in
be gränser lösa dig ur
res dig ur fällan
res dig
kapitulera ej av murens lagda
se väktarna stå vid floden tvaga
symboler
löses upp i sin verklighet
svävar mjukt in i urär
se dagens mörker
upplysas
i vita
kristalltoner
tag ormen runt dig i hand
led ormen i det ormen är
ur grund in i höjder
in i hjärta är
är
*
scarabe
var är du
vilken vakade vid min huvudända
vilken lyfte
mig in i sfinxens öga
där vid strandtallen sitter en
skalbagge
lutad till stammen
vid bryggan ligga båtar uppdragna
eller är det valnötsskal vilka
andas vindlingars färder
skalbaggen sitter precis där
tallen kurat ned tårna
i sanden vilken vinden blåste ut
över bergshällen
i den stund bergshällen upplevde
isarna rulla
upplevde kylan krypa in i lederna
stranden har tystnat nu
sommarmolnen är skrudade i
höstmolnsskönhet
rörelserna skratten leken lever
vidare i vattnet
hjärtbladen har blivit fler och
fler
undrar vem tände lågorna i
näckrosskålarna
denna vindarnas mötesafton
mest komna ur västan från de
öppna fjärdarnas
lummiga grönska
vassen är numer höstskrudad
mannen har flätat vassmattor till
fönstren
snoken har lagt sig till ro i
sitt bo där under
trädets hängande rötter
skalbaggen ler vid bilden av
alla vilka raskt hoppade ur sjön
vid
snokens ankomst
en svart linje i sjön med
huvudet ovan ytan
en svart tonlinje
notlinje vari
tärnorna lyfte stämmor
skalbaggen ler höjer stämman
säg mig är det ej kyligt
doppa tårna så
djupt in
trädet det susade leendestilla
tårna är det ej se
jag sköljer mitt långa rothår
sådan myckenhet
av nyckerhet har fastnat däri
sköljer det inför isarnas ankomst
snart skall isar råma
stjärnor anlända
gnistrande
marker
isblårenklara
skalbaggen tystnar
i häpnaden
ställer sig på huvudet
vänder åter finner
återfann tråden
hur kan du stå böjd så länge
jag menar stå på
huvudet
det
klarar ju
jag bara
i en
knappnålsstund
trädet susarler
allt är inte det du ser med
ögonmått
grunden har ett djup
har en höjd
är det så
sade skalbaggen
tuggade lätt på ett timotejstrå
med ett kvarvarande
kvardröjande smultron i dröm
så är det
trädet susarler
allt blir
stilla
en
i
en
stund
av
en stund
i en
stund
en rörelse når dem
så är det
mumlar snoken
sömnigt
där under stenen
vid huset
helt nära
trappan
där mannen
strandmannen bor
han vilken brukar spela cello på
vattnets strängar
bor du där
jag trodde att ditt bo är
var annorstädes
där vid rötterna
tårna eller
hårböljandet
trädet susarler
snoken gäspar
jo så var det nu är det här
för si
uttrarna är så fyllda i lek
och jag i sömn
cirkeln väver ständligen
till allas väl
sov gott min vän
skalbaggen blinkade
vackra drömmar min vän
gäspade samt lutade sig tyngre
till tallen
ser skymningsfolken stiga allt
närmre
en hand lägges runt skalbaggens
axlar
fryser du
frågar tallen vilken skrudat
marken
med matta av kottar
borde du inte krypa in nu skalbaggevän
vindarna drar in kyla i näten
skalbaggen släpper grässtrået
timotej lägger sig till vila
smultronet skänker sandkornet sin
dröm
än kan jag sitta här
se hjärtbladen sväva
följa strömmarna vilka nuddar vid
den stora stenen där utanför
vassbågen
följa örnens svävande vingar
följa falkarnas skarpa blickar
minnas hägern
vilken målade stranden i
skalbaggen gäspade
sommarvindens sköljan
skalbaggen somnade stilla in i
dröm
tallen lade täcke över
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar