bergen stiger upp ur haven
är det valar vilka så mjukt målar
himlafjärder
klippor viker ut blad
minns skogarnas djupa andning
träden är vida paraplyer
släpper in lagom med solkatters
spinnande
till fröna vilka hon så mjukt
bäddat in i drömsteg
hon fäller samman paraplyer
cypresser stå nu i rad
bildar tempelgångens pelare
hon kallar in molnen
vattna
drömmarnas
steg
mjuka droppar vattnar
jordbäddar
spirar
i solens
månens ljus
träden hör hennes stämma
viker ut paraplyer
av värmens stigande
viker blad sina vingar ut
lapar allt det vilket luften
skänker
rankor ringlar
ringlar
slingrar
tätt helt nära marken
ser du blomstren
vita kalkar
ser du bladen luta sig till
jordmull
upplösas
frukter spira
växa
pumpor
bär orange skrudar
av grön ellips kom jag
varför skär ni mig så
skräckinjagande
jag tackar er att jag gives ljus
så kan jag upplysa vägen i eder
skräck
och bergen växer vida
ringlar
slingrar
bergskedjor vandrar vägar
lager av berg
bergslagar
vad är det de gör
vad är det vilket sker
de spränger oss
vi splittras
söndras
må det ske
må det ske
öknar bredes ut
hudar bredes ut i mjuka vågor av
sand
de blottade min hud
de blottade mitt hjärta
blottade sångerna
redo var de ej
jag slöt mina ögon in i jorden
mitt hjärta är jordens glödande
magma
så älskar jag alltet i mitt bröst
så är vägarna lagda
så andas stämmor fler och fler
redostämmor
delar stiger in i helhet
bergen stiger upp ur haven
är det valar vilka så mjukt målar
himlafjärder
klippor viker ut blad
minns skogarnas djupa andning
träden är vida paraplyer
släpper in lagom med solkatters
spinnande
till fröna vilka hon så mjukt
bäddat in i drömsteg
ur hav stiga bägare
givna ur pärlemorblad
givna av skiraste kristaller
rosenkvarts
ur djupen växa stänglar
amorbågar
ur dessa stiga pärlor
blad knoppar
oblatblad
lotus med dubbla kronor
kronskålar
skålar är nio i bågar av amor stå
de
lotusar
vattnar
fyller bägare nio
med vatten ur havskällans stad
skimrande ur djupen lagda
under
hav
glädjens källa
vattenband
sidenband
glädjen eder i stjärnhavens
glödande ordgåvor
*
havet är silverblåtts
djupa toner
vita bladskimrar i
bladen är havsögon
blickar speglande in i stjärnor
stjärnhav
träden
ängderna är blåvärld
en värd vilken bjuder hans ögon
vila
beundrar gör han
han blickar ur tornöga in i
månens skira skrud
flöjten målar
bergens mjuka linjer
strimmor av gröna malakitblad rör
vid vindar
stammar flätar ljusfjädrar
örnen svävar vida i klanger av
skådan
vingar är i luftens vida andning
rör vid klipporna
hon står vid randen fylls av
vattenfallets porlande kaskadljusströmmar
hon bär ej skor
med lätthet klättrar hon uppför
ja klipporna lyfter hennes mjuka
fötter
du slinter ej
hennes ansikte strålar
i tacksamhet
i glädje
örnen möter henne
lägger vingsjal om skuldror
låt mig reda ut dina tankestrofer
med mjuka drag borstar örnen
hennes trassliga hår
sakta sluter hon ögon
ser varje linje i klippans blad
ser varje spricka
varje vrå
hon sömmar med silverfingrar
sprickorna samman
hennes bleka kinder stiger in i
purpurrodnad
så flyger de in i vindarnas
rörelse
svävar
strimmor av malakitblad rör vid
vindar
alla dessa kärleksröster
vilka andas ur pärlemorbladen
vari havshästar
skrider i molnskira stråk
däri manar
är harpans himmelstons strängar
i kvällsvinden andas
glödblad
ur
vildvin
möter vildaplar
pärlemor
skimrande
vita
alla dessa kärleksröster
vilka andas ur pärlemorbladen
vari havshästar
skrider i molnskira stråk
däri manar
är harpans himmelstons strängar
han blickar ur tornöga in i
månens skira skrud
flöjten målar
bergens mjuka linjer
strimmor av gröna malakitblad rör
vid vindar
*
i ängen
i präriens höga vindgräs
vilket böljar i havsvindsvågor
betar de
de apelkastade
under vildaplars kronor
vem lade denna ranka i gräset det
höga
denna ranka vilken så mjukt
följer
stammarnas rörelser
vilka i höstsolsglöd
andas
skönhet
vildvinet rinner röda floder
bladfall nedför
uppför stammar
vildapelträden blommar i vita florsmoln
aplar kastade
betar
lugn
röster stammar
väver in i varandra
revor av taggar sömmas samman av
törnrosentårar
öppnade av trösterskans milda
hand
nålen är strimman av det hopp hon
såg skymta
i ögats öppnade
röster
stämmor
möten likt vävtrådar löpa de
in och ut
ut och in i varandra
väven är de plockade bomullsfrö
kapslar i ängen
bortom fjällkedjornas vitbärande
molndrömmar av siden
de skördade linets blådrömmande
skallror
de skördade ängsullens
fjällbäckar mjuka
de beredde gåvorna
spann trådar
varpade trådar
färgade trådar i bad av växter
redde ut trassel
hängde varpen i trädens vida
händer
de trädde trådar
ja väven är kammad är trädd i
solvögons knutna rosengång
skeden matar
trampor följer fotbladsvandring
varpen stiger uppom nedom
nedom uppom
skytteln löper
tråden spinner
tidrankan klättrar uppför
solbergets lagda stigar
murgröna är bården lagd runt
hennes midja
trappan bär många steg
ur marmorådring
stiger under bågen av eldblad
vildvins glödande skönhet
det landar en fågel i hennes hand
säg mig
vilka är
stenarna däri skogens öga är
vidgat
dessa stenar andas så djupt i det
skymningen faller
blå lågor brinna i stenarnas
händer
hon frågar fågeln
hur många är de
tolv är stenarna
den trettonde är höljd i dimman
av tårarna
tårarna vilka stiger upp ur
markerna
han fällde dem i den stund hans
tvivel skar av synen
synapsens vibrerande sträng
murgröna är bården
lagd runt hennes midja
trappan bär många steg
ur marmorådring
i den stunden fäller vildvinet
alla blad
för mig till den vilken är höljd
i dimma
han stiger ur gobelängen
med spjut i hand
låt oss se huruvida detta är
verkligheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar