stigen bär mellan de mjuka
sädesfälten
kornknarren svävar
trollsländelikt
åkervindan nynnar i diken
stigen slingrar sig
mellan de mjuka sädesfälten
en orm av sällsynt slag
rör vid blåklintsdrömmar
vid vallmodrömmar
kor lyfter blickar lugnt
viftar förstrött med svansar
likt målare med bredpenslar
sveper de mjuka drag
molnlandskap seglar fram
grunderingen är av silverblå
sommarfjärilar rör vid
smaragdgräs
citronfälten sänder dofter
cikador väver luftens trådar
flyg matta
flyg
stigen stannar vid grinden
grinden av fem stavar
stavar
vad stavar edra ådringar
till
grind
grind av vind
i ängen nedanför berget
berget med tusenstegen
stegen vilka de sedan barnsben
övat gång
uppför med näsan pekandes in i
himlar
nedför med näsan fortfarande
pekandes in i himlar
tidigt redan innan solen steg ur
bädden övade de
steg in i tempelgårdens hjärta
eldar
kokeldar brann utan rök
utan os
doften av mjölk
av honung
nådde
doften av välling
så värmandeljusgott
den gamle med pepparplirande
djupögon
glittrande bärnstenshav
följde dem
manade rörelsen lugnstilla
följsamt
där
i ängen nedanför berget
övade männen fem
med stavar
lugnare än molnens seglande
visshet
den gamle
följde
belåtet med rörelsen
inte ett uns av oro störde dem
gott så sade den bruna scaraben
och lyfte byktvätten in i solhavs
gryningsvind
där vid grinden
sitter ett barn
fötterna är sommarbara
är bara nakna
nynnande
skönhet
barnet
trär ögonsmultron på ögonstrå
av timotej
ormen lapar sol vid hennes fötter
inväntar hennes maning
marken gungar
skakar
ormen lyfter ena blicken
barnet fortskrider trä
ögonsmultron
på ögonstrå av timotej
stegen närmas
barnet rör vid ormens fråga
ormen ringlar till grindens
undsättning
är den vilken håller samman
den vilken öppnar
barnet ler
gångjärnsvacker ljuder din klang
stegen är hos
barnet sträcker ögonstrå av
timotej
med ögonsmultron till vandraren
grinden vikes upp
barnet följer
belåtet med rörelsen
inte ett uns av oro stör
stegen
i ängen nedanför berget
berget med tusenstegen
stegen vilka de sedan barnsben
övat gång
uppför med näsan pekandes in i
himlar
nedför med näsan fortfarande
pekandes in i himlar
tidigt redan innan solen steg ur
bädden övade de
steg in i tempelgårdens hjärta
eldar
kokeldar brann utan rök
utan os
doften av mjölk
av honung
nådde
doften av välling
så värmandeljusgott
den gamle med pepparplirande
djupögon
glittrande bärnstenshav
följde dem
manade rörelsen lugnstilla
följsamt
i ängen nedanför berget
övar en man med staven
lugnare än molnens seglande
visshet
tärnor sveper havsslöjor in
havsörnen lyfter rörelsen
mannen stannar i rörelsen
lutad till staven följer han
havet
kupar handen
möter en kvinnas
hand
skuta
med vita månsegel
*
jag läser dig i vindarnas
serenader
vari silverrörens klanger
svävar in i
orörda rymder
av andetag
rygga ej inför detta andetag
hör dess varma stämmas
ande
tag
denna stig
detta stigna i din hand
stenen vilken lagt sig till
kurande ro
där
under rödglödsekens vita rötter
är den vilken ryggar inför
vindarnas strida floder
av andetag
andetag
med darrande stämma
knappt hörbar frågar stenen
vem är du vilken läser
vem läser du
den
vilken av dig
ur dig
gives städsestyrka
dig läser jag
allt läser jag
lyssnar till rytmen av klangernas
färder
i andetag
andetag stiger
andetag faller
i vindarnas serenader
stråken synes
i fjolårsgrästes
vikta servetter
stråken ljuder
kandelabrar brinner skimrande i
nattögas viddjupa grunder
i väggarna är valv
mejslade av de vilka vet bergens
röster
valven är lampetter
vilka bär lågor i händer
skrider lugn
i nattens fallande
stigande
rytm
silverhornet ljuder i enkom
fagotten andas vemod
från västanberget höres
trumpeten ljuda
mjuka
mjuka är tonerna
vem räknar takten
vem räknar tonen
vem tecknar bilden
av harmoni
hon sitter vid källan
given ur tjärnens djupa klarhet
rör vid harpans strängar
glasberget stiger upp i klarhet
ur ökenbergets sorgestämmas
brustna
hon hör kristallvingar lyfta
sitter vid källan
given ur tjärnens djupa klarhet
rör vid harpans strängar
hennes dotter sitter bredvid
rör vid lyrans strängar
mångfaldigande väver i varande
stenen vilken lagts sig
kurande ro där under
rödglödsekens vita rötter
är den
vilken ryggar inför
vindarnas strida floder
av andetag
andetag
kikar fram under lugg
säg mig
vem du är
bevarare
läsare av allt
och hur
hur
kan jag giva
städsestyrka
jag lever i allt
är allt
andas med
andas i
läs er
er läser
och detta är
egentligen
vi
och hur kan den giva mig
oss städsestyrka
av stjärnkol skänktes oss
mineraliserande näring
se dem sitta i kammarens
neonljusrör räkna
atomer neoner plutoner
pluto är vacker i kommande
atme
andas
kunde jag sluta deras ögon
taga dem i hand
in i grundens källa
ja
i den stunden kan de se
urharmonin stiga fram
i gudomens ljusvärme andas talen
kan de
höra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar