den 3 november 2012

bergen stiger upp genom molnögons vakandeblickar

kysser molnkvinnans stigar

allting förändras

molnkvinnan rör vid ögon

allting förändras detta är

växandets doft

det, doften vilken lever kvar efter vissnandet

ser du

döendet är ej bortovaro är ej försvunnen

doften lever kvar i hjärtat i kärlek

vad är detta vilket ljuder i skogen

vredgade steg river upp vidskogarnas lugn

bergen viker skyndsamt ut hindrande grenar

vreden slår sönder framsträckta egentligen värnandehänder

vredgad når bergets högsta bladkupa

sätter sig blixt stilla

andningen böljar i vida sjok

saktas

saktas

molnkvinnan rör vid vredgads panna

det var svårt att höra

din vrede är din sorg

tillåt sorgen omfamna din smärta

stanna här en stund

vänd åter in i din andning

allt är förändring

ser du ljuset vilket dansar

norrsken dagsken nattregnbågen

se djupare in

däri dansar de i cirklar

de vilka sägs vara borta

stig in en stund

upplev närvaron av

alltet

broder i brodervinden

röster möts

i systervinden

tonar i nattregnbågens skalor

har du sett eldar slockna

har du sett röken stiga

sväva i mitten

dimband skirböljande viskar

stig upp

färdas med

vänd ögonen in i ängen

se maskrosor släppa dunfjädrar in i solmolnsmarker

molnkvinnan rör vid ansiktets sömnväv

lugnad somnar i molnbäddsblad

drömmer

dröm

molnkvinnan skingras

vinden ber en kvinna sätta sig ned i kvinnovinden

hon gör så

de sitter tysta

tysta i en stund så lång som det tar en droppe att falla

sitter tysta i den stund det tar bladet att falla från läppar

i den stund det tar dig att vandra hela cirkeln krets i nionde

i den stund tystnaden öppnade sina kronblad

flyger vita ljusgnistor upp

vingburna kristallglasblad

luften vibreras rörs om tonande in i

allsfärers skapandevilja

kvinnovinden frågar kvinnan

vad upplever du lära är

varför bringar du mig den frågan

min vilja är att du skall fråga dig detta ty svaret har väckt frågan

kvinnan släpper tankarna in i inhägnaden av molnvidjekvistar

flätade i vackra mönster

flyg fria i inreljus hjärtvärme

in i nattkanotens

flodströmmar

följ tonerna

kristalltonerna varur ni är komna

i begynnelsen av allts var

kvinnan svarar vinden nu

till lära skriver jag i sandmolnen lärande

vari oasen stiger upp ur sandvingar av solfjädrar

är vi ej här för lärande av ande lär

lär ande av varandra

vi är resande i en tillvaro

ja, en värld av toner

vinden återbördade tystnaden i begrundanskorgen

lyfte så ett bär av klaraste diamantljus

så är det kvinna i kvinnovinden

genom dig skriver

regnbågsfärger

inom

ut

i

*

hon steg tidigt upp ur bädden

andedräkten är rosor ur hennes mun

vita rosor

ögonen är stigna ur sömnbölad

hon inväntar solens vaknan

hon är i denna stund solbrud

sakta stiger solen upp

hon lyfter händer

nynnar solhymnens tacksägelse

hon hälsar fyra vägar

i mitten står hon i femte

vattenkruset är medhavt

hon fuktar läpparnas blad med droppar av är

sätter sig vid

i stenars närhet

ormar kisar in i solen

stenar värms

ormar stiger upp i värmen

hon beundrar ormarnas mönster

du ryser ej i vår närhet

hur skall jag rysa

ni vilar stilla i solen

ni vet solens väg

hand i hand

rösten av den vilken talar i vinden når henne

hon viskar

tag ormen i din hand

ormen runt dig i hand

hon inser att detta ej är ormarna runtom henne

vilka lapar solvärme i stenhänder

hon inser att det är den pålaga vilken lagts över ormarna

tag ormen runtom dig i hand

ser du opaläggstenen vid dina fötters nedsjunkna valv

ormen gråter

du ser ej ormens mönster

solens mönster människa

så är allt förändring

ormen ömsar skinn

naturen ömsar skinn

ömsar i ömhet

ormen håller samman skalet runtom dig så länge du ej tar ormen i din hand

allt har ljus samt skugga i sig

lejonet örnen

rovdjursgestalterna har värngestalter i sig

allt har ljus samt mörker eller skugga i sig

dag samt natt håller altarspiran i sina händer

tag ormen runtom dig i din hand

den ormen är fängslens bojor

befria dess urkraft

kunskapen ur hjärtat kommen

se mannen

se kvinnan

se ljus

se skuggan

taga varandra i hand i kärlek

inför solens purpurskirskimrande mantel

händer hållas välsignande över dessas huvuden

tanken har nedstigit in i hjärtat

stiger därigenom i kärlek ut

genom händer

se eldens vilande rök

lindas till ett skimrande pärlemorband

i en ring vilken förenar dessa

ansiktet är ögat vilket ser in i allt är allt vilket allt är

kärleken är det högsta

kärleken innehar ljus samt skugga

i det nakna synliggörs det vilket är silver är guld hand i hand

gralen kalken

spiran spjutet

spjutet vars spets är

det gyllene bladet med silver rena ordklanger