kondoren svävar ur hjärttempel
örnen svävar
högt över rivspetsar
en skugga följer marken ljusnar
närmre är den
örnen väntar
kondoren svävar
dem svävar
rör varandras vingspetsar
landar
lever i denna dag med man med
kvinna
varför man varför kvinna
varför kvinna varför man
varför ej mankvinna
kvinnoman
moder
jord
din hud ditt vara andas
allt det vilka våra ögon ser
stenar växter djur människa
riktningar ovan under
alltet
skapande
skönhet
moder jord
visdomsmoder
moder
i dig lever födelse samt det vi
kallar död
födelse förnyelse vissnande
döende födelse
så lever allt detta i kvinnan
man
i ditt solvara
allt detta sker ej utan dig
du är vandraren med staven
spiran i din hand
svärdet i din hand
tankens klarhet
vari ryggar du inför kvinnans
värmande blicke
är hon en mysterieplats
inför din ungdom ryggar jag ej
inför din ålder ryggar jag
i det jag ej följt din vandring
visdomsmodern ser djupt in i
mannens regnbågslängtan
ser du ej det du bär i dina
händer
regnbågsstavens helande visdom
i din ålder skapas din visdom
di är vis
det tanken blev av ditt inträde i
kvinnovärmen
kvinnan ropade dig till
däri blev hon moder
genom dig
ni blev moder fader
genom barnet
du man är väggarna taket värnet
skyddet
hon värmer dig inifrån
se modern
se den gamla kvinnan hon vet
moderns väg
barn flicka kvinna moder
hon vet
moder
i dig lever födelse samt det vi
kallar död
födelse förnyelse vissnande
döende födelse
du vackre man
vet det första
i det du svarade hennes stämma
sätt er vid elden
lyssna till gnistornas sånger
skölj er i gnistornas rörelse
hon tager din hand
leder dig i alla de steg hon
vandrat
du ser vägen
däri är din visdom
du är vis i din ålder
hon är vis i sin ålder
så mötas hjärta samt tanke
kondoren svävar ur hjärttempel
örnen svävar
högt över rivspetsar
en skugga följer marken ljusnar
närmre är den
örnen väntar
kondoren svävar
dem svävar
rör varandras vingspetsar
landar
ser du pärlan i mitten
så sade sjöbladet vilket andas
svalkande skugga
i solgasset av de nakna bara
molnen
pärlan där
i mitten
månametisten
tåren hon släppte in i handen
putsade den rund och mjuk
allt för att ej skära
den pärlan är ego
är urbegynnelsen av är
pärlan är den första ringen i
centrum
centrisk verklighet
ser du ringarna stiga ur pärlan
stiga ur stiga i varandra möta
stranden
stiger upp
ruskar vattenpärlor ur pälsen
nosar in stranden
sanden
gräsen
stegen
dofterna
ser dig förväntansfull fyllt stå
med pinnen i hand
är det pinne
är det skriftrulle
vem
vet
du vet
du kastar pinnen
pärlkaskader virvlar
valpen simmar
hämtar
minnet av pärlan
till
dig
så är valpen åter ringarna
andas in av månametisten
är i det skedet
positivt
egocentrum
i
allhet
fasan förtar ofta skönheten i det
omgivande
fasan tillfångatagandet
oförmågan att bryta sig ut
en oförmåga vilken ej är oförmåga
det är förmågan att se
det vilket kommer att ske
skall ske
i den stund du försöker bryta dig
ut
vissa fängelsehålor
innehåller så mycken fasa
att den tillfångatagna är tvingad
att invänta händer
vilka sträckes livräddande genom
gallren
dessa händer behöver ej vara
mänskliga
dessa händer kan vara
så sprickor i muren
obevakade ögonblick vari vinden
släpper in tröstenycklar
rör om i händelsegrytan
så att skedet skeendet förvärras
för att slutligen i orkanvind
kasta ut den tillfångatagna
i accelererande hastighet
tromben lägger sig
stormen lägger sig
och du befinner dig utanför
fasans räckvidd
i den stund du befinner dig i
orkanen
i den stund då allt virvlar runt
dig är din känsla
varför
varför sker detta
kanske ser du ej varför denna
gång
kanske ser du varför likt detta
fasan förtar ofta skönheten i det
omgivande
fasan tillfångatagandet
en gång svävade allt i varandra
böljade strömmade
andades. konturer upplöstes steg
in i varandra. en gång var allt moln var allt vatten var allt vävandeböljande.
gudarna var människor, människor var gudar. djur växter stenar människor gudar
allt i ett. hon ler stilla samt ansiktet färgas mildrött av elden; det var en
vacker gryta att röra i. ibland hände det sig att droppar hamnade utanför
grytan, ja de tog ett busskutt – hon plirar med ögonen ser barnens igenkännande
lyfter upp tråden samt nystar vidare. dessa droppar började kalla sig människa
och kanske var det så att de behövde den gjutformen. barnen spärrade upp ögonen
var de tennsoldater göt de tennsoldater. hon log med djupögon skimrade händerna
i det hon rörde om i elden. gnistor dansadevirvlade skönhet. kanske var det så
de gjorde tenn är medföljande fogligt i det du hanterar tennet väl. människor
var de och de började sakteliga morra över att de fick det allt svårare att
klättra in i grytan. började morra över bättre samt sämre. de såg helt enkelt
inte väven, så inte allkärleken, hörde ej i gudomens ljus andas själens värme.
hur gick det då ropade ivrande
barnen en del med tårar i ögonen.
jo vi öppnade grytan helt och
hållet
ut steg djur växter stenar allt
det vilket var i hennes händer
vilket ännu är och alltid är
vi lade slöjan runt
den var ju egentligen inte där
ni kan se dimman dansa
värnandeväsen var det vi höljde
dessa i
människorna insåg kanske i djupet
att det inte hade varit riktigt det de morrat över
allt hade varit lättare i grytan
även då det virvlade i strömmarna
i de stunderna hade det funnits
en känsla av att förtätas dras samman samt vila
bidavila i en kokong för att
sedan lösgöras
naturligtvis var det också så att
de såg gudarnas närvaro
det fanns stenmakare bland dem
dessa gjorde statyer av gudarna
statyer vilka nästan nådde ända
upp till det ni kallar himlen
ett av barnen fylldes av iver
for upp likt ett iverskott
himlen är ju överallt i oss
sant är det
nickade den gamla
visa
visdomsmodern
dessa statyer
gudastatyer blev bärare av
bar templen på sina huvuden
i sina händer
på axlarna
trots tyngden stod de raka
samt utstrålade skönhet
människorna beundrade ofta dessa
statyer
djupt inom sig
kunde de ana
svagt uppleva
att dessa statyer
nu gjorde det de själva gjort
suckade ej
klagade ej
utstrålade ljusvärme
ingav lugn
statyerna stod där
i Akropolis händer
i många fler händer
stod opåverkade
ett av barnen utropade
det är ej sant
statyerna går sönder
kanske svarade den gamla visa
visdomsmodern
varför är det så
de häller smuts i luften
så är det nickade den gamla visa
visdomsmodern
så får ni taga era hinkar i
händerna
samt tvaga luften ren
barnen nickade
det gör
vi
och så gör barnen
den gamla visa visdomsmodern
vände sig till en kvinna vilken
lyssnat
minns du fasostegen
hur du var i fasan
statyerna stod där
i skymningen lystes de upp av
lampor
ansikten framträdde
och det milda ljuset rann nedför
statyernas kroppar
statyer skrudade i ljusvävar
skänkte ditt frysande
värme
fasan förtar ändå ej ty skönheten
är däri
*
säg mig regnvind vilken skrider
genom med allt det vilket är samt icke är
kan orden tystna
är det så
kan orden
tystna
vad är då tystnaden
är tystnaden fåglarna vilka
landar i trädens kronor
är tystnaden det vilket andas in
jordmullen
är tystnaden fåglarna vilka
lägger sig i vinden
svävande
vad är
tyst
vad är tystnaden i så fall
regnvinden stannade en stund i
det högra trädets krona
svepte ut med vänstra grenvingen
föste varsamt in orden i fållan
bjöd orden nyspunnen halm
ängsdoftande hö
samt porlanden bäckar
med ens fylldes fållan
drömstallet av
regnvinden satte sig med
korslagda ben på en av träslåarna under takåsen
viftade på tårna
säg mig
har du vistats i ett stall i
natten för ut
det råder en
en stämning av sovande
sovandevacker andning i vakenljus
skapandesömn ja min sann
du kan höra idisslandet
det andas gemytlighet
orden kan tystna
visst är det så
är det ej skönt så säg i allt
detta surr
tystnaden är ej
den
tystnaden
orden andas i tystnaden
tystnaden kan vara åkern vari
orden spirar
tystnaden kan vara stallet
fållan vari orden idisslas
smälts
det är en godverkande drömtystnad
drömstallet
däri vistas orden
i allt det vilket är samt icke är
regnvinden snurrade runt ett varv
fällde ut paraplyet
sätt dig här under
lyssna till sångerna mina vilka
är dina vilka är mina
dropparna skuttade dansande
själv är jag skälvande rörelse
själv är jag med
ömkan
är ömkan ömhet
är ömhet sentimentalitet
är detta negativt är mina droppar
negativa
gör de dig ont eller marken
eller
eller
är ömhet sentimentalitet
är detta negativt
självömkan
självömkan kan vara välgörande i
det självömkan lockar fram förlåtelsen
varför är självömkan i
negationsskålen
vid min högra fot började en sjö
bildas
ty regnet hällde ut mängder av
droppar
från paraplykupolens
metallspetskulor
varför är självömkan i
negationsskålen medan medömkan eller medkänsla är i positivskålen. varför är
deras skrudar vackrare än självömkan.
jag kände hur det alltmer började
snurra i huvudpolen såg i ögonvrån att den där sjön vid högra foten började
snurra virvla runt i takt med mitt eget snurrande. mest av allt önskade jag be
regnet vänta en stund.
regnet log
jo nog snurrar det
tillåt det snurra
så varför är självömkan i
negationsskålen, varför är det så farligt varför går människan i försvar bara
för att hon sägs leva i självömkan. är inte det vackert att skänka ömhet till
sig själv.
jag såg ned på min vänstra fot
torrskodd var den fort far ande
det fanns droppar där
tindrande
leende
visst skälvde de i rörelsen
hela var de
bidande
sakta sjönk de in
ja ddet äör frågan
varför är medkänsla eller
medömkan i positivskålen
regnvinden mumsade frön en stund
är de differenser, differenta,
vad skiljer dem egentligen åt
regnvinden dansade ordlekar i
natten
vad annat kunde jag göra än att
lyssnande invänta de tre
vi är ju i samma hage samt betar
samma gräs
vi är alla komna ur ömhetens
urkälla
ord
slängs
så lätt ut
ofta utan egentlig överskådan
av ordens viljeinnebörd
det är varelser själsväsen vilka
lever i ständig medrörelse
vilka andas in det vilket är de
själsfärger vilka benämns smärta sorg ledsen oro rädsla
naturligtvis också kärlek
omtanke, ja allt det vilket kärlekens färger är
dessa själsväsen är ej medberoende
dock i allra högsta grad medlevande medvarande. det är att likna vid att
befinna sig i floden samt andas in
sköljas igenom av flodens alla
sidoströmmar vilka är delar av floden samt floden delar av dem.
dessa själsväsen lever i en
ständligen medveten eller omedveten medkänsla vilken stundtals nästintill
förbränner dem. denna medkänsla kan även benämnas medömkan i bemärkelsen ömhet.
ömkan är ett vackert innebördsord vilket givits det vilket benämns sorgkanter;
jag ömkar dig tycker synd om dig och det är vackert i denna innebörd dock ej då
ömnkan uttalas i aspekten jag ser ned på dig.
stundtals kan dessa denna
medkänsla detta medlevande uppfattas vara självömkan
vilket ju i sig anses vara
oerhört negativt att hysa självömkan.
i skrivandets stund utbrister
jag; jag önskar jag hade haft samt har mer självömkan istället för att slå mig
själv så hårt.
jag skolar mig för att
förtydliga insikten av
helhet
regnvinden samt de tre mumsade
frön
bjöd mig in
det är märkligt med dessa
tabeller diagram vari det tillåtna samt det tillåtna staplas upp. det behövs
inte stora vindar för att blåsa omkull de korthusen med märkliga tecken spader
klöver ruter hjärter. ja det är märkligt med alla dessa tabeller alla dessa
diagram vari det tillåtna samt det otillåtna staplas upp. det tjusiga i dessa
parader charader staplar tabeller är att ofta är de två jämsides
en positiv samt en negativ eller
en höger samt en vänster
de tre ler i regnvindens glimt
vad får du ut av detta
kanske låt hjärtat le
nog hade vi mumsat frön hela
natten
sjön vid min högra fot låg nu
helt stilla
inte helt stilla
för se sjön rann sakta till
mitten
där tvagade jag mina morgonsteg
såg poppeln växa upp
ur
fållan
kossorna betade lugn
idisslade natten
in i dagen
släpptes ut i eller in i hagens
vida bredd
vinden viskade stilla
förgömmer
förglömmer
smälter det hårda
har du glömt
för att det gjorde alltför ont
förgömmer
förglömmer
smälter det hårda
tills smärtvågen ej förtär
värnanden den bär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar