det var en gång en stjärnstråle
vars liv sakta
metodiskt
utstuderat
av omedvetna händer
skars sönder
detta såg hon
värnandet om sig själv var
förlamat
hon ägnade resten av livet
till att sakta söka remsorna samt
sömma dem samman
det sista stygnet lade hon vid
i den sista
stundens
yttersta
hon frågar mig
vad är det vackraste
hon ligger i bädden
lakanen är vita
hennes hud är genomskinlig
genomsiktlig
blodkärl skimrar genom huden
håret är utslaget
en vit aura
händerna håller hon över bröstet
utslagna händer
kanske känner hon
mina tankar vakna
ta fatt i
omforma de bilder vilka steg upp
i hennes fråga
är det
det vackraste säger hon med svag
stämma
ändå så fylld av varm styrka
är det, det vackraste, det dina
tankar säger dig
det dessa lyfter ur minnesfloden
det är pärlor tanken lyfter fram
frågan är
vad är det vackraste
stämman hennes är en hand vilken
smeker tankarna in i tystnad
blodkärl skimrar genom huden
tystnaden är mjuka penslar vilka
målar tystnaden
det är det vackraste
annat kan jag ej förtälja dig
det vackra är det
det kan ej urskiljas
kanske är det, det rannsakade
minnet
insikten av lövens vävarhänder
hennes händer ser jag utslagna
över bröstet
hjärtat andas
breder ut vingar
det är ej ett
ett
hjärta
det är tusende purpurfjärilar
lågan i eldskålen
fladdra
finner lugn
i det hon vandrar genom rummet
genom fönsterrutan
ögonen är slutna om
kristalldrömmen
händerna är utslagna
bröstet är solorigot
är månfullbordan
fingrarna är stjälkar
rosenstjälkar med djupt röda
rosor
skimrande droppar andas
skymningsdagg
gryningsdagg
synes rosorna bära
du är vacker i din frid
vandrerska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar