jag känner dig
till den stund
i vilken du
öppnar djupögonvägen
till upplevande av dig
minns du
gyllenbrickorna
vilka gavs till barn med en
fyrklöver
minns du så ofta barn vandrade i
gräsängder
sökte med blickar
just efter fyrklöver
frågade kvinnan den vilken lugnt
vaggade kroppen i gungstolen
mina ögon har börjat skymma
minns ej riktigt utseendet eller
orden
gesten kan jag andas
gesten av; lycka giver jag dig
gesten lever i orden ”gud som
haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder, står
min lycka i guds händer, lyckan kommer lyckan går, du förbliver fader vår”
ja, den gud älskar lyckan får
gud haver barnen kär
vad är det vinden viskar i dessa
vackra ord
vinden viskar ej lyckans
fråntagande
viskar ej förbehåll
vinden förtäljer dig lyckans
vandring vilken är gryning
vilken är skymning
morgonstjärna
aftonstjärna
dottern kommer med en bricka
dukad med vit duk
med kvinnans
den gamlas mugg
blå är muggen
djupt ultramarin med ugglemor
med rävens mjuka vita bröst
med yvsvans
yver sig med
vindens skogsrörelse
muggen vilken hon plägar kupa
händer runt näri värmen flytt fingrara ur blodomlopp
muggen med sprickor
kantstött efter så många
lyftanden
kantstött
doftande arombörder
mjukt sätter dottern ned brickan
den gamla ser in i dotterns numer
fria ögon
den gamla stannar gungstolen
smeker armstöden
blanksliten fernissa
putsade av hennes långärmsblusvingar
hon upplever hans händer; makaren
lyfter muggen ser över kanten
inväntar dottern
dottern har ej orkat lyssna förr
kanske är frukten mognad nu
så många frukter är lagda i denna
livskorg
hon tystnar
ty dotterns ögon slår ifrån sig
molnfågel får tala till
i dig
nu då jag är borta
dottern ser den tomma gungstolen
vaggade
aldrig sagda
hon dottern lyfter stolen
med allt annat minnesdamm in i
bålet
ugglan flyger blåvind
räven ser genom skogens trassel
varslar
moderns inkommande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar