det är
en vacker regnbågsmåne
respekterar
re
spektrerar
spektrum
in tri ger finns eller finns ej
egentligen finnes ej destruktiva
möten
möten leder till
in i vackra mosaiker
i den vackraste av alla tempel
livets vida kupol
mosaiker av meningsbörd
livstempel
hon lade handen i havet
följde handens upplösande
akaciaträdet
susade
höres dig
den bilden vara otäck
o
täck mig med vattenblad
täck
blickade hon ned
in i tåknoppar
stegen viker ut bladen
timotej funderade
funderar
en stund där i nålsögat vari
vindar pilar
träs genom likt vävarögon
egentligen är bilden ej otäck
egentligen är den det där
spöklika otäcka. hur kan hennes hand upplösas
det finns ett ord vilket kan
användas i detta
händer är skapade till oändliga
möjligheter
ordet är
motsträvigt
ser du timotej
vi lärs sträva emot så mycket
ofta lärs vi sträva mot oss
själva
hur kan en planta sträva emot sig
själv
visst kan den, den gör det oftast
då de manipuleras
allt lever i egentlig mening i rörelse
rörd av samhörighet
av sannhet
ofta används ord till spikar
vilka naglar fast sådana där efterlysningsskyltar de hade förr. det stod
efterlyst och så utlovades det en belöning. oftast var de efterlysta bankrånare
samt mördare. det är ju bilder i sig att leva med; ett väsen rånar en bank, är
vi inte alla banker. vi skall inte fara iväg in i stränder samt laguner vi
stannar i kassavalven de vilka förvarar guldmynt. de bankerna och vem rånade
rånaren – vem vet egentligen sig själv. de efterlysta var ofta tjuvar, tjuvade
stal från medvarande samt därmed av sig själva, de var ofta mördare. det är
fruktansvärda saker vilka jag ej söker leda dig bort från att se. vilka jag ej
söker vilseleda dig bort från. däremot är det ibland bra att se innebörden i
vad banker är vad tjuveri är vad häststöld är vad mörderi är. samt härleda det
in i var du i dig själv i ditt väsen har banken, hästarna och vad kan stjälas.
allt lever egentligen i
urbegynnelsens verkan av medkänsla
den känslan var inte isolerad
bort från dig själv
den verkade i allt
barnet gör sig illa
den vuxne har inte tröst tid
säger; tyck inte synd om dig själv. vad är det för tok; tyck inte synd om dig
själv. barnet upplever sig vara allt upplever sig vara världen och nu skall det
inte tycka synd om sig själv. detta återkommer ofta då barnet slår sig; tyck
inte synd om dig själv eller vad gråter du nu för.
det spikas upp en dogm; det är
fult att ömka sig
vart leder detta
det leder till självhat
till fiendskap
timotej susade med hela
klöverängen
så märkligt allt detta är
hur blev det så
det är svårt att svara till den
frågan
hur blir allt till
rädslan vilken ej tas omhand
ställer nog till stora spratt
ser du timotej
hur du följer vindarnas rörelser
hur varje rörelse följer med
varandra
med varandras
händer är skapade till oändliga möjligheter
ser du detta barn jag håller i
mina händer
i bubblan skimrande
ser du händernas växande
mjukdelsväxande
ser du detta barn i bädden
hur barnet studerar händerna
och vet du timotej
barnet vet ej att är dess egna
händer
barnet följer rörelsen
ser du detta barn
grävandes i sanden
ätandes med händerna
händerna följer med barnet
barnet vet på ett sätt att dessa
är mina händer
dessa händer är ännu medföljande
vi behöver ej stanna i steg för
steg
händerna stiger ”ur” mjukdelarna
barken lägges till
skelettet hårdnar
huden
hårdnar
så vad är din motsträviga vilja
det är vackert timotej
att skåda ut över havet
det skimrande havet
se havet sjunka in samt befinna
sig i öknarna
skimret ligger likt hetdimma
över sanden
dimma
ånga
rök
så ser vi templen
livstemplen
visst är de vackra timotej
så ser vi märkliga fläckar
kastade
lagda
vi hör ett djupbrummande i luften
det är inte valar
och fläckarna är smuts
det vi hör timotej
är skalbaggar
de visar oss
hur det hårda
kan bli till redskap
vad gör scaraben
vem är den
den lyfter dig ur tyngden in i
nåden
bältdjur
skall vi besöka med ögonfägnaden
visst är det märkligt hur
medföljande dessa bepansrade så kallat motsträviga är
timotej
susar
det är vackert höra din röst
väva in i allt
till
allt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar