dagskymning
är ett ord vilket smakar gott
dagskymning
ser dagen tonas in i skymning
allt är ej så självlysande klart
i den stunden
fingrar händer blir – kanske –
trevande
trevandevarsamma
ur detta ord stiger plötsligt
soltvagerskor
en av de stora fåglarna
en av dem med den vida
vingbredden landar mjukt vid sandödlan vilken ligger i stenhands lapande sol.
sandödlan lutar huvudet åt ena sidan åt andra eller ena sidan
säg mig; det är länge sedan jag
såg eldar brinna, säg mig; såg du dem; eldarna
ser du dem; eldarna under dina
regnbågsfärder
den stora fågeln beundrar ödlans
fjäll
vilka skimrar i solhettans
vibrerande, flimrande, pulserande
regnbågsfärder; de färder jag
gjort under i denna, de har jag gjort, de gör jag i det jag beundrar, just nu i
dina fjäll
eldar har jag ej sett ser jag ej.
det är sant det är länge sedan lägereldarna brann här i öknarnas vågor
beduinerna har jag ej sett
kamelerna ej
ändå
hör jag sanden viska rörelsen
ja
det är det jag gör sade sandödlan
vad har du sett
förtälj mig kanske kan det du
sett skänka förklaringens ljus
den vidvingade funderade en stund
manade fram en poppel vit med
fläktande blad att vila tanken under
jag skymmer väl ej din solsikt
regnbågsödlevän
vän av vida
sandödla är jag fjällen har du
bragt hit ur färddröm
förtälj mig nu dina vyer
ur solen har jag sett tvagerskor
stiga ur
bärandes spann med solvatten
de fyllde spåren med vatten
steg i floden
tvagade benen vita
skrudade dem
ur tyngden
i detsamma syntes solen glöda
eldar tändas
syntes tältdukar bölja
kameler vagga sandspår
hördes bjällror ljuda
sånger flyga likt klapprande
vingar
sandödlan ler
den vidvingade omfamnar bilden i
förklaringens ljus
soltvagerskor
tager
de nyuppstigna in i morgonfärder
*
det föll sig så att vinden en
morgon stiger ut ur
vindarnas grotta; den grotta inom
vilken de vilar
samtalar
räven kisar i solvind
kullen myllrar ut
ibland kan ni höra grottan sjunga
det är vindarnas drömsånger
kullen myllrar i ängshav
rötter stockar stenar kittlas av
rörelsen
en vessla kilar visslande förbi
iller skuttar
myror drar oförtrutet stockar
timmer stenar
bruna pärlband skrudar skogen
så kom det sig att solvinden
sträckta sig vida i sommardalen
vistades hos sommarfolken i vida
blomstrandekjolar
med barfotadanser
med susande löv susande blad
så kom det sig
att sakta skimrades bladen in i
höstens glödhänder
och bladen var allt det skrivna
ur vind ur hav ur allt det vilket
är
och bladen var fyra
i mitten växer en rosenring
vilken är trädets bördandejord
i hösten släppes bladen virvlande
i cirklar
se vindarna rör i grytan
virvlande medsols
sakta skrider solen in i
vintefolkens ängder
i vinterdalen gnistrar
vitblomstren
och eldarna brinner i natten
vad säger dig bladen
i hjärtat andas människan
moder i ditt moderliga vara
du bär spiran bär kalken bär
svärdet i din hand
rör vid stjärnan i trädets bröst
människa bliv i din gärning
det trädet andas
välsigna dina steg med din
vänstra hand
tillåt nyckeln låsa upp din låsta
gärning
vad säger dig höstens blad
förtäljer dessa dig oxens färder
örnens färder
lejonets människans färder
det femte
är det sjunde är det nionde
sammanfattar det trettonde
andas lotus
andas
i havets vida sjöringar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar