det är sant
intriger finnes ej
intighet finnes
intriger blir
i det intigheten sökes broderas
ut
med stygn ej hörandes till
mönstret
säg mig
du av skogstinget
vem svängde spannets tummar
in i kartornas spruckna
tidslinjer
vem lyfte locket
av brunnens glödande
marmorsegel redan innan globernas
pärlemor
lades om svalkande
vem bar irisens frön
i nätens korgar
säg mig
du av skogstinget
vem kallade till tings
redan innan ögonen var mogna
se stenarnas färders
hemkommande
skogstinget
lät hammaren vila tryggt lutad
till sylens huvudblanka stödyta
räknade fåglarna vilka landade
mitt i skålens sjöblad
lugnt fällde fåglarna samman
vingarna runt kroppen av ordvar
kuddens var
doftade lavendelfältens nära
bergsflodens slåttergubbe
vilken malde solstrålkar i mortel
av
mahognybruna trädslag
fåglarna blickade klarögda in i
vida
slöt så locken
näbbarna vilade tysta
skogstinget strök sig över pannan
av värmen från brunnen
rann pärlor av eldglöd
så här ligger det till;
stenarna levde samlade i ett folk
du kan se det i himlarnas mönster
en hand fördes in
rörde om med häftigt tryck
stenarna insåg behoven
sändes ut i alla riktningar
räknades ej
varför skulle de räknas
de följde karavanstigarnas
pilgrimsvingar
stenarna färdades över det vilket
nu kallas land och riken
bar penna samt bläck med sig
ritade kartor vida
så vackra med sepiatoners milda
färger
matchade stammarnas bronsfärgade
hudar
och träden susade skogens lov
stenarna färdades i storvida
skepp
såg du dem från ovan
från fågelfärder
skulle du se ögon följa dig
så såg de ut
stenskeppen
visst kallade stenarna till tings
de stod på bergen med vidbredda
horn
blåste kallelsen vida
allt liv samlades
gav frön i händer
irisfälten såddes i alla riktningar
detta var vackert att se
spirandet av
irisfältens helandeblad
hennes hud skimrade
hon lyfte pärlor
glober till
pärlemor viskade fiskarna i haven
kammade hennes långa hår
och strömmarna seglade mildfärder
genom snäckans vindlingar
toner steg upp till ytan
steg in i hennes ådror
blad av sten bredde ut händer
över marker
restes till stammar
master med marmorsegel gavs
skeppen
de var ej redo
lindade murar runt sig
kartorna gömde de väl
gömde de i händernas fingergrenar
skulle du se detta lite på
avstånd
skulle du kanske benämna detta
kartnaglar
hjärtat strömmade i förening med
hennes vishet
ledde fingrarna in i rörelse
krafsade så hål i fängelsemuren
de andades djupt in friheten
andades vida ut insikten
tog varsamt tag i tummarnas
sexkanter
lodade i havens djup
seglade in i skogar
vari skeppen lades stilla
det var då de kallade till tings
till skogsting
vilken vallar tiden utur spiltans
slutna
in i havsvida ängder
kanske var de ej redo
ibland sker det innan redo just
för att redo skall ledas in i redo
ut ur motstånd
till
liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar