den 10 november 2012

röda reser klippor sig höga

vandraren undrar

är detta klippor

ty i de stunder solen rör vid klipporna

ser de ut att vara mjuk sammet

en vind hör tanken

rör vid klippans röda

rödmoln

svävarskimrare

det är sand

vilken gnistrar i vinden

i vinden synes ett ansikte

leende i kärlek

allt är ej det du ser

är det du ser

vandraren befinner sig

högst upp

uppmärksammar sig på att det är två klippor

vilka ser in i varandra

ja

det är en canyon

ty långt

långt

ned

synes en vattenfåra

blå fågel landar intill

bär skål i näbben med vatten till vandraren

detta är min känsla att du behöver

du klättrade uppför utan att märka

natten är snart här

vila dig

ty i dagskymning reser vi

i dagskymning

vad är det

det är den stund i vilken dagen skymmer

skymmer det du tror

in i är

vi skall resa

färdas med vindar

följa

vindarnas

andning

varför

träden här har burits av vinden till dalen

vari vattenforsar dånar

om alla lämnar denna plats

vissnar den ej

den vissnar ej

ty vi bär den med oss

vandraren ser gryningen inkomma

det är dags stund nu säger den blå fågeln

det är resande stund nu

dagskymningen är här nu

detta är ej skymning

det är gryning

så kan det vara

så kan det ej vara

det är dagskymning

de bjärta kontrasterna skall du se upplösas

du skall vara bladet på kvisten

vingarnas rörelse

du skall glida

glidflyga med mig

så är din kropp medföljande

medlevande i det vilket är

lyssna till farten

riktningen

min närvaro

vår närvaro

låt förnuftet ditt vara

låt oss säga stammen

låt rörelsen vara din känsla stigen in i upplevande

så lyfte den blå fågeln

vandraren bredde ut armar

svävade fri

glidflygande följde vandraren fågel blå

var stund vandraren sjönk rörde vandraren en aning på vingarna

så följde de vinden

allt närmre syntes regnbågsfärger dansaskimra

ett dånande kom allt närmre

vandraren såg en jättelik gryta

bekymrade sig inte om det

ty stunden var kommen

är kommen att se in i dagskymningens vara

vattenfallen dånade virvlade ned

i

just det

en jättelik gryta

vars cirkelkant bar träd

i träden lever de alla

tonande i samspel

i ett av träden landade fågel blå

landade vandraren

vilken sträckte ut sina vingar

såg sina händer

fågel blå steg in i vandrarens förvåning

ja

du ser

du klarade det

vi är

här

bak vattenmassor skimrade röda klippor

och floden var den vilken steg

och träden var de vilka samlades

och detta är ej var

det är

är

*

hon med den vida stjärnmanteln

satte sig helt stilla i ängen

den vilken vilar stilla i hallonlundens rubinfrostade glaspärlor

manteln hon bär är spunnen av detta ljus vilket en gång var

vilket alltid är

spunnen är manteltrådar av himlasländornas vita fingrar

är vävd av himlaväverskornas tonvandringar

vid är denna mantel

stjärnpärlad

diamantstrålad

kapuschongen ramar in hennes ansiktsoval

detta kan du se i den stund du möter månens ansikte inramat

av pärlemorskimrande ringar

hon sitter där

i ängen

andedräkten är doftande moln

i natthav svävar molnlotusar fyllda med

fyllda är dessa i drömvävens värmande händer

runt henne samlas nattvandrarnas förväntansögon

inväntar hennes sagostorm

ty det är detta de denna natt ber henne måla med penslar doppade i

silverflodens källa

hon målar stormar med vindfyllda segel

målar in ljud styrkor färger doft

hon målar klippor målar rev

målar eldfat

målar stränder

målar med lugna drag

stillar stormen i deras hjärtan

hon målar himlar i viloblå skirandning

och solen är

silversol

valar silvrande seglar i himlahavet

beundrar gräsets kristallbladsskrudar

djupa stiga sångerna

vaggar nattvandrarnas stigar stilla

gryningskällan

hälsar hon

i det hon släpper morgonfågelns

vida vingar

purprande

ur sina

händer