den 4 november 2012

det kom sig så

dagarna blev längre

längre än nattens vandringar

sinnen tog över nattens stjärnklara

dimman var ännu ej lagd

de skar med tandade slöa knivar gräset

skar de rena linjernas ständiga strävan till omfamn

i fransade tagglinjer

de vilka ej visst skar sig därpå

eldarna brann sotande

grät underifrån

svarta tårar

vilka modern omfamnade

ögonen givna av fiskarens nät

av brunnens klara källåder

av kristalltoner

grumlades alltmer

slöades

det kom sig så att dimman lade sig

lade sig lades likt ett täcke mjukt av dun

dunskålar

händer dunskepp seglade

pärlor såddes av hennes stjärnföljen

i dimman steg molnskogar

upp

fram

alla förmådde ej se skogarna

skogarna vilka var vida var fria

vari allt levde i frid

ur träd steg klippor

klippblad

stenblad vilka lades tätt samman

hon knackade lätt på bladen varur floder sjöar steg fram

hon lyfte varsamt på blad

av träd av klippor

av trä av sten av jorden

spirandefrön andades därunder

under

flodfolken vaknade

flodindianerna

vilka tydde flodernas sånger

vilka värnade om flodernas

molnskogarnas

vida frid

vari allt andades

det vilket en gång var

hon undervisade flodindianerna om

själens rörelser ur andehand

visade dem dimmans börd

visade dem folken vilka valt stiga ur

vilka alltmer längtade in

in i det vilket de benämnde det nya

vilket alltid var samt är

hon undervisade flodindianerna hur de kunde lyfta flikar

däri de hörde hjärtsånger glöda

så gjorde de

obemärkta slank längtande ej redo in

söndringen rörde åter vid helandeskeendet

hon steg in i hela sin

i hela alltets skönhet

kupade händer runt ej redo

vaggade dem in i helandesömn

undervisade dem i sömnbladen

förtalte portens saga

och stormarna ven inom dem

rörde vid allt gömt vid allt glömt

rörde – rörde – rörde

och de kved i sömnbladen

hon var dem allestädes nära

stormarna lade sig stilla i den stund

allt det vilket icke var samt icke är hade lyfts ur

renats av tårarnas floder

i den stunden väckte hon dem

lindade sömnbladet upp

förenade dem med flodindianerna

vilka gavs gåvan att förtälja livets stora sång

cirkelns helandekraft

hjärtat sång

halva trädet brinner

han har hämtat elden vid flodbädden

där trädet brinner

vid den bädd där den gamle vakar med livets spiral

trädets ena halva brinner

upphör ej brinna

den andra halvan

om det är den andra

om icke båda halvorna är ena

är dessa halvor

är dessa sidor

det är

det

du ser

den vilken ej brinner är förkolnad

det stod ett vildapelträd

numer i skogen

regnen var komna

regnen var vallade in i hagen

droppar tindrade i stunder av beröring

sol måne stjärnor

markerna doftade regn

fukt

dag och natt

nycklar klingade

mjuk mossa omfamnade fotblad

vader bara under

lyftade kjolar

klockor

blå

störar låg spridda

vem har lekt plockepinn

varsamt lyftes pinnarna

virade med plåstermossa

stenar mjuka låg stilla

nynnade djup

rörde vid grönskimmertäcken

fåglar kvittrade

björkarna bär ännu hättor

kepsar av gyllenlövsguld

det står ett träd i ringen av träd

stammen är åldrad

stammen är svart

handen läggs till svart träd

vilken är din saga

stormar ven

ven vredgade

regn piskade

stormryttare for med böljande

smällande mantlar

vi var varnade

vet ej varför jag ej hörde

kanske

jag vet ej mer

i fjärran hörde trummorna mullra

floder steg

rök ringlade

sångerna skar vindpinade

trummorna hördes

natt till dag

dag till natt

spjut ven genom luften

en blixt for genom mig

värmen

hettan spred sig

det var i den stunden jag begynte bära

sorgflor

det gjorde så ont

han virade det höga gräset

sprang med mjuka mockasiner

till trädet vilket brann

brinner

hämtade eld

i solgryning upphörde stormarna

älgar strömmade likt floder

hjortar

rådjur

strövade

fåglar rörde vid vidhängande träddroppar

klangerna tonade in i oss alla

det rådde frid

jag bar sorgflor

ändå ser jag skönheten i allt

når ej ut med fingrar

vildapelträdet var en gång ett äppelträd

en stuga med vitkalkade väggar

med tak av kammad halm med skorsten

en hög cylinderhatt

vilken skimrade röken

ur kritpipan vilken han plägade röka

med fönster av glas

med röda ramar

fönsterlister lagda i kors

fyra vägar

den femte i mitten

med dörr inbjudande

utbjudande

gesten välkomnande vilken än väg du tager

den stugan hade stått där

invid äppelträdet

med kvinna med man med barn i

äppelträdet hade i glädje med

skänkt röda äpplen

vildapeln log

apel kastad i gräset betade fallna frukter

berätta mera

barnen följde först i moderns förklädeskjolar

nåja först bar hon dem i kont

helt nära hjärtat

så började de stulta rulta rulla

skutta gå

springa

släppa moderns förklädeskjolar

syntes ofta vidvandrandes med fadern

vilken visade vägar ut

barnen kom ofta virvlandes runt mig

jag sträckte grenar

först lågt ned så deras ben

deras fötter nådde första steget

så sakteliga behövde barnen ej det redskapet

de virvlade med

lätta fötter uppför stammen

tuppar gol i trädets krona

näktergalen sjöng i skirvackra toner

så skönt det var

ser du apelkastad

de tvagade min stam

mina grenar

från mossa vilken kröp om

vi växter alla i djup förståelse samman

hur jag än försöker se så är

det enda detta jag kan säga dig

det kom en hand vilken suddade ut livet

en tavelmopp en tavelsvamp suddade ut den vita bilden på tavlan

i tavlan, en trasa torkade bort bilden med märkliglukt från duken

den, de bara försvann

så var det en dröm

äppelträdet stod kvar

gav allt mindre frukt

tynade sakta

drog mosstäcke tätare runt

såg stenarna där stugan stått

det var

en stuga

där

jag ser grunden

ser fotspåren

rösterna lever kvar

i allts hjärta

han virade det höga gräset

sprang med mjuka mockasiner

till trädet vilket brann

brinner

hämtade eld

leguanen

krokodilen vakar vid floden

vattenmolnen stiger

vattenrök skimrar

regnbågsflodens nät är kastat

leguanen vakar vid det fallna trädets bro

krokodilen i strandkänning

han löper fri med vit puma

omfamnandes stegspårens

solguldpudrade är fötter

i ögonskålar sköljer bilden av hennes silverkrans

dräkten han bär är given av bladgröna

fjärilar

lindar kokonger

trollsländor nynnar in höstens djup

vildvin bär hans händer

tornsvala tornseglare lyfter av hatten med

de slokande brättena

vit duva med myrtenkvist

låser upp bröst

port med sjunde klanger

fri andas floden

hans hjärta nynnar vita sånger

hans händer följer jorden

hennes djupa silversång

han virade det höga gräset

sprang med mjuka mockasiner

till trädet vilket brann

brinner

hämtade eld

floden är samlad

folken är samlade

bädden inväntar

elden

sångerna böljar

tystnaden stiger in

han kastar facklan in

åter brinner

den släckta

elden

vildvinet släpper eldfjärilar fria

apelkastad skrittar med mjuka hovar

trummor ljuder mjuka