den 19 november 2012

i solstäderna såg de stenarnas verkliga

i det de vände ansiktens händer in i solögas gryningsvarsel

i den stunden såg de hur stenarnas så kallade hårdhetsgrad löstes upp

de såg stenarna vara droppar av eterisk olja

essentielle

höken satte sig i trädgrenens hand

har du sett bärnsten

har du sett guldgyllenolja

ja

de äro

många

droppar sväva i luften

solfingrar rör vid dropparna

i den stunden är det färgen

är det upplevelsen stiger fram

fyller dig

så sade höken

samt lyfte vindens slöja

av stenarna byggde de trappan i nionde varv

varje trappa ledde till en tempelgård

till ett andrum

det vill säga om vandraren såg dörren

svarade dörren med stilla sinne

i stilla sinnesberöring

visst var det så att de utsåg en ledare med visdomsblick

den blicken vakar med

dalarna

bergen skogarna

haven

i natten vakar ugglan med upplysta ögon

det sägs att dessa vakarögon

vakandeögon slår ned på sitt byte

vad är detta slå ned

blixtens kraft slår ned

insikten slår ned

äter

inmundigar

rädslan

flykten

ugglan harklar sin pärlskrudsstämma

jo

visst sägs det

byte

vem eller vad är bytet

vad är det vår blick ser

rörelsen ser blicken

klorna håller ned

håller rädslan

flykten stilla

lyfter bytet

inmundigar

frigör

återger

de utsåg ledare vilken bar skarpsynsblicken

fåglar utser ”per automatik” ledare i det du ser fåglar ploga himmelsåkrar

i solstäderna såg de stenarnas verkliga i det de vände ansiktens händer

in i månögas silverne

de byggde soltemplen

måntemplen

i dessa avsatser

så heter det i arkitektonisk dialektik

kanske var det ansatser vari avsikten frambars

stilla inför dig står jag intill du visar mig dina blottade händer; handkartor

de bar ej våld i sina händer

de bar ej våld i sina händer, det våld vilket senare kom samt gav sinandehänder

dessa hade ej våldsbegärelse ty de bar tillitsrosor i sina bröst vilka vattnade de rena tankegårdarna

dessa byggde ej murar

dessa fällde ut stegar till de vilka sökte rasera saktmodet; till de hastande

varför gjorde dessa detta

varför byggde dessa ej murar

varför fällde de ut stegar undrar du

jo

dessa visste att

raseringen

hastfarten bar de skyndande

tämligen genast

utan förbehåll in i

balansaktens krona

med rötterna fick dessa avkänna stegen

stegpinnarna brast av för hårda stamp

de fick bromsa

hasta ned

farten

*

ur hennes ögon flög vita fåglar

utan namn

med vingbörd

slog med vingarna

ett slag

tvenne in i tredje

omskapades till tretton vita fjärilar

vilka bar gryningsljusets stoff i rosenvindens purpurängder

hennes hud blomstrade marker

varje ord andades hon

in i skapargärning

allt flödade ur hennes hjärta

hon bar ej maskeradens mask

varför skyla den mitt ansikte bär

hon såg blekpudrade masker

stela

krom

lyfte bomullstrasans mjuka flanell

putsade av

hon skrev tecknen synliga

tatuerade ansiktet

med klarhetens ordvingar

var gång sot fäste vid

skyndade tretton fjärilar vita till

putsade huden in i rena klanger

i årsskogarna

där åren rinner med floden

utan åror utan lopp

däri hade hon vänt sitt ansikte in i molnstäderna

upplevt ljuden sänka sig ned över henne

in

likt en tyst mantel

händerna avkände skuggornas mönster

vartefter träden silade ljuset

hon bär

ett vackert

tatuerat ansikte

*

natten var given utan sömn

oroligt vände kvinnan sig i lakanens översvämmade

vridna ur släta solfjädersveck

vridna ur trandansens skönhet

mer var lakanen dragspel med spruckna knappar

i rader skar falska toner

hon lade bomullsmoln i öronen

bomullssteg ty hon visste att återvändan ej var

huden var strimmad

av slag av spe

av hot

verkställda

hon bar ett hopp

trots att

mängden av ärren var av dens

hon steg slutligen upp

vek samman lakanen i den lånade för natten

bädden

till tvätt

till avsked av henne

steg in i kökets slumrande gryningsstämma

stunden är kommen

de reser vägarna

de hårdlagda

motorn spinner

tystnaden väver

regnbågstrådar

mellan dem förenande

var du än är

ropa mig

höstälvor dansar

det är vackert i gryningen

kvinnan hör henne viska utan uttalan

är detta verkligen det du vill

hon lade bomullsmoln i öronen

bomullssteg ty hon visste att återvändan ej var

huden var strimmad

av slag av spe

av hot

verkställda

höstälvor dansar

det är vackert i gryningen ilar upplevelsen

hon är tyst

försöker uppleva lycka i det stundande mötet

hon har sålt allt packat ned allt det hon ej kunde skiljas från

paketerat liv

dimma rör vid himlaspel

beslöjade rödtoner drar fram

liknar dem vilka kom i slagskeppens framfart

och havet gnydde

dimma rör vid himlaspel

beslöjade rödtoner drar fram

de söker viska till henne

frammana det hon vet

jag borde se

jag

borde bromsa

jag

borde

vända

vad spelar det… hon är tyst

vilken sång spelar de

hädanfärd

framfärd

det är bäst såhär

hon ser den älskade kvinnans profil

det ljusa vackra håret

ögonen så fyllda av medkänsla

hon hör hennes sånger

de vackra stegen

kan uppleva

utan att aldrig ha varit där

ön hon är kommen från

hon är tyst

följer profilen

jag vet att jag stiger in i fasan ytterligare

det spelar ej en roll, har förresten aldrig förstått roller

vem vet vad som finns i beredskap som är

given i detta

hon viskar tyst till profilen kvinnan vännen systern

med det oändligt vackra hjärtat

hon är tyst

tanken vilar ur nattens knapprader

såren skaver

hon lystrar ej

bäst är detta för alla och envar

hon ler stilla

en var

en

var

så trött är jag

himlaspelen brinner medan höstälvorna i ett sista försök söker lyfta slöjan

hon har nu lindat pansarband runt ögonen

hjärtat bankar

instängt i den djupaste av fängelsehålor

hon är i mardrömmen

hon är i mardrömmen hon så ofta befunnit sig i

hur de fängslade henne

band henne spred smälek trängde in i henne i alla hörn

piskorna splittrade glasflaskor

hon kvider medan kroppen kastas utför trappan

ser kroppen stanna i en mjuk duns

liknar de fallande stammarna i skogen

i skogsbruket

ser kroppen stanna i en mjuk duns

förvånas över det mjuka ljudet

kraschandet når fram i ett obevakat ögonblick

smärtan röddimmorna innan hon åter stiger ut ur

hör gallren slås igen

nycklar vrides om

det är då mörkret omfamnar henne

de mjuka vilovingarna smeker hennes tysta gråt lugn

motorn stannar

hon tar farväl

stiger in i den stora fågelns sväljande kropp

äntligen svävar jag bland molnen

jag bär en skruid av tapperhet

mardrömmen knackar på

jag är här för du vägrar lyssna

vänd om

hur viskar hon

vrider sig lite grann i den obekväma stolen

skall jag stiga ut genom flygplansdörren kanske

flygplanet har inte en näbb att fånga upp mig med

det kan ju vara bra i och för sig

flyga bland molnen

snabbt slut på mardrömmen

en lufttrumma har flygplanet vilken kan mala mig

det kan ju vara bra i och för sig

förinta motståndet

eller så slår min kropp sönder fönstret

då mördar jag ju medpassagerarna och det är ej min livsvilja

flygplanet har ej klor

landningsställ har det

mardrömmen tar hennes hand

så får jag vaka med dig i dina värsta stunder

du kan ej skydda andra för denne förminska skadan kan du

lindra kanske minska antalet för dennes framfart

du vet dennes handlag slag

tidsslag

hon ser in i molnen

lutar sig till mardrömmens bröst vilket är mildare än

ja

hon vet djupt inom sig att detta är en djävulsresa

hon vet också att om hon ej företagit sig den skulle denne jaga henne tills

mindre än det vilket var kvar fanns kvar

han skulle plåga henne mer än det hon reste in i

flygplanet landade

hon steg ur

höstklädd i sin ungdom

passerade passkontrollen

såg banden med väskor

befann hon sig i en stack

han syntes inte

språket

språken surrade

så kom han med en han i sällskap

väskorna fiskades upp i bilen krängde hon av sig höstklädnaden

han körde i vansinnesfart genom athens gator

hon förstod ej orden

utlämnad i främmande världar

mardrömmen smekte hennes hand

jag vakar med dig

i ett av alla ögonblick såg hon profilen

den gav henne lindring

hon visste utan medgivande att hon nu landat i helvetet

det vilket  i alla beskrivningar av helvetet

visste att hon forslats hit av en lögn

ändå

hoppades hon att kärlek kan förändra

hon såg tydligt hans demonbild

det var märkligt att uppleva ett ansikte vända ut och in på sig

hon såg hans demonbild den vilken han iklätt sig

att den vuxit sig större än någonsin

kärlek kan hela det är mitt hopp

troligen leder det till det vilket ger det benämnda död

hon steg djupare in i tystnaden

svepte modlöshetens vingar om sig

viskade

varför detta liv

var detta liv

den bok jag skrev i regnbågsbladet

mardrömmen rörde mjukt vid hennes hand

lindade höljen runt kroppen

lyfte henne ur

däri fördes hon hem i delar

till helandeörters trädgård

profilen fanns

där

en bild sköljer in

i stadsparken

var vi

du vackra; jag minns din profil

näri jag ej ville besudla kyrkan med mina steg

så smutsig så smutsad att mina steg

dina vackra händer sträcktes ut

dina ögon grät mina tårar

din värme sökte lösa bojorna

nyckeln var så långt borta

smutsen rann inombords

av dens görelse

jag viskade det var jag vilken gjorde det

jag tillät

du vaggade mig

vad kunde du göra i detta

lev syster lev

barnen kom

minns din glädje runt barnen

min ångest

rädsla

inte ångest

mer förtvivlan över den jag var

min rädsla att barnen ej skulle tycka om mitt döda

efter samvaron med ditt levandesköna

hon vakar i nattens regnsångers kristallskönhet

gröna segel andas

pinjedrömmens

röda kokonger

solvida

baddar stammar med

solbomull

de väver mantel

vilken vikes runt blommans stängel

kalken föres

till läppars

spruckna

amorinord

knäpper upp

kokongens

viloslutna

i tråd andas

segel

gröna

i pinjefåglars

svävandesångers

kloka

urkällsord

mardrömmen smeker hennes hand

vi

lever