vinden
den vilken lutar sig till
vindträdet
gäspar stort
så stort att
du kan se in i stormens öga
in i
origo
närmare bestämt
det vilket skedde i denna
gäspnings utandning
var och är synnerligen vackert
så vackert att gnistmolnen
vidgade ögon
virvlade ett eller flera varv i
ängsvida
vinden ler
vita gnistrande skogsharar
i iverdans
gnistmolnen lägger sig
helt stilla in i lyssnande
breder ut slöjor
över de vidmantlade träden
vad sker nu månne
viskar skogen
i detta synnerligen vackra
jo
vinden sträckte makligt ut orden
en spinnande vaknande katt
en gång medan jag ännu övade
färder
nåväl övade är kanske ej ordet
vinden ler kärleksfyllt
för se
övandet upphör aldrig
det vet sjön i klippornas händer
rörelse
andas
genast tager gnistmolnen
stillheten av skuldror
virvlar runt ett eller fler varv
vita skimrande hermeliner
i iverdans
gnistmolnen lägger sig
helt stilla in i lyssnande
breder ut slöjor
över de vidmantlade träden
vad sker nu månne
viskar skogen
i detta synnerligen vackra
jo
vinden sträckte makligt ut orden
en spinnande vaknande snöleopard
för visst är det så att
skymningen skrider in
sakta skrider skymningen in helt
utan
hast eller kast kvast
i vilket fall
faller ej
faller
i vilket fall som helst
inte
som
är
är det
i det fallet
vilket ej skedde av en slump
kom jag farandes till ett torg
där gycklare var samlade
ja, gycklarna samlas där än
gycklarna jonglerade med ringar
sju tigrar gled vigt genom
eldringar
kolen glödde under gycklarnas
fötter
lugnt andades de ur källan
gycklarna vet åderns lopp
och inte nog med det
att gycklarna jonglerade med
ringar
de bjöd in barn de lät barn hoppa
in
genom ringarna
stadens barn
och den synen
barnens glädje
har jag aldrig förträngt
vinden steg in i tystnaden
en tanke pilade kvickt förbi
det for ett sus näri
gnistmolnen
tager stillheten av skuldror
virvlar runt ett eller fler varv
vita skillrande illrar
i iverdans
gnistmolnen lägger sig
helt stilla in i lyssnande
breder ut slöjor
över de vidmantlade träden
vad sker nu månne
viskar skogen
i detta synnerligen vackra
jo
vinden sträcker makligt ut orden
en spinnande vaken puma
så kom det sig att
jag begynte öva denna konst
var gång jag ser
möter
ett slokat barn
bjuder jag in barnet till ringlek
vinden gäspar
formar munnen till
ett oh
det susar ett oh
i hela vida skogsängen
vinden blåser ut ringar
tusenden gnistor ivrar
får jag
får jag
vinden blåser ringar
fler och fler
faktiskt
ser de ut som rökringar
vinden ler
rökridåer är det ej
likt all denna verbalitets
oralitet
vilken spränger ljudvallen
det ilar en tanke ur handen
det dånar
som
som om
som
är det ett hjärtas sång
är det
bergen vilka släpper snömoln
tretton trummor ljuder i natten
allt stillnar
i tystnaden höres
en snöstjärna snudda vid marken
och vore det ej vinter i bröstet
mitt
skulle jag säga att
hela luften
glimmar av tusende dansande älvor
ljuslågor
vinden viskar
se jag giver dig detta smycke
ur osynlighetshand
öppna det
i den stund
natten är
som
svårast
vinden sträckte makligt ut
tystnaden
en spinnande slända i
vinternatten
gnistmolnen sluter stillheten
runt skuldror
lindar runt ett eller fler varv
gnistmolnen lägger sig
helt stilla in i lyssnande
breder ut slöjor
över de vidmantlade träden
vad sker nu månne
viskar skogen
i detta synnerligen vackra
lever du med tanken
är tanken, logiken
ditt redskap
eller lever du med hjärtat
är hjärtat ditt redskap
hjärttanken
eller är hjärtat förborgat i
dunkelhet
är tanken din lykta
detta är en fråga vi alla kanske
skall leva med
