du måste förstå detta
även om det är en ekvilibristisk
ekvation
tiden existerar ej i den gjutform
den är lagd i
tiden befinner sig i ett av de
största valsverken
den slingrar sig glödande
ty tiden vill ut
ut
tiden är samtidigt verkande
se det ordet
sam
tidigt
och så är det med andningen
det finns i givandet i tagandet
det finns i tagandet i givandet
det är i andningen
detta med tömma samt fylla
fylla samt tömma
ser du honom
han beger sig till träden
frågar mjukt
förtäljer träden gåvan han önskar
giva henne
träden bejakar
skänker honom
ved
trä
han sågar han hyvlar
plank
bräder
han skapar ett spann
en hink
med vackra järnringar runt
han gör ett handtag
ja allt det vilket hör till ett
spann
till en hink
han väcker henne
med glittrande ögon
så gläds hon i detta mottagande
så gläds han i detta givande
vad skall ske med spannet med
hinken
jo se
en droppe steg ur jorden
droppen växte större
och större
låt oss skänka bilderna till dig
droppen blev en åder
han byggde en brunn
till detta är spannet
hinken
till att hämta vatten ur brunn
och brunnen vårdas av dem båda
så det
droppen ej sinar
allt det vi vet
förblindar oss
gör oss
blinda
jag stiger in i skymningslandet
träden flätar fingrar samman
i fingerkorgar
bäres glödande kol
pulserande i den lätta
kristallvinden
väktarträden bär
mantlar
till synes
tätt slutna om
i djupa umbratoner
ännu i anande
mjuka
sepiatoner
det synes skimra
guldtoner genom vävar
stammarna andas skymningshymnen
kolen
glödkolens pulserande andning
puls
lägges i stenringens öppnade
händer
träden bär nu
svarta skrudar
i väktargärning silhuetters
rena linjer
vart öga skärps i gångens stig
gnistrande i toner ur den
vaknande elden
jag bär mina ögon in i
skymningslandet
däri andningen är i ro
runt stenarna
stenringens händer
nu bärandes elden
ligger mantel vit utbredd
likt mjuka vågor
varför behövs allt namnges
stadfästas
orden är här dina penslar
runt stenarna
stenringens händer
nu bärandes elden
ligger mantel vit utbredd
likt mjuka vågor
trädens kronögon viskar
likt mjuka blomsterkalkar ligger
denna mantel vit
bladen är hjärtblad
bör icke namn
bär icke form
likt ett blomsterhav
i gnistrande vit klarhet
han lyfter barnet
viskar namnet in i barnet
så giver du
så gives varje droppe i havet
namn
namngivas i månmoders silverglöd
tyst
viskas namnet
till
barnet
ty detta namn viskade barnets
ögon
där i skymningslandet
sätter jag mig i ett av bladen
träden visade
inväntar en av flammorna i elden
inväntar orden
ty den flamman
bär min själsröst
ur mitt inre
allt det vi vet
gör oss
blinda
förblindar oss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar