mjukt lägger jag handen
över bröstet
hjärtat
förnekar du dig detta
eller förnekar du detta
frågar vinden en förbipasserande
ilning
stannar upp en aning
ilningen verkar inte höra vindens
stämma
vinden håller varsamt handen
till ilningens bröst
våld
med våld är det ej
ilningen
känner
det mer vara
en motvind
åter
nu hör ilningen;
förnekar du dig detta
eller förnekar du detta
ilningen ser sig förvirrat
omkring
vem talar så till mig här är ju
jag
samt den här motvinden
vilken på ett märklig sätt bjuder
mig obehag
ilningen söker skaka av sig
frågan
samt motvinden genom att snurra
runt
ett varv
fler
märkligt här är ju inte annat än
jag
intet annat än
tomhet
åter
hör ilningen
tydligt
förnekar du dig detta
eller förnekar du detta
och nu
är
motståndet mer stämman
ilningen inser att stämman är
just det där
känslan över bröstet
en värme sprider sig
och ilningen släpper hastigheten
hastigheten vilken nu löper fri
in i ängen
där vildblomstren sänder
sommardofter
betar lugn
ilningen sätter sig med vindens
sällskap
funderar utan egentliga tankar
sådana
hör löparen lugnt segla
mellan varptrådarnas skäl
blickar genom solvögons
trädda
kammen vaggar lugn
allt medan
tramporna mjukt håller rytmen
förnekar gör jag ej
mer har det varit
förträngt
vinden omfamnar mig
visst är det en vacker väv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar