är det
brukligt
att du väver i vinden
det sitter en väverska
vid foten av ett berg
berget är ett moln
hon nynnar
c d g a c d
se tonmolnen
lätta
dem vilka förs samman
skapar i vävande ljus
tjärnen
den vilken kommen var samt är
ur havet ur sjön ur floden
vilken nådde ån vilken rörde vid
stenbron
de lade därintill ån floden sjön
havet
i en stund av stunder förenades i
samtalan
varvid hjärtblad breddes ut över
den nu
lilla sjön
hjärtbladen bar kronor
lyste upp natten
skuggornas spel
med skimrande lågor de bar
det vill säga
näri bladen öppnades
och lågorna var samt är de
vingprydda vilka bär
drömstoff, stjärnstoff in i
slummerögon
hjärtbladen beredde väg
så steg sjön in i
kanalen vilken steg in i bäcken
vilken kröp inunder trädgårdarnas
örtabäddar
nosade gryning
begav sig snuddade nära den
nästintill fallna
trädbron
vilken vid tystnad viskade svar
där begav sig bäcken
den nu nästan en spindeltråd tunn
in i vila i pilarnas rotkorg
slöt ögonen i en stund av stunder
och bron av trä
trädbron viskar
träd dig under
mossan här
samt vidga ditt lopp
spindeltråden
bäcken kanalen sjön
ån floden sjön havet steg in i
tjärnen
däri storkarna samlas i
midvinternatt¨
den tjärnen skrev i natten
sparvhökens saga
i de späda skogarna
komna ur urkällans händer
släppta ur furornas andning
skogarna med de vitas svartas
stammar
med rödbokar med skimrandevitas
stammar
däri landade ett dun
färgen dunet bar
var från början kanske av glas
sakta gavs dunet toner
växte till en sparv
sparven levde i den späda skogen
sjöng för träden
de späda
träden växte
sträckte sig högt upp på tå
så längtade de se över kanten
kanten den vilken
märklighänder byggt
rest
de späda träden
lade ringar runt
sina stammar
gav stadga
gav balans
så stodo stammarna stadigt
med rötter utbredda
med kronor speglandes vidd
och sparven den kvittrade
beundrade bladens tecken
sparven vilken en gång kommen var
av glas av dun
hörde trädens längtan se ut
så sparven
växte
växte
är nu en sparvhök
vilken svävar i vida ringar
förtäljer träden de resliga
viddernas gång
och sparvhöken
lyfter sten efter sten
in i bergets händer
berget vilket vakar med floden
med livets sånger
så skrider träden de resliga
in i bokens pärmar
sparvhöken
sluter vingar om
i natten viskar de
sagan till barnen
vilka drömmer hjärtats sång
är det
brukligt
att du väver i vinden
det sitter en väverska
vid foten av ett berg
berget är ett moln
hon nynnar
c d g a c d
se tonmolnen
lätta
dem vilka förs samman
skapar i vävande ljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar