diande ögon suger musten ur
hjärtmjölkens honung
längtan är dessas ögon
detta diande
är i en nålfin skillnad
i en skillnad vilken ej är
en skillnad
i balanserad
insikt
se hur havet andas
låt oss för enkelhetens skull
ej skuld
se skuldens illusion
illusionen av skuld
vilken tynger dig ned i träsk
djupsugande
stig upp ur träsken
se ditt vackra barn i din hand
stigen upp ur din hjärtbädd
låt oss för enkelhetens skull
säga
vågen vänder
havet svämmar över
vågen svämmar över
dig
dig
svämmar över
sveper med sig strandstugan
se hur vindarna andas
sveper med sig mognade frön
se hur andningen verkar
upplev verkligen andningens
rörelse
se så visdomsfyllt
jag säger
strandstugan suddas ut
se ej katastrofen
se ej bortspillda stunder
se ej med fasansögon
se hur vågen vänder
jag säger strandstugan suddas ut
från detta manus
stranden är tom
det vill säga stugan står ej där
stranden andas tömd fullhet
havet andas
den vilken bodde
levde i stugan
står med en bräda i handen
ser på denna bräda
planka
och kvistögat glittrar
viskande
låt oss
ta emot delarna
havet spolar upp
låt oss se djupare
sortera spill
låt oss se groddarna
låt oss bygga stugan uppströms
ser du
huru träden särar grenar
de har berett en stugvrå
se denna blomsterängd
huru vinden blåser frömoln
varje frö landar
bäddas in
snart kan du se knoppar
knoppar av
låt oss för enkelhetens skull
ej skuld
säga knoppar av blommor
av samma art de var
stugan
blommorna
släppte det vilket var
detta är ej en slump
ej heller en sump
hör hur kräftorna spelar
kastanjetter
det är ej en slump
vari de landar
det är en avsikt
det är en mening
vilket dessa svarar till i
visshet
i tillit
stugan vet det kvistögat vet samt
viskar
blommorna vet det blomögat viskar
det är arket de skrev
vilket bär dessa livssigill
samt helhetens sigill
det är älskande att våga vara den
våg
vilken ställer sig upp
se jag har avklätt mig
naken står jag inför er
se
den jag är
du sitter i himlabädden
skriver med solbläck med
silverbläck i koppartoner
ditt vita ark
detta är min livsvilja
detta är mitt livssigill
du lever i jordesfären
förirrar dig
går vilse
ställ dig på stadens torg
stig in i modet
tag skriftrullen ur ditt bröst
bryt varsamt det röda sigill
samt läs detta så kallade påbud
högt
detta är jag
i ljus i värme
det
är
mod
och det kan
skrämma
dina medvaranden
låt blixtarna vina
dessa kan ej skada dig
låt konfettibladen virvla
stå still i den du är
dessa blad landar
och du är i den du är
det
är
en trygghet
till dina medvaranden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar